Svår situation - ambivaliant gällande abort. Vecka 7
Hej,
Jag fyller 30 i år. Har ett barn på 7 år. Befinner mig i komplicerad situation. Har varit tillsammans med barnets pappa i 11 år ungefär. Förhållandet idag är bra men vi har nog växt åt olika håll. Vi litar på varandra och respekterar varandra. Vi älskar varandra. Men vi båda vet att vi inte kommer att leva ihop i framtiden. Känner att han inte är ?the one?. Vi har vetat det ett tag nu, men inte känt att det varit nödvändigt att separera ögonaböj bums. På så sätt finns det inga hard feelings. Inget dramatiskt, bara konstaterade och en stark magkänsla från mitt håll att det är dags att gå vidare som vänner. Detta har uppdagat sig på senare dagar när vi fick reda på att jag var gravid när vi öppnat upp oss på djupet.
Jag är studerande och han har drömmar. Han är 33. Vi har inte kommit så långt i livet rent ekonomiskt och utbildningsmässigt då vi fick barn tidigt. Han har känt att det är nu eller aldrig att jobba för sin dröm. Jag har andra drömmar. Vi lutar oss åt så olika håll vad gäller vår framtid att en gemensam känns självuppoffrande. Jag har tydliga Svensson drömmar med hus, stabil utbildning och flera barn, råd att resa, trygghet. Han vill inget av det, han vill ha sin dotter och sin forskarexamen. Ha tid till kunskap och lärande. Ha sin frihet att lägga på böcker, kunskap, forsking.
Vår dotter är en trygg tjej. Att vi skulle bo separerade har vi bästa förutsättningar för rent emotionellt.
Den spontana reaktionen var skräckblandad förtjusning när jag plussade. Jag våndades att gå igenom en abort till då jag gjort det två gånger tidigare. En gång när jag var väldigt ung och en ett år efter jag fött min dotter. Jag blev väldigt sjuk i samband med min dotters förlossning och har djupa trauman därifrån. Just då kändes en abort rätt och jag ångrar den inte men är självklart ett sår i mig.
Längtan efter ett tlll barn har funnits där i två år. Inte starkt då jag anat att det inte blir med min sambo då jag vetat om premisserna. Och nu står vi här. Han har varit en klippa de senaste veckorna och tagit det tyngsta lasset hemma. Han har sagt att han kan ge upp sina drömmar och göra det bästa av situationen eftersom han älskar mig, att han inte vill se mig ?gå under?. Orden klingar inte rätt i mitt hjärta. Magkänslan säger nej. Problemet är att han gjort liknande beslut när vi väntade vårt första barn. Det känns fel att sätta ett barn till världen med de premisserna. Det känns fel eftersom vi vet att det inte kommer hålla mellan oss i framtiden. Jag vill att hen ska komma till en så trygg rättvis omgivning som möjligt. MEN han är en fantastisk pappa. Lojal, hängiven, rättvis, känslosam och kärleksfull. Ögonblicket han blev pappa har han tagit sin roll på största allvar.
Vad händer med honom om vi får ett barn till?
Vad händer med mig?
Vad händer med vår framtid?
Vad händer med vår dotter?
Emotionellt är detta ett svårt beslut för mig. Rationellt vet jag att ett avbrytande är det bästa.
Ensamstående är ekonomin ett bekymmer. Mina krafter. Mitt psykiska mående som är skört. Men sen kommer andra tankar, what ifs. Min dotter fick nys om att jag är gravid och har börjat rita teckningar på oss 4. Hjärtekrossande. Jag har förklarat för henne pedagogiskt att det kan gå som för min vän (hon fick missfall) och att det inte är säkert. Hon har tycks glömt det nu och slutat fråga.
Det är som det är.
Vi var hos Gyn i veckan och fick fastställt hur långt jag var gången via UL. Fostret var 0,87 cm stort och jag såg ett tickande hjärta. Jag avböjde att avbryta graviditeten utan behövde mer betänketid. Nu tänker jag så att jag känner av små panikattacker. Det är främst det lilla hjärtat jag ser och känner att det kan bli svårt att komma över, om jag avbryter.
Blir galen snart.
Ge mig en reality check. Beslutet kommer vara svårt vilket som vi väljer. Min sambo har redan valt att han inte vill. Valet borde väl vara självklart för mig med?
Perkele...