Osjälvständig 13-åring

Nu riktade jag iofs inte kommentaren till dig och din specifika situation, utan några skribenter som jag tolkade var emot diagnoser på ett mer principiellt plan.

Huruvida din son ens har en NPF är ju extremt osäkert, han kan vara en aningens för lat/bekväm grabb som inte har minsta problem med t. ex. exekutiva funktioner utan hoppar över "tråkiga" saker när han kan komma undan med det.

Poängen är väl att OM han har en NPF och plötsligt står utan ditt stöd (han flyttar tvärs över landet för plugg eller jobb), så kan hela livet falla i bitar. Han kanske går på föreläsningar och tentor, presterar fantastiskt bra akademiskt, men hushållet fallerar. Du är inte där och hjälper honom hålla sig över ytan, du vet kanske inte ens om att det finns ett problem. Om han då har ett annat stödsystem runt sig med t. ex boendestöd, arbetsterapeut eller andra insatser så kommer han inte hamna i den sitsen.

Men som sagt, jag personligen är inte överdrivet orolig för att din grabb har en diagnos annan än "tonåring".

Vad har han själv för tankar om hur ni skulle kunna fasa över i alla fall en del av ansvaret över sig själv på honom? Det hade jag talat med honom om i din situation.

Nej, jag minns inte nu, men tror det är den här som de pratar om här:

www.gp.se/livsstil/hälsa/forskning-curlade-barn-klarar-sig-bäst-1.10556058?noAccess=true&aId=1.10556058

www.aftonbladet.se/debatt/a/qnegK1/nej-att-curla-skadar-inte-alls-vara-barn

Tack så mycket! Jag ska läsa på.

Helt fel - och saknar stöd i forskningen.

Han lär sig att hantera sina känslor genom att de vuxna hanterar och hjälper honom så länge han är i behov av det. Att bita ihop är något som barn med tillräckligt mognad gör. De klarar av vuxna som är som dig och gör fel genom att vara tillräckligt fungerande och trots det ogenomtänkta bemötandet klara av situationen.

Du ska aldrig kräva av ett barn att klara av saker som det inte klarar av. Det kommer inget gott av det. Däremot kan man sätta krav utifrån barnets mognadsnivå, och uppmuntra utveckling.

TS, jag håller med "Eva":s briljanta inlägg att du ska fortsätta hjälpa pojken. Du beskriver att det inte är krävande för dig, och att du endast behöver ingripa några gånger varje dag. Ja, fortsätt att stödja honom och visst kan du testa olika metoder för att få honom att ta mer ansvar, men backa om du märker att det inte fungerar. Kräv inte mer av honom än han klarar av.

Ju längre tid du kan hjälpa honom att fungera, desto bättre. Hans hjärna utvecklas mer och mer, och när saker i hans närhet fungerar kan han få tid att mogna och processa. Att gå in i en värld där han skriker, bråkar och är frustrerad är givetvis inte på något sätt bra för hans utveckling.

Om ni märker att hans problem är så allvarliga att ni inte kan hantera dem så är det kanske läge att söka hjälp och fundera över diagnos. Men eftersom han faktiskt fungerar bra med lite hjälp av dig, så ser iaf jag inte något behov av något sådant.

Det finns som sagt studier som visar att "curlade" barn klarar sig bättre än andra barn. Det är fullständigt logiskt. Att visa kärlek och omsorg över sina barn ger resultat. Att som förälder föregå barnet och hjälpa barnet klara av situationer när det behövs gör att det får en lagom dos ansvar och utveckling. Att fyrkantigt kräva att barnet ska klara av vissa saker bara för att barnet har uppnått en viss ålder eller för att andra barn klarar det, är bara helt korkat.

"Faktum är att när jag i början på december åkte bort en vecka, hans pappa var förstås hemma med honom, så hade han inte bytt kläder, duschat, gjort läxorna eller tagit sig till träningen under hela tiden. "

Detta, och mer information som du kommer med efterhand, får mig att seriöst undra om inte båda har autism.

Ja det är så vi har resonerat. Vi ger så mycket stöd och hjälp som barnet behöver och försöker att ha tillförsikt att han kommer att mogna och utvecklas om vi bara har tålamod. Vi har ju faktiskt rätt många år av barndom kvar att låta honom växa till sig på. Och det "extra" vi ger honom fungerar faktiskt väldigt bra i att låta honom må bra och vara framgångsrik i det han tar sig för.
Eftersom det är något jag gör mer eller mindre automatiskt så tror jag inte att varken jag eller hans pappa riktigt insåg hur mycket jag styr förrän jag var borta en vecka för ett tag sedan. Allt rullar ju bara på...

Tack för ditt inlägg. Jag försöker ta det till mig, men jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska göra med det. Om hans pappa skulle ha autism, så är han i så fall så extremt välanpassad att det inte utgör något handikapp. Och då pojken hanterar sin omvärld så pass framgångsrikt... Jo, jag vet att autism är ett spektra, och att vi alla har drag av det. Nu kommer du säkert att tro att jag bara är hemmablind! 
I alla fall, tack för dina tankar, jag ska definitivt överväga dem.

Jag tänker på alla praktiska och sociala situationer som du beskriver att du är hans hjälpjag. Och hur han fungerar mkt väl inom andra områden med en snäv ram: smal fokus på en sport och en strukturerad skolgång där hans intresse och lärstil säkert sammanfaller med kurserna. När kraven på finess i interaktion både i och utanför lektion, självreflektion och organisationsförmåga ökar i skolan, säg gymnasiet, kanske halva högstadiet, vad händer då? Särskilt utan en röd flagg i förväg att han kan vara i behov av stöd.

Men alltså va? Jag har inte läst allt nu, men diagnoser för att en 13-årig kille inte självmant duschar eller gör läxorna och bråkar med sin pappa och syskon? Låter helt normalt för mig. En 13-åring är ju otroligt omogen och det händer så mycket i deras liv och utveckling. Fokusera på det som funkar och uppmärksamma positivt när han tar egna initiativ till något. I övrigt hade jag varit glad över att det fungerade så bra som det ändå verkar göra.