Ögonkontakt

Hej!

Jag har under många år haft svårt med att se folk i ögonen. Det är något jag skäms jättemycket för. Jag har kallat mig själv för psykfall pga detta, och stigmatiserat problemet. Det har inte hjälpt mig ett dugg. (tvärtom) Det har bara förvärrat problemet. Sen  gick jag till psykolog under tio ggr och fick övningar som bygger på KBT. Det var jättebra och efter det blev det lite bättre men det är fortfarande långt ifrån bra. Behöver egentligen gå flera gånger.
Pga av skammen, sorgen och smärtan över att inte klara av det så har det blivit ett stort hinder för mig i vardagen. Vill vara som andra människor. Men ögonkontakt för mig leder till ångest och det är en låsning hos mig som jag vill bli av med. 
Jag får prestationsångest över det också. Går det bra ett tag tänker jag nu måste jag hålla detta för att folk förväntar sig det. 
En som bemött mig illa när jag vågade berätta om detta var min pappa. Han sa 
med ilska och förakt att så du vågar inte ens se mig i ögonen. Jag hade tänkte göra det precis då men istället lämnade jag i tårar rummet. Och jag började förstå vart mitt problem kommer ifrån till viss del. (ville inte möta den blicken)
Min pappa har också en annan gång skällt på mig när jag sökt tröst och stöd i denna situationen och jag tror att det är därifrån som den stora skammen kommer ifrån.
Jag skulle därför vilja fråga folk här!
Är det något man ska skämmas för?
Om man undviker ögonkontakt pga ångest. Det tar på krafterna dom gånger som jag lyckas jag måste anstränga mig. Min pappa tycker att det är bara att ta sig i kragen typ. Men man säger väl inte till tex en anorektiker att det är bara och äta mat. Om det vore så enkelt! Då hade jag sluppit många tårar.