Feminist, skulle du säga att du hatar män?

Nej jag älskar män (heterosexuell) Och jag hatar ingenalls grundat på hur de är födda eller stöpta..

Feminist är jag för att jag tycker det är självklart att män och kvinnor ska kunna tjäna samma pengar. Få samma positioner.ha samma möjligheter och åtnjuta samma respekt som varandra

Du menar spekulationerna att feminister hatar vita heterosexuella män?

( så skulle du nog ställt frågan )

Den definitionen av ordet feminist kan jag också ställa mig bakom.

Finns väl inte någon annan definition. Det är ju det det är. Att folk tror att det handlar om manshat beror ju enbart på att de är okunniga.

I vissa fall verkar det göra det (handla om manshat). Därför drar sig vissa från att kalla sig feminist. Det går att vara för jämställdhet ändå.

Nej inte alls! Varför skulle jag?

Feminist. Hatar inte män. Jag är till och med gift men en man! :p

Nej varför skulle jag hata män? Jag är gift och lever med en fantastisk man och vi har en härlig familj. Vi älskar att göra saker tillsammans och allt funkar toppen. Om jag hatade män skulle jag knappast ha valt det livet, eller hur? 

På jobbet är vi ca 50/50 och det är en superhärlig arbetsplats med massor av bra människor, både män och kvinnor. Jag går inte omkring och tänker om mina kollegor "nu sa han så där för att han är en man/nu sa hon så där för att hon är en kvinna". Sånt är larvigt, man måste kunna samarbeta med alla på en arbetsplats och är folk någorlunda mogna och vettiga så står man över sådana fånigheter. Tydligen fastnar vissa i det här tänket (tex de som skriver trådar här om att kvinnor är bittra och sura pga feminismen och annat dravel senaste tiden) 

Så nej, inte hatar jag män. Hata är ett extremt starkt ord som jag tyvärr tycker många missbrukar och säger om det mesta. Jag skulle kunna säga att jag hatar krig, förstörelse, tortyr, misshandel - den sortens saker. Jag säger inte att jag hatar glass eller tidigar morgnar, eller män eller kvinnor. Man kan inte generalisera på det sättet (men det är väl å andra sidan så som tex rasister gör) 

Tragiskt hur det ibland på forum som detta blir så polariserat i trådar så det inte går att prata om saker alls. Det blir sandlåda efter 3 inlägg. 

När jag säger att jag hatar män menar jag att jag hatar patriarkatet. Att män begår överlägset mest våldsbrott, att män har makten, att manliga egenskaper värderas högre än kvinnliga, att män inte respekterar gränser, att jag behöver vara rädd för andra män men inte kvinnor, att män hörs mer, att män lyssnar mindre. Oförmågan att ta åt sig kritik. Att de många gånger inte har lärt sig att sätta sig in i andra människors liv och situationer, utan att allt kretsar kring den egna personen. Typ att det skulle vara lika hemskt att indirekt bli anklagad i en väldigt grov generalisering, som det är att bli personligen utsatt. Oförmågan eller oviljan att se det större sammanhanget, strukturer ("JAG har ju aldrig..., därför existerar inte det). Skuldbeläggandet ("men det är ju tjejers fel att killar beter sig som svin, de väljer ju såna män!").

Jag går inte runt och hatar män som individer (om de inte gjort sig förtjänt av det). Jag säger inte att alla män är såhär. Men förvånansvärt få är villiga att ta ett steg tillbaka, inte direkt inta en defensiv position, och reflektera över sina upplevelser. Ja okej, statistiken visar att det i princip är lika vanligt med våld inom relationer. Det har ändå en viss betydelse att det ena våldet är betydligt grövre och farligare. Då får man svälja att den biten är ett större problem för kvinnorna, och sluta argumentera kring det.

Istället kan man lägga sin energi och fokus på den manliga delet av problemet - att våld mot män inte tas på samma allvar. Att polisen till och med har skrattat bort anmälningar! Att den generella uppfattningen, även när det sker i det publika, är att mannen säkert förtjänade det.

Misantrop, vilket ju innefattar män. Fast innerst inne är jag filantrop, min värdegrund bygger på en tro på det goda i alla.

Ponera att jag har en hyfsat okänd människa framför mig. Ju mer makt jag har över denne, desto mer lyssnar jag på filantropen i mig. Ju mer makt denne har över mig, desto mer lyssnar jag på misantropen i mig.

I en mörk gränd är jag primitivare (dvs jag triggar igång en uppsättning av vad jag tror är medfödda survival skills och i dessa ingår att vara skeptisk mot det okända, mao är jag som fysiskt underlägsen kvinna i det läget både rasist och sexist) än om jag skulle vara i en maktposition, vilken som helst men säg t ex myndighetsutövning utan risk för överfall. Där strävar jag efter att utgå från att könsskillnader bara är statistik och att människan är en unik men i grunden god varelse. Hur just den aktuella individen är återstår att ta reda på.