Epidemi av separationer...

Då fruns närmaste vänner börjar separera är det fara på färde.

Den nyseparerade försöker intala sig själv att hon gjort rätt, och överdriver därför "hur fantastiskt det är", både för sig själv och väninnorna.

Att det sker i just den här åldern är för att småbarnsåren är avklarade. Man har inte samma behov att vara två föräldrar. Maken ses numera mest som pappa till barnen och inte som älskare.

Med smittar menas att när ett par i vänkretsen tar steget är det många som funderar över sig själv och kanske äntligen vågar vara ärliga mot varandra och sig själv. Och det är alltid läskigt att vara först. När nån tar steget blir det "kan dom så kan vi".

I vänkretsen kanske hemligheter bubblar upp på ytan i och med skilsmässa och grundvalar raseras .

När jag gifte mig så var det tre par som separerade från varandra samma år efter bröllopet. Vårt bröllop hade startat många hemliga tankar och vår vigsel och lycka fick tydligen dessa att tänka till.

Det finns ju ett antal brytpunkter i en relation där man också skaffat barn.

Första barnet föds - påfrestningen blir för stor då man plötsligt inte bara är ett par utan också föräldrar, olikheter i grundvärderingar visar sig

Småbarnsåren - sömnbrist, sexbrist, ekorrhjul, hur romantiskt är det. Man glider ifrån varandra när man glömmer bort relationen och bara fokuserar på projektet familj

Tonår - tonåringar är jobbiga! Men det är ju också då man har tid att ägna sig åt  kärleksrelationen till sin partner. Och då upptäcker man att man har absolut inget gemensamt längre och att attraktionen är borta, man funkade bra som föräldrar men attraktionen och kärleken som man glömde ta hand om under småbarnsåren har gjort att man glidit isär.

Barnen flyttar hemifrån - gav man inte upp under tonåren så gör man det nu. För nu har man verkligen ingen annan än sin partner att lägga tiden på. Och är det dött så är det, det dog nog för längesen, men man höll ihop ändå av ekonomiska och praktiska skäl.

Tar man sig igenom alla dessa faser och har attraktionen och kärleken kvar håller man sannolikt ihop hela livet - grattis! Det krävs förstås jobb hela vägen från båda, att tro att det bara ska funka av sig själv är bara naivt. Man kan visserligen återupptäcka det där längs vägen igen och bli nykär och nykåt på sin partner, men det krävs också jobb.

Så trend eller inte, många glömmer ju bort sin kärleksrelation och då slutar det ju ofta till slut med otrohet och/eller skilsmässa. 

Är det bara jag som känner så här men är det nästan alltid kvinnan som vill separera? Känns som kvinnor mera är ute och letar grönare gräs. Väldigt ofta med kollegor från jobbet. Känns som 40 års krisen är mera kvinnligt än manligt.

Inte alls konstigt, dels är det faser som man går igenom och som någon skrev, så när en tar steget, så kanske några andra, som funderat ta steget.Att det är kvinnan som ofta tar steget till separation är inget nytt. Men det är ofta mer vanligt att kvinnorna lever ensamma efter en separation än männen.
Man brukar generalisera (vilket har många undantag), en man väntar till separation tills han hittat något nytt, en kvinna behöver inget nytt för att separera.

Det är nog väldigt vanligt att skilja sig eller separera i den åldern.

Dels är 40-års ålder lite av en tid för reflektion och nyorientering och då kanske man inser att förhållandet haltar och man vill vidare. Sen är barnen lite äldre och man tänker att de klarar en separation bättre. Sen är 20 år kanske max vad man orkar leva med en och samma person. 

Separationer smittar väl så till vida att om någon i ens närhet separerar så börjar man tänka över sin egen relation. Om den man känner separerar och mår finemang efteråt kanske man själv får kraft att göra slag i saken. Det är nog sällan man separerar enbart för att nån annan gör det, utan mer att man tänkt tanken lite sådär och när nån annan gör det så tar man tag i saken.

Träffa en ny kan ha samma effekt - man får tummen ur att göra nåt man tänkt på ett tag. Träffar man nån men inte vill lämna så blir det väl otrohet, men vill man lämna så kan en ny förälskelse agera startskott för det oavsett om det sen blir nå¨t långvarigt med den nya eller inte. 

Har hört nånstans att de som skiljer sig har haft det i tankarna av och till i ca 7 år. Så det är sällan en impulshandling, i synnerhet om man har barn och ett helt liv tillsammans. 

Tecken du ska vara uppmärksam på är väl om relation börjar vara tradig och slentrianmässig. Om du eller partnern verkar trivas bättre borta än hemma, någon av er börjar distansera sig från familjen och det gemensamma livet. 

Tur att det inte gäller alla. Jag överdriver inte om jag säger att de jag har omkring så är det 75% som har relationer som är 25 år och längre (fast de var mellan 25 och 35 när de träffade varandra, så det kan nog spela in).
Jag och sambon har omkring 25 år tillsammans nu, jag har inte tröttnat på honom, älskar honom lika mycket fortfarande

Det är väl i och för sig ingenting här i livet som gäller alla.

Och egentligen är väl inte heller din personliga bekantskapskrets på något sätt representativ för befolkningen i stort. Oavsett om du överdriver eller inte. 

Trevligt att höra att just du fortfarande trivs med din man. Då är ju allting gott här i världen. Och låt oss hoppas att även han fortsätter att trivas med dig. 

Och vad har du för belägg att ingen vill leva med någon annan mer  än 20 år.
Tur att det finns statistik

https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Aktenskapen-varar-i-snitt-25-ar/

Inga belägg alls. Hela mitt inlägg var en enda lång personlig reflektion baserat på mina tankar och erfarenheter och med utgångspunkt från TS frågeställning. 

Och som jag skrev: 20 år är kanske max.... kanske, alltså. Inte statistiskt.

Sen är det kanske (observera att jag återigen skriver kanske, dvs en egen reflektion) så också att alla som förblir gifta inte är det av djupaste kärlek och samhörighet utan av en hel massa orsaker som inte kommer fram i statistiken, ekonomi, tradition, oföretagsamhet, rädsla etc etc. 

Och det att just du trivs i ditt äktenskap efter mer än 20 år är ju heller inget belägg för någonting.