Vill inte gifta mig- Dum idé?

Du behöver inte gifta dig, men då bör ni absolut ha samboavtal och inbördes testamente.

Om någon av er avlider utan inbördes testamenete så är det den dödes föräldrar som ärver. Några skräckexempel är Göran Kropp/Renata Chlumska och Stieg Larsson/Eva Gabrielsson.

Om ni separerar så är i stället risken stor för trubbel om ni saknar samboavtal. Utan samboavtal är det t.ex den som köpt en bil som har ensamrätt till den vid en separation, om inte den andra fd sambon kan bevisa att denne varit med och betalat (I det fallet ska man absolut se till att få stå med på köpekontraktet. Flera personer kan äga en bil tillsammans men bara en kan stå som ägare i bilregistret).

TS, om bröllop och äktenskap inte är någon "big deal" för dig så kan du väl ställa upp på ett litet bröllop för din sambos skull? Det finns som folk säger många fördelar med det. Jag säger inte att du skall göra något du absolut inte vill, men om du inte har någon bättre anledning än vad du beskrivit så kan du kanske tänka dig att offra dig för att göra din sambo lycklig? Ni ska ju ändå ha barn ihop nu så ni är ju oåterkalleligt sammanbundna för resten av livet, så gott som. Då känns äktenskapet ganska litet i jämförelse, för det kan man ju ångra.

Jag tycker att det kan vara smart att gifta sig (för det juridiska), speciellt om man har barn ihop. Det kan vara praktiskt.

OM ni väljer att gifta er, ska ni ju självklart inte göra nåt stort om ni inte vill det. Blir ju bara fånigt och ett slöseri av pengar. De enda som har NÅGOT att säga till om är du och din sambo. Ni kan göra det borgerligt i mjukisbyxor, eller i Vera Wang inför era 500 närmsta vänner och släktingar. Eller något mittemellan. Det är helt och hållet upp till er.

Och här TS, har du en kvinna som alltid har längtat efter att gifta sig, men ingen man som jag har älskat, har älskat mig tillbaka

Och nu är det ändå försent, jag är snart 42 år & träffade mitt livs stora kärlek när vi var just fyllda 13.

Men det var först när jag efter alla år träffade honom igen, precis innan vi båda fyllde 40 (vi fyller år samma månad) våren 2017, som jag insåg varför jag aldrig hade kunnat älska någon annan under alla dessa år. Bara blivit förälskad, känslor som snabbt gått över & män som lika snabbt glömts bort, för de betydde ingenting.

För jag hade ju redan träffat den ende, min saknade pusselbit som gjorde mig hel. Jag kommer aldrig att glömma känslan när vi träffades 2017. Vi hade stämt möte på ett café & när jag kommer in (10 min försenad för jag var så nervös) sitter han redan vid ett bord, men ställer sig genast upp & kommer mig till mötes & hälsar mig med en kram.

Det är absolut inget jag är van vid, inte ens i min familj kramar vi varandra särskilt ofta, men ändå vet jag exakt vad jag ska göra och bara går rakt in i hans famn. Känslan inom mig, när jag kände hur hans starka armar kramade om mig, fick mig att äntligen fatta sanningen; jag hade aldrig varken glömt, kommit över honom eller gått vidare sedan vi slutade 9:an 1993

Känslan jag kände när jag stod i hans famn var det jag har letat efter hela mitt liv; känslan av att vara trygg, älskad, att äntligen ?komma hem?. Jag har flyttat så många gånger och vill alltid flytta igen när oron börjar krypa i kroppen & det känns aldrig som ett hem, nu vet jag varför

Utan honom kommer jag aldrig att känna mig hel, jag har ju letat efter den där saknade delen av mig hela mitt liv!

Jag kommer att älska honom tills jag dör. Men han hade uppenbarligen inga känslor alls för mig, som jag äntligen hoppades på, och att åtminstone få en chans när vi träffades igen för snart 2 år sedan.

Men han hade redan då träffat den kvinna han nu bor tillsammans med, i huset de har köpt & även om jag inte har sett honom en enda gång sedan augusti -17 så vill jag bara fly här ifrån, för jag ser hans kontor bara några meter från min lägenhet. Han är säkert där nästan varje dag i veckan...

Bara tanken på att han är sambo & har köpt ett hus tillsammans (kanske har de t o m gift sig & fått barn nu?!) med en minst 5 år yngre, snygg, smal, vältränad, perfekt blondin... det gör så ont! Och uppenbarligen kan jag aldrig glömma & gå vidare!

Jag ville så gärna gifta mig med just honom, i en vacker lokal, i en tjusig vit bröllopsklänning. Hela det där planerandet för ett litet, intimt bröllop, vilka vi skulle bjuda, skapa & skicka ut inbjudningarna...

Jag hade längtat hela mitt liv efter att få göra allt det där.

Dels för att ett bröllop är en stark symbol för mannens kärlek & trohet till mig, inte bara en ring på fingret & lite papper!

För mig betyder det så mycket att vara gift, för mig är det verkligen ett löfte om kärlek & trohet i all evighet, inte ens döden kan skilja oss åt. Och ändå är jag inte det minsta religiös, utan ateist/agnostiker (och har alltid varit det, redan som barn).

Dessutom hade jag ALDRIG köpt en fastighet & skaffat barn med en man utan att vara gift. Om allt går åt helvete, ska han dessutom inte bara kunna dumpa mig & sticka sin väg & lämna mig i skiten. Det kanske han gör ändå, men pappret som bevisar att vi är gifta gör att han inte slipper undan sina åtagande som pappa & make helt & hållet.

Att bara vara sambos, och inte ens skriva egna papper eller prata om sambolagen är bara efterblivet!

Du kanske inte har en chans om h*n har planerat allt noggrant innan bomben släpps & du förlorar allt, även om du också betalade för huset osv.

Du får ensam uppfostra barnen & försöka klara dig på din, förhoppningsvis, tillräckligt höga lön.

För mig innebär samboskap stor osäkerhet & en risk att förlora allt jag investerat i vårt förhållande, om jag skulle bli dumpad.

Jag förlorar givetvis allt även om min man vill skilja sig, men då kommer han inte undan gratis iallafall!

För den som sårar mig får betala med sitt blod...

för han lovade ju att älska mig för alltid när vi gifte oss & eftersom jag bara skulle gifta mig med mitt livs stora kärlek, så hade jag förväntat mig att bli gammal & dö, fortfarande gift med honom & vi båda är ff lika förälskade som när vi blev tillsammans...

En fånig dröm, en illusion som inte längre existerar i dagens slit-& släng samhälle, där man gifter sig & sedan skiljer sig lika snabbt igen, men MIN löjliga dröm, skapad redan när jag var barn & ännu starkare efter att ha träffat HONOM vid 13 års ålder...

Om det inte är en big deal, som du själv uttrycker det, varför inte gifta dig då när din sambo vill det och uppenbarligen tycker det är en stor grej? Extremt elakt och egoistiskt att neka pga någon sorts princip eller för att man inte "har lust" när det är viktigt för partnern.

Jag och min sambo är varken gifta eller förlovade och snart kommer barn nummer 2. Ingen av oss har tänkt på giftermål, men har hört andra som sagt att det skulle vara juridiskt smart. Hade det varit viktigt för min sambo hade jag gått med på det, med krav om att det i så fall ska ske borgerligt och inte vara överdrivet stort.

Man kan ju kompromissa genom att skriva alla papper så att man ärver varandra osv för att säkerställa arv osv både för sambo och barn.
Eller..
så kan man gifta sig utan att göra en big deal av det. Gör det borgerligt med två vittnen, ingen fest eller middag som man kanske inte känner för.
Är gift för andra gången och ingen av gångerna har jag velat ha något "bröllop".
Så enkelt som möjligt utan ståhej.
Mest för att det skall vara enklare om det händer något, fast jag tror att största saken vara att jag ville att barnen skall ha samma efternamn som både mamma och pappa,  att känna att vi heter samma sak, vi är en familj.