Förlossningsdepression

När jag fick mitt första barn för 11 år sedan fick jag en depression. Jag grät så mycket på BB att det fick åt flera hushållspappersrullar...minns det som igår. Allt var nattsvart, men dom tur var fångades jag upp och fick samtalshjälp. Usch, allt var verkligen ALLT annat än mysigt, vackert och puttinuttigt.

Jag tar väl och börjar så får jag se ifall nån mer känner samma behov som jag, att få prata med folk som upplever samma känslor.

Är 28 år, fick första barnet för lite mer än 1 månad sen.

Hade en fysiskt lätt graviditet men mådde även då dåligt psykiskt, mycket hormoner. Fick världens baby blues efter förlossningen som inte gett med sig och gått över till förlossningsdepression.

Vissa dagar undrar jag om jag någonsin ska få tillbaka mitt liv och livsglädje. Jag älskar mitt barn över allt annat! Jag vilja honom här oavsett vad. Men det hindrar inte känslorna av total hopplöshet att komma över mig. Särskilt då han haft kolik/mjölkproteinallergi och varit väldigt ledsen med mycket magknip. (Utesluter mjölk nu)

Har remiss till speciealistpsykolog men väntetiden är som den är... hur står man ut tills dess?

Jag vill bara känna den där genuina glädjen över att få ta hand om mitt barn.

Mitt startade också redan på BB och allt detta har gjort att jag knappt minns nånting av dessa första veckorna. Det enda jag minns är ångesten som äter upp mig, av oron att jag inte ska orka.

Överallt ser och hör man nästan bara om det där mysiga och underbara och fredasmys med nya familjen. Men nej så upplever jag det inte. Barnet gråter och man har total sömnbrist.

Min förlossning tog över 3 dygn med, kan tilläggas.

Hjälpte samtalen dig eller hur kom du ur det?

Ja, det hjälpte med samtalen. Jättemycket t.o.m. Jag rekommenderar verkligen att du pratar med en duktig kurator eller psykolog. Jag skulle aldrig vilja uppleva de första månaderna igen. Totalt oförberedd på att jag faktiskt inte kände den här lilla varelsen, kände det som att livet var slut...började tänka på alla sjukdomar, alla faror och tonåren (!). Ja, jisses. Det var så mycket oro och så många tunga tankar. Min systers ord hjälpte mig mycket - hon sa hela tiden att jag skulle tänka att varje stund som passerar innebär att min dotter blir alltmindre beroende av mig. Det är ju mer av ett mindset snarare än en absolut sanning men för mig hjälpte det mycket att tänka så.

Nu är hon som sagt 11 år och jänger hellre med kompisar än med oss föräldrar...min lilla fina tjej! Kärleken växte sig stark allt eftersom, men den fanns inte där från början. Flera vänner jag har pratat med säger ungefär samma sak men det är kanske inget man pratar högt om. Tyvärr.

Även min förlossning varade flera dygn och avslutades med urakut kejsarsnitt. Traumatiskt!

Har du någon form av stöttning i form av partner/vänner/släkt? Varm kram till dig! Det kommer att bli bra, men ta hjälp.

Precis så känner jag med. En hemsk känsla att känna att livet är slut nu, när alla säger att det är nu det börjar? Och jag som alltid velat ha minst 2 barn och aldrig bara ett, känner att jag inte tror jag någonsin kommer klara av att skaffa ett barn till då jag aldrig i mitt liv vill uppleva dessa första månader en gång till och då till på köpet med ett större barn med som behöver mig. Det är en sorg i sig att jag känner att jag inte kommer klara av att ge min man fler barn och mitt barn syskon... men jag inser att det kan komma att ändras, hoppas på det. Men det känns helt omöjligt just nu.

Nej det är alldeles för tabu ännu med förlossningsdepressioner. Eller bara ens känslor över huvud taget efter förlossningen om de inte är bubbliga lyckokänslor.

Ja jag har som tur är ett jätte bra nätverk med människor som stöttar mig, vet inte vad jag skulle göra om min sambo inte varit som han är och mina föräldrar som ställer upp till 100%.

Tack för du skriver från ?andra sidan? så man ser att det finns en sådan också. Stor kram tillbaka!

Jag har startat en grupp på Facebook och ett konto på Instagram där tanken är att vi stöttar varandra ute på de "perfekta" sociala medierna.

Mitt mål är, längre fram, att ta fram ett material till kvinnohälsovården för att prata om detta innan förlossningen, som en del av de utbildningar och träffar man får gå på under graviditeten.

Heter ppdmamma överallt om ni är nyfikna ?