Livet efter ”narcissisten”?
Söker er som haft en natcisst i ert liv då jag undrat hur ni kom över detta?
I mitt fall var det en person jag träffade ganska ofta. Han playade mig totalt och jag brukar aldrig gå gå sådant i vanliga fall.
Denna person är inte snygg eller nåt sådant däremot visade han sig vara enormt karsismatisk. Han verkligen höjde mig som person på ett helt fantastiskt sätt. Vi pratade varje dag dygnet rumt, han fanns alltid där. Oftast på messenger. Han la mycket energi på mig minst sagt.
Han fick mig att tänja enormt mycket på mina gränser, att prata om saker jag aldrig skulle pratat om i vanliga fall. Han ville veta precis allt och tyvärr- jag behövde verkligen hans uppmärksamhet och hans bekräftelse och blev på något sätt totalt berodde av honom. Dock kunde det aldrig bli något mellan oss och när jag sa att jag bara ville ha honom som vän (ja, jag skötte det otroligt empatisk ändå) så blev han som förbytt. Han började mer och mer försvinna ur mitt liv, påtala att han aldrig känt något för mig... ändå var det han som från start varit den som varit på, påtalat hur lika vi är och hur vi passat ihop och verkligen gett komplimanger dygnet runt.
Han vände och vred på saker, slutade att hälsa när vi sågs. Jag försökte och ville verkligen vara vän och då vände han allt ?du är kär i mig, därför drar jag mig undan?- men det var ju jag som ?dumpade? honom. Han fortsatte med att han vara lekt med mig för att se om hur långt det kunde gå... men att jag var kär i honom och det ville han inte.
Efter skrev han att han dragit sig undan för han tyckte jag velade med honom. Jag svarade på hans frågor och vi bollade ett tag. Ena stunden så velade jag med honom och han var lessen, nästa hade han absolut inga känslor men jag var minsann kär i honom hade han slagit fast. Sedan vände han det igen till att jag skulle sluta prata om att han skulle haft känslor för det hade han aldrig haft, men han försökte hela tiden få fram hur kär jag skulle varit i honom. Jag svarade ganska tydligt då jag blev lite irriterad över att han tog sig rätten att bestämma över vad jag kände. Vips försvann han, ignorerade min flera veckor på messenger, vägrade ens hälsa om vi sågs utan låtsades som jag inte existerade. Skrev några gånger till honom men han öppnade inte ens medelandena.
Väntade nån månad och skrev ett långt och känslosamt inlägg till honom. Att från mig handlade det inte om kärlek utan den vänskapen vi hade som betydde mycket. Hans svar var att han gjort detta för att ge mig en läxa då jag enligt honom inte svarat på hans frågor (jag hade svarat på allt såg jag sedan, men kanske inte ?snäääälla ta mig tillbaka jag är sååå kär? som han önskat). Han ville vara kompis och bara glömma allt, men jag kunde inte, gick in i en depression den månaden han var borta, gick ner i vikt och orkade inget alls. Jag ville veta hur han tänkte, jag behövde svar... han bara skrattade åt mig... och försvann igen.
Pratade ett par gånger till, försökte bryta mig loss men han gav mig halva svar hur allt var mitt fel... jag var velig tyckte han så han kunde inte prata med mig... ställde några frågor och han skulle svara. Mitt i frågorna kovänder han ?det kommer aldrig att bli nåt mellan oss, DU har sabbat allt? och sedan ?jag vill inte ligga med dig?... men det har aldrig varit på tal. Än en gång vred han på allt, som att han dumpat mig, som att jag ville något med honom. Men jag ville ju bara ha hans vänskap. Däremot hade jag lite känslor men valde ändå att vi inte kunde göra något och stod fast vid det.
Till sist skrev jag att jag valde att vi inte kunde vara vänner, att man inte behandlar sina vänner så. Att min läxa nu var lärd- dvs vad han var för person och att jag måste bryta.... inget svar från honom.
Träffat på honom några gånger men han har totaltignorerat mig igen. Men nu senast tvärvände han, och vi var minsann ?bästa vänner?... tills han vips försvann igen.
Han står aldrig för det han säger, lägger allt på mig, påstår en massa saker och försöker styra vad jag tänker och säger men inget går ihop. Kör med silent treatment men skyller detta på mig att det är mitt val.
Ändå påverkar han mig så mycket, mina tankar är som besatta. Jag vill vara honom till lags, jag vill bli förlåten. Han styr mitt tänkande och mitt mående. Ignorerar han blir jag som förlamad av smärta, är han trevlig och kastar nån liiiiiten snäll kommentar lever jag på det och blir snudd på euforisk. Han vet exakt vad han skall trycka på och jag tror han älskar att veta detta.
Ni som haft en narcissist i ert liv, hur gick ni vidare? Och vad hjälpte er? Denna person vet exakt vad han gör tror jag. Och jag blir styrd... totalt styrd av honom. Orkar inte ha det såhär mer