Sonen 2,5å slår oss med lavett

Skulle aldrig tolerera att mina barn slog mig, oavsett ålder. Skulle jag dessutom se att ett slag är påväg skulle jag definitivt hindra det (typ hålla fast armen lugnt) och säga ungefär så som du säger. Hade det fortsatt så som du beskrev hade det inte blivit någon glass, utan konsekvenser och vi hade åkt hem.

Skulle aldrig acceptera att bli slagen av ett barn! (eller någon människa öht!) Ett så pass litet barn är ganska lätt att parera, värre blir det om några år - och det är inte något barnet kommer att lära sig automatiskt att det helt plötsligt inte är ok om inte någon sätter stopp för det redan nu. Agera!

"kom så äter vi glass"

Ni uppmuntrar och belönar beteendet.

Hade aldrig tolererat att ett barn skulle slå mig. Jag hade tagit ett bestämt (men inte skadande) grepp om armen och med en tydlig ton berätta att såhär får man inte göra. Jag tror inte det fungerar att höja rösten utan att sakligt berätta att det inte är ok. 
Fortsätter barnet, och inte slutar så får hen ta sina konsekvenser. I detta fall hade jag inte låtit barnet få någon glass. 

Min son hade rejäla utbrott strax innan han fyllde två där han slog mig och allt han kom åt. Jag tog tag ordentligt om armarna och spände ögonen i honom och sa tydligt ?Nej, inte slåss?. Så fort han lugnat sig det minsta haft kvar honom i knäet och förklarat varför man inte slåss, att det gör ont och att mamma blir ledsen. Därefter bett honom att blåsa/klappa fint.

Idag kommer han och vill ge en kram när han vet att han gjort ngt dumt.

Du belönar ditt barns dåliga beteende. Du är inte för snäll som ger med dig. Du ger honom framtida problem.

Jag hade gjort en lek av påklädningen. Vem tar på sig först? Får mamma på sig din jacka? Kan skorna sitta på händerna? Kan man gå med skorna på fel fot? Distraherat med ngt annat.

Händer det sällan och inte är ett problem- gör som du gör men absolut parera slagen. Om ni tror det går över.

Händer det mer ofta, blir värre och ni vill markera. Parera och säg till ordentligt/argt så att han blir ledsen direkt (funkar inte om han inte blir ledsen). Trösta sedan när han blivit ledsen men upprepa att man får inte slåss. Gör samma varje gång. Annars förstår han inte att du menar allvar. Du kan också skrika till ifall han får in ett slag så att han blir lite rädd/förstår att du fick ont.

Min dotter 2 år slåss inte men bets ibland när hon blev arg (kanske 1 gång/mån). Hon blev bara mer arg om man sade till. Så en gång hade vi duschat tillsammans och hon blev arg när vi höll på att torka oss och tog tag i mig bakifrån och bet mig i rumpan. Det gjorde allting och jag hoppade högt och skrek till rejält, blev helt chockad och var inte beredd på smärtan. Hon blev också rädd när jag skrek till. Har aldrig bitit igen sedan dess :S

Människor är som allra mest våldsamma mellan 2- och 4-års ålder, så det är väldigt normalt. Det gör det ju inte acceptabelt. Stoppa och hindra slag. Du gör det lika mycket för din egen (eller ett annat tilltänkt offers) skull som för din sons. Det är faktist illa för honom med att slåss. Ge honom ord för de känslor han känner. (Tex Du är arg! Och besviken! För att du inte får fortsätta leka.) Berätta för honom hur vi på ett acceptabelt sätt får visa dessa känslor. (Tex Vi stampar i golvet och lägger armarna i kors och säger Jag är ARG!). Var också en förebild på hur du själv hanterar dylika känslor. Ofta är vi vuxna så bra på att dölja våra känslor eller hantera dem att det inte syns utifrån så det är möjligt att du får sätta ord på det själv. (Tex. Åh, vad jag blir irriterad när någon byter fil precis framför mig utan att signalera! Jag känner hur kinderna hettar och hur min andning förändras. Nu ska jag lugna ner mig. Jag tar ett djupt andetag och tänker på att föraren kanske hade väldigt bråttom till något viktigt...)

Men först och främst kom ihåg att det är många barn i din sons ålder som går igenom det här. Med rätt vägledning kommer de att mogna ifrån det allteftersom deras impulskontroll förbättras och de får mer erfarenhet av hur världen fungerar. Ser jag en förälder som håller på att hantera ett barn som har ett våldsamt raseriutbrott så kommer inte en dömande tanke in i mitt huvud. Jag har själv varit där och vet hur hårt man jobbar.

Tack alla svar! Verkar som att jag definitivt måste göra på ett annat sätt. Tack. 

Men är det någon mer här inne som har hört om någon typ av "positiv förstärkning"? (GOOGLA) När sonen var yngre så satt jag och läste på en mammagrupp på Facebook. Där var den en tjej som ofta skrev inlägg om detta med positiv uppfostran. Minns ej vad det heter, men att man i princip aldrig ska behöva säga NEJ och skälla på sitt barn. 

Hon skrev typ inlägg dagligen och blev ganska stor/känd i denna grupp.

Ett exempel: när hennes barn hade målat med kritor på väggen, så Istället för att säga "nej, så får man inte göra", så sa hon "Vad fint , men kom så ritar vi på ett papper istället"

I det inlägget var det även en mamma som skrev och frågade hur man gör om ens barn slår en. Ska man inte hålla fast barnet/säga Nej? 

Denna kvinna som väldigt många tydligen såg upp till, svarade att Nej, man ska bara förklara varför man inte får slå, att man ska avleda barnet till att göra något annat, men aldrig säga nej (om det inte är fara för ens liv liksom)  tillslut kommer barnet att endast gå på det positiva och förstå.

Detta lät då i min värld bra. Men inser nu att det inte kanske funkar på alla barn.. Mitt barn kanske har starka känslor som måste "tyglas" tydligare med parering och mer bestämdhet. 

Jag kommer iallafall inte tillåta att bli slagen i mitt ansikte igen. Ni har rätt.. 

Kan samtidigt inte råför att känna någon form av misslyckande som förälder. Sonen har aldrig tidigare slagit mig/oss på detta sätt. Tidigare har det mest varit vilda slag mot kroppen. Men nu var det riktigt en lavett. 

tankar som, är det försent nu? Kommer han vara såhär våldsam när han blir arg när han blir stor med?