Hej
Jag skriver bara hur det var för oss och hur allt faktiskt kan bli bra trotts frånvarande pappa. När vi väntade första barnet, (vi valde att behålla dock var sambon tveksam, han yngre och jag några år äldre 24&27 och vi hade bara varit tsm i 6 månader) jag hade under 9 års tid haft oskyddat sex med mina tidigare pojkvänner så jag trodde inte ens jag kunde få barn, därför hade jag behållit vad han än velat men han fick välja innan jag sagt det och han ville behålla efter någon veckas funderare. Graviditeten gick och han var inte direkt delaktig, jag köpte allt, dock fick han betala barnvagnen då jag lagt en förmögenhet på allt annat. Det sved, en dyr historia på 18 tusen men han betalade. Han var med på förlossningen men det blev akut snitt och då han är väldigt känslig fick han vänta utanför, han var närvarande men ändå frånvarande och verkade inte känna samma lycka som jag, tiden gick och i 9 månader drog jag hela lasset själv med våran dotter, han bytte aldrig blöjor eller engagerade sig direkt i något. Jag bröt ihop, fick nog och sa att vi måste gå isär, då kom sanningen fram, han bröt ihop och berättade om sin barndom, vad han varit utsatt för och hur hemsk uppväxt han haft m.m och att han var livrädd för att göra fel etc ( blir för långt om jag ska gå in på detaljer ) vi flyttade iaf isär och han sökte hjälp, han lovade att söka hjälp för han ville ha oss tillbaka och det var mitt krav. under tiden sågs vi och han träffade dottern så ofta vi fick tid att ses. Under denna period blir jag gravid, det kom som en chock och jag såg hur han blev livrädd igen, hur skulle detta sluta, han bad mig ta bort barnet men jag förklarade hur jag kände och valde att behålla, och han bestämde sig då för att ge allt trotts att han var vettskrämd då dottern inte ens fyllt 1 år. Där någonstans vände det, han fanns där, var med på ett planerat kejsarsnitt trotts jätte skräck för sjukhus Miljö, han svimmade när han fick lillebror i famnen då allt blev väldigt chockartat men så tapper han var trotts sin rädsla. Idag väntar vi våran 3dje som kommer om några veckor, 3 barn på mindre än 3 år med en man som från början var livrädd, idag innan han somnade ( jag kan inte sova, därför sitter jag här och skriver:) ) så sa han iaf att när lillasyster är 8 månader, då satsar vi på nästa va ? :) Tänk att från ha varit helt frånvarande, gått igenom massa psykologsamtal och kämpat sig upp för att bli en bra pappa så älskar han helt plötsligt barn och vill ha fler, detta är en kort version av en väldigt svårt invecklad historia, men många män kan reagera fruktansvärt "omoget" ta avstånd och inte verka närvarande men det finns också oftast orsaker till detta, även dom kan få depressioner innan och massa jobbiga tankar och rädslor, hela livet ska ju till att förändras, så jag tänker, även om du får gå igenom förlossningen själv, så gör det, och låt han få komma när han är redo, man kan inte tvinga på någon en papparoll, det måste man växa in i, alla är inte redo för att axla den rollen direkt även om så bör tyckas. Vi bär barnet, det gör inte dom, vi har det inom oss. det är därför vi är just mammor. Alla är vi olika och det tycker jag är okej.
