Hur är det att ha ångest?

Allt ifrån "allmänt obehag" i kroppen till ren panik.

Jag brukar beskriva min kraftiga och ihållande ångest som känslan av att vara så toknervös att man kräks eller håller på att kräkas. (Ungefär hela tiden, timme efter timme, dag efter dag.)

På sidan 1177 finns det en text som beskriver det rätt bra har jag för mig - tror den heter något i stil med "Ångest - starka känslor av oro".

Det är ungefär som den där känslan av ren panik och stress när du är meter ifrån tunnelbanan och dörrarna börjar stängas och du börjar springa för rena livet för att hinna. Fast istället för att känslan börjar fizzla ut inom någon minut håller den i sig i timmar, dagar eller månader. Vilket är just vad som gör känslan så obehaglig. Det är bara meningen att du ska ha den väldigt kortvarigt och vid ?akuta? situationer men istället är kroppen i akutmode under långa perioder.

Ska man uttrycka känslan av ångest i ett ord vore det helt enkelt obehag. Obeskrivlig känsla av långvarigt obehag i kroppen i olika grader.

Det är lite som en orgasm.. man vet när man upplevt det...

Som mardrömmen. Som att försöka springa för ditt liv men dina ben lyder inte, de känns tunga och går i snigelfart.

Eller Som om du sitter vid telefonen och väntar på besked om du är dödligt sjuk eller inte.

Som att du är helt själv, men inte vara i rum med folk.

Som om du släpps av, inett främmande land utan karta och har ingen aning om vilket väg du ska gå.

Eller helt enkelt som ett tryck över bröstet och en konstant ont i magen av oro och ängslan...

Det finns många sätt att beskriva det på , men obehag är nog rätt - underdrivet rätt

Det kan nog skilja sig extremt mellan olika personer, precis som du skriver, men allmänt så skulle jag nog säga att det känns som en obehagskänsla i kroppen.

Jag brukar få väldigt mycket kroppsliga symptom när jag har ångest. Jag kan inte alltid förklara vad exakt det är som gör mig orolig, men någonting känns bara FEL.

Det kan kännas som att någonting tynger ned dig, som att du går runt med en sten inombords. Kroppen, alla muskler spänner sig och det känns tyngre att andas, inte svårt, men mer ansträngt. Jag blir ofta tystlåten, vill gå undan och vara själv, får känslan av att vara helt ensam. Ibland vill jag istället vara bland vänner för att slippa ensamheten, men oftast känner jag mig lika ensam bland dom som om jag vore ensam, som att ingen ser mig fast än jag är i ett rum fullt av folk.

Jag kan också bli irriterad och dryg om någon märker av hur jag mår, för samtidigt som att jag vill att någon uppmärksammar mitt mående, så vill jag inte att det ska synas.

Det är ungefär så det är för mig.

Det kan nog skilja sig extremt mellan olika personer, precis som du skriver, men allmänt så skulle jag nog säga att det känns som en obehagskänsla i kroppen.

Jag brukar få väldigt mycket kroppsliga symptom när jag har ångest. Jag kan inte alltid förklara vad exakt det är som gör mig orolig, men någonting känns bara FEL.

Det kan kännas som att någonting tynger ned dig, som att du går runt med en sten inombords. Kroppen, alla muskler spänner sig och det känns tyngre att andas, inte svårt, men mer ansträngt. Jag blir ofta tystlåten, vill gå undan och vara själv, får känslan av att vara helt ensam. Ibland vill jag istället vara bland vänner för att slippa ensamheten, men oftast känner jag mig lika ensam bland dom som om jag vore ensam, som att ingen ser mig fast än jag är i ett rum fullt av folk.

Jag kan också bli irriterad och dryg om någon märker av hur jag mår, för samtidigt som att jag vill att någon uppmärksammar mitt mående, så vill jag inte att det ska synas.

Det är ungefär så det är för mig.

Det kan nog skilja sig extremt mellan olika personer, precis som du skriver, men allmänt så skulle jag nog säga att det känns som en obehagskänsla i kroppen.

Jag brukar få väldigt mycket kroppsliga symptom när jag har ångest. Jag kan inte alltid förklara vad exakt det är som gör mig orolig, men någonting känns bara FEL.

Det kan kännas som att någonting tynger ned dig, som att du går runt med en sten inombords. Kroppen, alla muskler spänner sig och det känns tyngre att andas, inte svårt, men mer ansträngt. Jag blir ofta tystlåten, vill gå undan och vara själv, får känslan av att vara helt ensam. Ibland vill jag istället vara bland vänner för att slippa ensamheten, men oftast känner jag mig lika ensam bland dom som om jag vore ensam, som att ingen ser mig fast än jag är i ett rum fullt av folk.

Jag kan också bli irriterad och dryg om någon märker av hur jag mår, för samtidigt som att jag vill att någon uppmärksammar mitt mående, så vill jag inte att det ska synas.

Det är ungefär så det är för mig.