Forum Graviditet - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ofrivillig graviditet?

    Fre 4 jan 21:34 Läst 0 gånger Totalt 2 svar
    Fre 4 jan 21:34

    Gör ett försök att skriva av mig lite tankar och en hel del ångest....
    Lär i en dels ögon låta förskräckligt men inte menat att trampa någon på tårna.

    Jag och min sambo har idag ett barn ihop. Vi bor ihop och har det bra.
    Hon blev gravid vilket inte var planerat men jag har länge vetat att hon velat ha ett till barn. Dock har vi skyddat oss men tydligen inte bra nog vilket resulterade i en graviditet. Vi har under ett bra tag nu pratat om hur vi vill göra. Jag har inte velat ha ett till barn men jag vet att hon vill. Båda har uttryckt tydligt mot varandra vad vi vill.

    Men som pappa så känner jag mig väldigt maktlös. Hon bestämde i förra veckan att hon tänker behålla barnet. Hon vet att jag inte vill. Men hon vet också att jag inte heller vill bli en frånvarande pappa.. att jag skulle skilja mig, vägra vara med det nya barnet och bara vårat första. Men jag vill inte ha ett till barn ändå.... Vilket gör mina känslor väldigt förvirrade... Jag kan inte tvinga henne till att ta bort barnet som hon vill ha. Jag får stilla acceptera att det skydd vi använt inte varit nog och det kanske är mitt fel att jag som inte velat ha ett till barn inte varit mer försiktig och aktsam. I slutändan är det bara kvinnan som kan bestämma.

    Det är så mycket kring känslorna som hon har som inte jag kan förstå och sätta mig in i. Att en abort för henne är otroligt svårt... kommer en abort innebära att hon inte kan vara med mig för att jag nekat henne och tvingat henne igenom en abort som är mycket tuffare för henne än den är för mig.

    Nu är det berättat för folk och det kommer dessa svåra frågor "jaså, grattis. var det planerat?". Jag kanske ändrar uppfattning med tiden men hon har bestämt och jag får bara följa med på resan. Vi har ju barn och det har gått bra men jag har mina anledningar till att inte vilja göra om denna resa... men nu får jag göra det ändå. Jag vill ju inte att mitt nuvarande barn ska växa upp med en pappa som inte är närvarande till sitt syskon och för den delen skapar massa andra problem som går ut över alla. Jag vill vara närvarande om jag ska bli pappa igen... vilket jag nu blir.

    Det känns som att vi har pratat färdigt om detta då det nu är öppet och jag inte längre kan ha en diskussion om att inte vilja ha ett till barn.

    Hur gör man i en sådan här situation. Jag vet att det inte finns några svar att få... skriver mest för att få skriva av mig lite och samtidigt fundera... kanske skriver jag något som retar upp någon eller som verkar helt galet.

  • Lör 5 jan 00:07 #1

    (Varning för svammel/osammanhängande text. Jag är trött.)

    Vet inte om det faktum att jag är kvinna sticker dig i ögonen, (då jag full bestämmanderätt över min kropp och eventuella barn) men kände mig manad att svara dig, även om våra situationer inte är riktigt jämförbara.

    Jag blev ofrivilligt gravid, men valde att behålla barnet. Jag ville aldrig ha barn, vill fortfarande inte även om jag inte vill ha min fantastiska dotter ogjord. När man vet att det är/blir en liten människa är valet ganska enkelt. För mig.

    För din sambo, en kvinna som varit gravid och fött ett barn, hon vet vad det innebär och vad som komma skall. Fatta beslut om abort är troligtvis ännu svårare för henne än för någon som jag, som aldrig ens varit gravid tidigare. Hon vill ju dessutom ha ett barn till. Modersinstinkten är stark och den kör över ditt nej. Men du vet ju själv, dina simmare ansvarar du för, tills de kommer in i en kvinnas kropp, hur orättvist det än må vara/kännas i ditt läge.

    Förstår om du känner dig överkörd.

    Mina enda rekommendationer gällande det kommande barnet är; var nära så mycket det går, jobba extra hårt med anknytning och lär känna ditt barn. Gör samma sak som med ditt första, bara ännu mer, då det är viktigt att mota dessa "det-här-var-ju-inte-vad-jag-ville"-tankar, men de blir färre med tiden. Jag har fortfarande stunder där jag tänker och känner så, (min dotter är 1,5 år) vilket jag kanske alltid kommer ha, men jag älskar henne över allt annat och vet inte hur mitt liv skulle se ut utan henne. Glädjen ditt kommande barn kommer ge, kommer slå ut de mindre positiva tankarna.

    Gilla läget. Det ordnar sig. :)

  • Tor 10 jan 22:46 #2

    Blev också Pappa emot min uttryckliga vilja när min äldsta föddes. Ångesten, maktlösheten och utsattheten man känner att tvingas in föräldraskap med någon man inte vill ha barn med (så kan man ju känna även om man har barn tillsammans sen förut) är brutal. Jag ville av flera goda skäl absolut inte ha barn där och då och av flera goda skäl absolut inte med henne. Men nu tvingades jag till det ändå. Att säga att det var en svår och jobbig tid som följde är att uttrycka det försiktigt...

    Jag höll till slut på att bli knäpp av ilska, skam, ångest och nervositet så jag gick till en Psykoterapeut och pratade och lärde mig hantera mina tankar och känslor. Det var det bästa jag någonsin gjort. Annars vet jag inte riktigt vad jag hafe gjort...

SE VÅRA MEST POPULÄRA KLIPP JUST NU

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll