Osjälvständig 13-åring

Tack så jättemycket för alla förslag och råd. Det verkar som om någon form av schema eller checklista är något som har fungerat för många. Jag fick också ett tips om en app som gjorde ens checklista till ett spel, som jag ska kolla in.
Det är ju inte så att vi inte har berättat för honom att han ska duscha en gång om dagen, städa rummet en gång i veckan, osv. Förväntningarna är rätt så klart uttalade. I verkligheten blir det nu så att jag påminner honom och sedan gör han det. Om något så är han väldigt "lydig" (obs, detta har aldrig varit något mål i min barnuppfostran) när jag väl ber honom om något. 
Men jag ska prata med honom nu i helgen och se om vi kan komma på några bra sätt att ta oss an det här. Åtminstone jobba på att trappa ner på min styrning och mitt överinseende. Ansvar och autonomi. 

Något som jag fortfarande inte riktigt på det klara med är hur jag ska överlåta mer av ansvaret för hans uppförande på honom. Som det är nu så ingriper jag flera gånger om dagen för att se till att situationer inte eskaleras. Det hade varit väldigt skönt om han hade kunnat ta över den biten själv lite med.

Har också en kille född 05 här hemma. Tycker er kille låter hyfsat normal. Här händer inte många knop utan tillsägning. Åker jag bort en vecka så är det nog bara träning som skulle funka. Han skulle dock inte ta några som helst initiativ att ta sig själv dit med bussen utan hade inväntat sista minuten och undrat varför ingen sa till honom eller vart skjutsen ör. När det gäller duscha har vi märkt ett ökat intresse då han precis kommit in i puberteten innan dess har han nog aldrig kommit på att han ska gå in i duschen självmant. Är dock övertygad om att min son kan och kommer klara sig bra. Han känns inte sen eller omogen jmf med kompisarna. Jag har tidigare inte behövt avstyra syskonbråk men det har också kommit nu med puberteten. Där känns det som han tagit ett steg tillbaka och lite söker bråk med syskon. Eller han vill nog se hur långt han kan gå. Vad som är ok att säga/göra. Men ett schema är väl bra att börja med? En del av vår uppgift är ju att de ska bli självständiga. Men jag tänker att du har en något skötare relation om killen precis kommit i puberteten så han inte börjar tro att du knuffar bort honom. Märker på min son att han är otroligt känslig just nu men det behöver såklart inte vara samma för alla.

Det är precis det som jag har suttit och oroat mig för! Det är som om du läste mina tankar. Han är helt klart så där hormonellt skör och instabil just nu och känslorna sprutar åt alla håll. Det sista jag vill är att han tycker att jag stöter bort honom...

Saker och ting lunkar på ganska lugnt här, men det känns bara som om allt faller ihop som ett korthus om jag inte håller ordning och styr upp.

Tack för ett kalibrerande inlägg! Det är bra att få lite verklighetsförankring emellanåt.  Det är min första tonåring och det är helt klart ett nytt stadium att vänja sig vid.

Detta var precis min tanke också. Jag är helt förbluffad över att folk börjar prata om diagnoser för att en snart 14-åring inte självmant sätter sig och gör läxan eller går och duschar! Människan är i grunden lat och det är fullt normalt att föräldrar får tjata ihjäl sig på sina tonåringar om att sköta en massa tråkiga, vardagliga uppgifter. Tycker inte det låter konstigt alls. Dessutom, om den här killen går på en akademiskt krävande skola och sköter den samt en sport på fritiden så kan han behöva lite curlande för att orka. Man måste få chilla också, särskilt om man är en trött, växande tonårspojke. Att pappan inte är bättre på att hjälpa pojken är tråkigt dock, det är nog snarare honom du curlat för mycket TS.

Vi är ganska många med asberger/högfungerande autism (och ev andra NPF, är inte insatt) som "flugit under radarn". Många i min generation har fått diagnosen först i 20-30-årsåldern.

Det låter som du och grabben har en riktigt fin relation. Jag tycker att du ska börja med att prata med honom, fråga hur han tänker när han inte duschar och byter kläder på en vecka. Ger han ett svar i stil med "jag pallade inte" så låter det mer som tonårs-lathet, men ett svar som "jag glömde bort" skulle kunna tyda på något annat (säger inte att det är NPF, bara att det kan tolkas som ett drag inom autism).

Sedan är ju många verktyg som i grunden är för NPF fullt användbara även för personer utan NPF! Som checklistorna och scheman t. ex.

Jag tycker att du och pojken kan sätta er ner och tillsammans utforma ett schema/en checklista på saker han ska göra. T. ex. duscha varje dag, träna tisdag och torsdag, städa rummet på söndagar, diska måndag, onsdag, fredag... Du fattar.

Det skadar inte att nämna diagnoser när det är lätt för föräldrar att vara hemmablinda eller inte insatta. Hellre att någon funderar ett extra varv om det är en möjlighet än inte.

Dra inte in pojken i diagnosträsket. Då blir han väl ÄNNU MER oföretagsam för då är han ju plötsligt "sjuk" och då finns inte mkt att göra(?) Det är väldigt lätt för ett barn/ungdom att bli sin diagnos för man är så lättpåverkad.

Håller med ovanstående, det är inget fel, varför måste det letas diagnoser så in i helvete i det här landet, blir så less! Han behöver nog bara lite mer tid att mogna, låter som en vanlig tonåring. Börja fasa in lite förändringar där han tar mer ansvar, och våga släppa på kontrollen lite.

Vad menar du med att situationer eskalerar? Blir han arg, vad händer?

Nu letar man väl inte diagnoser för skojs skull,som vissa verkar tro. Många verktyg, stöd och hjälpmedel kan du inte få tillgång till utan en diagnos. Så länge barnet fungerar bra som det är,så behöver man kanske inte göra en utredning, men har barnet behov av mer så är det faktiskt dåligt föräldraskap att inte utreda.

Precis som en person med nedsatt syn självklart ska få tillgång till glasögon (och göra en synundersökning först, inte bara dra till macken och köpa ett par där), så ska ett barn med NPF också få tillgång till hjälpmedel.