Min låtsaspappa

Hej
Jag är uppvuxen med en styvpappa och jag känner igen det du skriver. Hur gammal är du? Bor du heltid hos din mamma? Finns det någon möjlighet att du kan flytta till din pappa?

Jag vet ju inte hela situationen men om det stämmer att din mamma inte kommer lämna mannen så får du göra det bästa av det hela.

När jag växte upp hade jag ingen fungerande pappa utan det var bo hos mamma som gällde. Jag hade turen att ha en syster som är många år äldre än jag som flyttade hemifrån tidigt så jag kunde vistas en hel del hos henne.

För övrigt gjorde jag allt jag kunde för att hålla mig hemifrån, jag i stort sett bodde på biblioteket och har alltid älskat att läsa (detta var före datorer och mobiltelefoner). Jag var ofta ute och promenerade, ensam eller med en kompis.

När jag väl var hemma höll jag mig på mitt rum så mycket som möjligt. Jag deltog i måltider och gjorde det jag skulle (disk och sådant) men övrig tid var jag på mitt rum.

För att slippa hans elaka kommentarer försökte jag vara så osynlig som möjligt och gjorde aldrig något väsen av mig.

Jag vet att detta låter hemskt men det handlar ju liksom om att klara sig igenom de år som är kvar tills man kan flytta.

Själv flyttade jag när jag var 16. Jag valde medvetet en gymnasielinje som inte fanns i närheten utan innebar att jag måste flytta. Det var underbart!

Nu är jag vuxen och har själv tonårsbarn. Jag lever tillsammans med deras pappa och jag hoppas innerligt att de inte känner sig obekväma i sitt hem som jag gjorde.

Tack för svaret. Känner mig inte lika ensam nu.

Varsågod! Jag finns här om du vill ha någon att "prata" med. Nu är jag väl ganska gammal i dina ögon men jag minns mycket väl hur det känns att vara ovälkommen i sitt eget hem.

Jag kan tillägga att jag även i vuxen ålder undviker min mamma och hennes man så mycket jag kan och när jag någon sällsynt gång hälsar på försöker jag göra det när han inte är hemma.
Detta innebär ju att mina barn inte haft särskilt nära kontakt med sin mormor men jag har ansett att det är viktigare att skydda dem från mormors make och hans elakheter.

Jag reagerade lite på att du kommenterar en vuxens behov av sex. Din mamma och denne man får ha ett sexliv, det är inte något du alls ska kommentera eller bry dig om. 

Däremot är det förstås ett problem om du har så starka känslor att du säger att du hatar honom, om ni ska bo i samma hus. 
Om du och din mamma pratat om detta men hon bara bortförklarar, behover ni nog hjälp av någon annan att prata om det, tex din pappa? Eller någon annan som du tror kan nå fram till din mamma, alltså att ni tre kan prata tillsammans. 

Sedan handlar det om att även prata med mannen i fråga: hur ni ska ha det hemma hos er. Ni alla som bor där måste hitta ett system som funkar. Det duger inte att bara säga att man hatar någon, men det är givetvis de vuxnas ansvar att försöka se till att alla trivs. Kort och gott: ni måste hjälpas åt och ni måste kunna prata om det utan att bli osams. 

På vilket sett verkar han desperat efter sex? Är det så att han står inför dig och säger till din mamma att dem måste gå in i sovrummet och ha sex nu eller är det mer att han ger komplimanger till din mamma eller ger henne en klapp på rumpan? 

Det gör undrar är på vilket sett du påverkas av deras sexliv eller om det är så att du irriterar dig på att de har ett sexuellt förhållande. 

Ja egentligen bryr jag mig inte om de har sex eller inte men kan känna mig lite obekväm ibland när han är lite sexuellt frustrerad.

Jag har försökt prata med mamma om det men nu håller hon på med ?silent treatment? mot mig. Hon blir arg direkt om jag nämner att jag ogillar honom. Eller sårad. Vi har aldrig pratat om hur vi vill ha det i familjen. Detta är väl ett problem.

Men hur märker du av att han är sexuellt frustrerad? Det är ingeting du bara inbillar dig? Hur går hans sexuella frustation ut på dig?