Vilja om kejsarsnitt

4,5kg ligger inom det normala och ungar i den storleken föds problemfritt varje dag. För att veta om man är bäckentrång måste man röntga. Det går liksom inte att se utanpå ;).

Hej på er. 

Jag är gravid i vecka 35 (34+3) och idag ska jag på mitt första Aurora-samtal. Jag är så sinnessjukt nervös och kunde knappt sova någonting inatt. 

Jag har aldrig varit på ett sånt samtal förut så jag vet inte riktigt hur det fungerar och hur det går till.

 Mitt mål med samtalet är att försöka få en bokad tid till en läkare och få ett snitt beviljat. Hur det nu skulle gå till.. Jag har hört att det är väldigt svårt att få ett snitt beviljat utan medicinsk anledning. 

 Jag är väldigt rädd för att genomgå en vaginal förlossning och det finns inte på världskartan för mig att föda vaginalt. 

 Jag känner ändå att det är MIN kropp, MIN förlossning. Så varför skulle det beslutet, om hur jag känner mig tryggast och bekvämast i att föda, ligga i en läkares händer? Varför ska rätten om min kropp, läggas i en läkares händer? 

  JA, jag är medveten om att ett kejsarsnitt kostar mer än en vaginal förlossning. Men jag känner ändå att rätten om min kropp och min trygghet väger tyngre än pengar i detta. VARFÖR ska inte JAG få välja själv hur mitt barn ska förlösas. 

Men men, nog om det. Nu frågar jag er som fått beviljat snitt utan medicinsk anledning, att ge mig lite tips och råd inför detta samtal. Det skulle uppskattas till max. 

Tack på förhand! 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-01-09 11:01

Och anledningen till att jag vill ha snitt är för att jag har en kronisk tarmsjukdom som påverkar ändtarmen och är rädd för de skador en vaginal förlossning kan ge.

Shit vad mörkrädd jag blir när jag läser detta.

Mörkrädd på vården att patienter måste ljuga sig till saker för att dom intalas att dom aldrig får rätt till det annars. Mörkrädd att vårdpersonal tror att dom kan er kropp bäst.

Mörkrädd att ni blivit så skrämd av att föda barn!

Ts. Jag ha haft flera pat med UC. De brukar inte vara något problem att få KS då läkarna ej vill skada tarmen mer än den redan är.

Till alla som vill ha KS pågrund av rädsla.

Läs på om KS om risker, anknytning amning, infektioner osv. Förbered er om det är verkligen den enda utvägen.

Många kommer dock till aurora mottagningen för att de är rädda för vag födsel men många av dessa vill själv föda barn vag efter genomgång och lite utbildning i händelseförlopp. Oftast är rädslan pågrund av okunskap. Så läs på om vag förlossning.

Vaginal förlossning är lite skrämmande, man vet aldrig vad som kan hända och hur det kommer hända. Från ovetenskapen när förlossningen ska starta till hur man kommer må efteråt.

:)

Din rent utsagt äckliga människa. Det fanns ju en risk för kejsarsnitt även för dig, trots att du var livrädd för det. Om du skulle behövt akutsnittas, förespråkar du alltså att läkarna borde ha sagt "döda barnet, såna som henne förtjänar inte att bli gravida"? Hur fan kan du neka andra människor barn, enbart pga förlossningsrädsla? När du själv hade en omvänd sådan? Det är så empatilöst (och självinsiktslöst) att man häpnar.

Jag är också lite utav en fegis. Därför går jag inte och blir gravid när jag inte klarar av att föda. Tanken skulle aldrig falla mig in faktiskt!

Precis som om jag skulle vara flygrädd, då får jag inte uppleva länder och kulturer långt borta. En flygrädd bokar ju inte en resa till Kiribati och tar för givet att en pråm ska ta henom till Kiribati vid avresedatum istället. Men samma person kan sätta sig på flyget, flyget störtar över havet och ett räddningsteam skickas ut för att rädda överlevande. Men räddningsteamet skickas ju inte ut innan planet störtat.

Dålig jämförelse kanske..

Det är nog få kvinnor genom historien som inte varit rädda innan förlossning. Vill man ha barn är det något man måste ta sig förbi helt enkelt.

Jag är också lite utav en fegis. Därför går jag inte och blir gravid när jag inte klarar av att föda. Tanken skulle aldrig falla mig in faktiskt!

Precis som om jag skulle vara flygrädd, då får jag inte uppleva länder och kulturer långt borta. En flygrädd bokar ju inte en resa till Kiribati och tar för givet att en pråm ska ta henom till Kiribati vid avresedatum istället. Men samma person kan sätta sig på flyget, flyget störtar över havet och ett räddningsteam skickas ut för att rädda överlevande. Men räddningsteamet skickas ju inte ut innan planet störtat.

Dålig jämförelse kanske..

Det är nog få kvinnor genom historien som inte varit rädda innan förlossning. Vill man ha barn är det något man måste ta sig förbi helt enkelt.

Ett litet tips till vården är ju i så fall att ta tag i det här DIREKT (de allra flesta meddelar väl i princip vid inskrivningen att de vill ha ks) med samtal och i vissa fall kanske psykologistöd eller vad som helst. Inte vänta till v.34-35 och tro att livslånga rädslor eller svåra trauman ska gå upp i rök efter ett samtal.

Jag har tex nån form av graviditetsfobi misstänker jag (vet inte om det är en existerande fobi), då jag blir väldigt äcklad av gravidmagar och kan inte titta på förlossningsfilmer överhuvudtaget. Höggravida kvinnor som stryker sig själv över magen med ett litet leende är vidrigt. Jag hade aldrig klarat av att vara med vid någon annans förlossning, och jag mår fysiskt och psykiskt illa av att se bilder från någons förlossning, om det så är att se mamman sitta på en pilatesboll eller stå böjd över ett sånt där gåbord. På BB hade de en tecknad affisch som visade olika födningsställningar och sen kunde jag inte vara kvar i det rummet längre. Under föräldrakursen fick jag se en sekund av en födsel där mamman stod på alla fyra och födde barnet och det var bland det vidrigaste jag har sett. Jag tycker med andra ord det är så FRUKTANSVÄRT äckligt och onaturligt och fel att jag inte ens står ut att tänka på det, än mindre genomlida det själv. Fullständigt otänkbart. Jag sa att om ni tvingar mig till en vaginal förlossning så vill jag ligga fullt påklädd i fosterställning i ett släckt rum med täcket uppdraget till hakan och varken läkare, personal eller familj får vara med mig därinne. Jag vill ha smärtstillning så att jag inte känner ett dugg och sen ska jag bara vänta ut det. Ni får stå utanför och vara beredda på att rädda mitt liv om/när problem uppstår, men då måste jag sövas först. Jag tänker inte vara vid medvetande när något av det här händer.

Jag vet att det är mig det är fel på och att det inte är normalt att känna såhär, men det är ändå vad jag känner. Och att prata med en aurora (som sannolikt har noll erfarenhet eller ens förståelse för den här känslan) i en eller två timmar kommer ju inte hjälpa över-huvud-taget. Med det sagt tror jag säkert att det går att bota (nu var det här inte enda problematiken för min del, men en rätt stor del av den), men då måste ju psykolog kopplas in direkt och en kbt-plan upprättas så att man kan jobba med de här känslorna i några månader. Inte vänta till v. 35 och säga "Oups! Hur fan ska vi lösa det här då?"

Med det sagt tror jag inte att flera månaders terapi är speciellt mycket billigare än merkostnaden för ett planerat kejsarsnitt, men...

Jag vet inte hur du definierar normalt men att föda ett barn på 4,5 kg är ovanligt en vecka före bf. Även om barnet kommer på bf anses det ovanligt då sker i mindre än 1 på 1000 födslar (lika vanligt som att ett barn föds med hjärtfel med andra ord). I statistiken brukar man kalla en sådan händelse  som ser så sällan för extremvärde. En sådan förlossning innebär ökade risker för så väl barnet som mamman. Min son kom på bf men vägde precis över 4,5 kg så jag hade den här konversationen med läkaren på BB. Barnet får diagnosen för stor för sin födelsevecka och man behöver ta blodprov för att kolla sockervärdena. 

Ökad risk innebär inte att alla förlossningar med barn som väger så mycket slutar illa givetvis, men det innebär just en ökad risk. Sedan är det ju många andra faktorer som spelar in (hur stort bäcken kvinnan har och liknande). 

Jag födde min son vaginalt. Det fanns inte som pekade på att han skulle vara så stor förrän sista mätningen någon vecka innan han föddes, då plötsligt sköt mätvärdena i höjden, men då trodde både läkaren och bm att det var mätfel för att han rörde sig så mycket. 

När barnmorskan trodde att det var 1 timma kvar på förlossningen så hade jag fyra timmar kvar av krystande och han fastnade men kom ut till slut. Det var traumatiskt och inga fyra timmar jag någonsin vill uppleva igen. 

Samtidigt är jag tacksam att jag slapp kejsarsnitt för läkningsprocessen tar mycket längre tid i genomsnitt. Dessutom ökar risken för livmoders ruptur och placenta accreta vid senare förlossningar om man genomgått kejsarsnitt. Och det är inte ett tillstånd att leka med, min mamma höll på att mista livet som en följd utav placenta accreta när jag föddes. 

Your loss! Barn är fina. Du kanske ångrar ditt beslut när du blir äldre, om det "bara" beror på rädsla dvs.

Du kan ju ta tåget, bussen, bilen, hästen eller till och med fötterna om du vill lämna det absoluta närområdet trots flygrädsla. Valalternativ är bra serru. ;)

Det finns ju olika nivåer av rädsla. Jag är också rädd för att flyga, men jag kan övervinna den rädslan och göra det ändå. Vissa kan det inte. Då får de typ ta tåget istället.