Han vill att jag gör abort, är helt krossad

Förstår din oro och dina tankar. Var just precis i samma situation, han ville först och var först att prata barn. Sedan blev jag gravid. Då velade han sig fram och tillbaka. Tillslut sa han bestäm du. Vad som känns bäst. Och han visste att jag då ville, tiden gick och han pratade inte ens om graviditeten något. Vilket tärde mycket, gjorde mig orolig och blev var ledsen för varje dag som gick. Tillslut fick jag själv ta intiativet till en sen abort då han inte verkade glädjas åt situationen. Så igår genomförde jag en sen abort i vecka 13. Oerhört påfrestande psykiskt, efter så många veckor! Tog 13 timmar på sjukhuset. Kommer aldrig någonsin genomföra det igen. Ett bra råd , försök kom överens så tidigt som möjligt. Ju längre tiden går desto jobbigare blir det. Kom ihåg det är du som själv bestämmer om du vill genomföra en abort. Ingen annan. Men klokast är att ni är överens om beslutet. Allt löser sig alltid. Så lycka till !

Hej ts, du ska inte göra abort mot din vilja.
Försök hitta samtalsstöd. Vårdcentralen / Mödravården eller den du gick till förra gången.
Förstår att du är i en jättesvår situation. Våra situationer kan nog inte helt jämföras men jag grät mig igenom min oplanerade tredje graviditet. Jag kände mig ensam och förtvivlad. För mig vände det när min lilla unge kom.

Jag lider verkligen med er båda... jag förstår att din kille inte vill ha barn som 25-26 åring och jag förstår att du inte vill göra en abort efter vad du gått igenom...

Eller så talar du om för honom att du inte kommer göra en abort och sen får du se om han under tidens gång kanske ändrar sig och accepterar situationen? Jag menar att det kan ta lite tid, och att du kanske ska ha lite överseende med det isf.

Som 25-26 åring? Som om att det vore alldeles för ungt för en kille att skaffa barn? Knappast.

Oj TS. Gör absolut inte abort om du känner sådär. Em abort kommer förstöra din relation. Du kommer aldrig se honom likadant igen. Får du barnet kommer du minnas att han ville abort men minnet bleknar med tiden.

Om ni ändå inte kommer vara ihop om du gör abort (för det kommer ni nog inte), varför då göra abort? Du kommer vara utan förhållande och utan barn och förmodligen deprimerad igen. Det är inte värt det. Jag har inget emot abort men känns helfel här.

Behåller du barnet har du barn eller relation och barn.

Förstår att det är jobbigt om han är ledsen men du, han visste upplägget från början. Och han är ego nu. Du kan vara det du med. Gå och prata med en barnmorska så du inte blir övertalad. Du klarar detta! Hur långt gången är du? Kram!

Har tyvärr inga råd att ge dig men ville bara tala om att du inte är ensam, befinner mig i exakt samma situation där sambon vägrar vara delaktig om jag behåller. Vet hur tufft du har det!

Hur kan du älska ngn så mkt att hjärtat gör ont när han uppenbarligen inte respekterar dig el talar sanning? Han har lovat att finnas därför dig men sviker dig när du behöver honom som mest?

Behåll barnet. Resten löser sig!

Inte för ungt men ungt ja och kön spelar ingen roll. Beroende på vart man bor i landet så skiljer sig åldrarna väldigt mycket för när man får barn. Jag bor i Stockholm, nästan alla mina vänner utbildar sig och än idag har ingen närmre vän barn, bara någon enstaka gamal bekant på Facebook, (Är 25-26). Så jag kan FÖRSTÅ som jag skrev, att han inte vill ha barn redan.

Men jag tycker verkligen inte att ts ska göra abort för det. Jag tycker hon ska behålla om hon vill det men killen får såklart bestämma själv om han vill vara med på tåget eller separera och endast betala underhåll.

Tack för alla svar, det betyder mycket att nån är på ?min sida?.

Ni har nog rätt i att jag behöver samtalsstöd, ska på mitt första möte med barnmorska om ca 2 veckor och ska även göra ett tidigt ultraljud så att sambon får se. Ska då passa på att be om att få gå till kurator eller liknande. Hoppas det blir lite mer verkligt för honom då att det faktiskt kan vara vårt framtida barn som ligger där, om det skulle vara så att han får se ett litet hjärta.

Jag tror inte han förstått förens nu hur otroligt dåligt jag mått över aborten. Han kanske har trott att han förstått men inte förens nu när han ser mig gråta så mycket att jag knappt klarar av att prata, dagligen, tror jag han förstår hur omfattande min sorg är över det här.

Igår kände jag för första gången en tvekan från honom om det verkligen var rätt med abort när jag mådde så dåligt. Jag försökte förklara för honom att om jag skulle hamna i ett sånt mörker igen skulle jag nog inte klara av att vara ihop med honom längre och att då skulle våra planer ändå vara förgäves. Det verkade få honom att förstå.

Jag vet att han aldrig skulle lämna mig om jag väljer att behålla och jag tror att han kanske till och med skulle se fram emot det till slut när han har fått den tiden han behöver för att vänja sig vid tanken på att det inte är så mycket vi kan göra nu och att han, om allt går bra, kommer bli pappa lite tidigare än han tänkt sig.

Idag, tack vare samtalet med honom igår och tack vare er, känner jag mig lite starkare än tidigare.

Ååh, jag lider så med dig, eller jag lider så med oss. Jag hoppas du kommer våga följa ditt hjärta och jag hoppas jag kommer våga följa mitt hjärta <3