• Äldre 6 Jan 21:47
    109 visningar
    3 svar
    3
    109

    Vi planerar barn, men är vi för själviska?

    Hej allihopa! 

    Nu är det så att jag och min man planerar och diskuterar barn. Vi är i 25 års åldern, gifta, mannen är tillsvidare anställd och jag går på diverse vik och timmar. Vi har bra förutsättningar för barn, förutom att jag inte har ett fast jobb. Hur ser ni på detta, är det en viktig punkt för er, att bägge måste ha fast jobb, eller är det "okej" att bara ena blivande föräldern har det? 

    Vi har varit tillsammans i flera år, vi har rest och sett väldigt mycket, vi har en hyresrätt på 3 rok, kombibil och viktigaste av allt: mycket, mycket kärlek

    Men jag kan inte sluta tänka på om jag/vi är själviska för att vi önskar att bli en familj, trots att ena är utan fast jobb. Vad tycker ni? Hur har det gått för er, som skaffat barn i samma situation? Alla tips, erfarenheter och synpunkter är hjärtligt välkomna. Hjärta

  • Svar på tråden Vi planerar barn, men är vi för själviska?
  • Anonym (Lisa)
    Äldre 6 Jan 21:50
    #1

    Min man hade fast jobb, jag hade inte. Vi fick barn och de har gått galant. Trots att jag inte haft fast jobb så har jag aldrig stått utan jobb. Mina anställningar har flutit i varandra.

  • Äldre 6 Jan 21:56
    #2

    Ingen som helst fara som jag ser det. Själv är jag student med flera år kvar till examen (min man har fast jobb).

    Jag tror inte man behöver vara fullt så nitisk med omständigheterna som man gärna är. Det brukar gå bra ändå. Förr var det ju mer att barnen kom när de kom och livet byggdes upp undertiden. Nu verkar man mer vilja ha allt hundra procent färdigt innan barnen kommer. Det tror jag inte alls är nödvändigt. Det är bra om man har tryggt förhållande, trygg ekonomi (dvs har råd med det nödvändiga plus lite luft) och tryggt boende, och känner sig mogen och redo. Det andra är bara petitesser.

    Känner folk som fått barn unga, under betydligt mer spartanska omständigheter. Det var aldrig några större problem, livet avancerade allt eftersom och det blev folk av de ungarna också.

  • Anonym (K)
    Äldre 6 Jan 22:21
    #3

    Såhär ser jag på det som kronisk sjuk utan ersättning och snart försent att skaffa barn: när jag va yngre och hade goda förutsättningar ( ej perfekta men goda) ville jag vänta för att i min värld är typ alla lyckade med bra jobb och föder ut vackra ungar som lever i överflöd... jag ville vänta.. jag ville ju se till att det skulle bli sådär bra som för alla andra.. sedan blev jag kronisk sjuk i en ovanlig på sistonde kontroversiell sjukdom vården eller fk inte förstår sig på därför får många inte sjukpenning/ersättning för denna sjukdom.. man kämpar för sin överlevnad fysiskt, psykiskt, ekonomiskt. Har haft några pojkvänner som alla lämnat pga sjukdomen. Vet du vad dina förutsättningar är jättebra!! Jag tycker ni ska satsa här och nu om det är det ni vill!! Ni är 2, ni har inkomst, boende, bil, kärlek och önskan att få vara förälder.. ni är inte sjuka väl och sover någorlunda på nätterna?? Ni är även unga så då borde även orken va ok. Om jag va i din situation och visste vad jag vet idag vid 35 års ålder så hade jag satsat.

Svar på tråden Vi planerar barn, men är vi för själviska?