Borde vara lycklig men letar bara en väg ut

Är nyförlöst. Barnet för tidigt fött och vi ligger på sjukhus. Har fler barn hemma, varav ett multisjukt.

Har hänt saker , mycket saker runtom och jag ser allt svart.

Jag vill och orkar inte mer, jag vill dö men vill inte lämna mina barn på det sättet.

Har haft mycket kontakt med psykiatrin pga mitt dåliga mående under graviditeten och jag började se en ljusning. Men nu var de som om en Bomb släpptes.

Jag vill inte träffa någon, jag tvingar mig själv att äta duscha och sköta rutiner. Jag har dragit mig undan och svarar inte när folk närmar sig och hör av sig. Jag känner mig totalt värdelös och känns som om jag inte är värd att bry sig om. Funderar på att lämna min sambo för jag tycker han förtjänar bättre.

Kan stå och prata med någon men ser mig själv stå i ett mörkt rum med 10000 röster som skriker åt mig från varje håll att jag inte duger till något , att jag är en värdelös mamma som inte förtjänar mina barn - att jag borde hitta ett skonsamt sätt att försvinna för mina närmastes skull.. jag är så ensam och ingen orkar med mig längre...

Jag vet egentligen inte ens varför jag skriver det här. Kanske för att lätta på trycket... kanske för att någon någonstans kan få mig att tänka om... jag orkar ingenting och jag har ingen kvar