Enormt komplicerad familjesituation....
Vet inte om det här är rätt plats för detta ämne....
Jag har en väldigt komplex familjerelation som på senaste året börjat spåra ur totalt. Ärligt talat vet jag inte hur jag ska hantera den här situationen eller vad man ska göra åt den. Om det ens går att lösa...
Jag har en halvsyster som är 15 år äldre än mig. Jag växte upp med min halvsyster som min extra mamma när jag var barn. Dock var jag aldrig tillåten att vara riktigt mig själv eftersom min halvsyster ständigt ville förändra mig för att jag inte var cool nog. Hon var den som var poppis i skolan, jag var den där människan som inte passade in. Min mamma lag också över ansvaret för mig på min halvsyster för att min mamma var äldre och orkade inte. Jag hamnade alltid på semestrar med min halvsysters familj eftersom mina föräldrar var mindre intresserad av sånt.
Min halvsyster och jag har inte samma pappa. Min halvsyster lärde känns min pappa när hon var runt 8 år och växte upp med min pappa som sin pappa. Dock har min farmor aldrig accepterat min halvsyster som nu är i 50-års åldern och har varit med i släkten i mer än 40 år. Jag växte upp med att min halvsyster inte kom på jul hos farmor och farfar. Min halvsyster behandlas som luft av min farmor, ett nödvändigt ont som hon inte vill ha att göra med. Lägg till att farmor hade total kontroll över min pappa och när min pappa hade tänkt adoptera min halvsyster i vuxen ålder sa min farmor nej och hotade min pappa med allt möjligt. Så han lag ned det för att hans mammas ord var lag.
Till historien hör att min pappa gick bort utan förvarning för lite mer än 3 år sen. Några månader innan dess var han sjuk i en vecka och lyckades då få min halvsyster helt förtvivlad efter lite olika kommentarer. Hon ringde mig till helt hysterisk gråtande som så många gånger. Slutade med att jag fick kontakta pappa och hota med att jag aldrig skulle prata med honom igen om han inte ringde och bad min halvsyster om ursäkt. Det vet hon inte till den här dagen att jag gjorde.
När min pappa gick bort för 3 år sen reste min halvsyster bort samma dag och lämnade två av sina vuxna barn med min mamma som var ett vrak. Jag bodde utomlands då och hade gjort så i många år. Hade byggt en framgångsrik karriär och etablerat mig långt bort från denna cirkus. Jag kom till Sverige efter någon vecka och tog sedan en månad av mitt liv att hjälpa mamma, organisera röran efter min pappa, ordna begravning etc. På själva begravningsdagen var det jag och min ex-man som drog hela lasset och fixade en middag som min mamma ville ha. Min halvsyrra och hennes familj lyfte inte ett finger utan stack hem och kom sedan och drack vin medan jag och min ex-man jobbade på under kvällen. Detta är min halvsyster lite i ett nötskal - Mycket vill ha mer, men inte lyfta ett finger för det. Jag är den totala motsatsen och har jobbat ihjäl mig under årens lopp.
För nästan 3 år sen flyttade jag till Sverige permanent efter många år utomlands. Skilde mig, pluggade en kortare utbildning och tvingades bo hos min mamma under en väldigt lång tid. Efter ett par jobbiga år har mitt liv tagit form igen. Jag har köpt en lägenhet, har ett fast jobb, trevliga vänner och dejtar. Livet går framåt och jag trivs med det.
Under denna tid som jag har varit i Sverige har min halvsysters och min relation helt gått över styr. För ett år sen efter jul ringde hon upp mig halvfull och skällde ut mig att jag är deprimerad för att jag är skild, måste flytta från mamma och gå till en psykolog. Mamma hade tydligen klagat till henne och min syster kör kortet att hon minsann gör allt för mamma vilket inte är sant. Sen skäller hon ut mig att jag är otrevlig, tror jag vet allt och att jag alltid har fått allt här i världen. Det var anklagelse efter anklagelse. Jag bemötte henne lugnt med att om hon faktiskt hade pratat med mig den senaste tiden att jag faktiskt mår rätt bra, men hur mår hon själv?
Jag tog upp att jag vet att hon lånat pengar från mamma i smyg i flera år i rad, varför hon inte hjälpte till på begravningen och att vi är en produkt av vuxna människor som inte är vuxna (min pappa, mamma, farmor etc.) och det kan vi inte ändra. Personen som hade kunnat ändra detta, pappa, är tyvärr död. Hon började gråta hysteriskt om pratade om att ingen tycker om henne, att hon skulle ha blivit adopterad, att jag är elak, min ton är otrevlig och det fortsätter utan stopp. Hon tar upp att hon var som min mamma och att hur slutade det såhär när vi hade så fin relation som barn? Allt går runt i cirklar och slutar som vanligt med att min halvsyster vill att man ska tycka synd om henne och att alla är emot henne. Helt ärligt vill jag bara att hon ska ta tillvara på sitt liv, inse att hon har en fin famij med barn och uppskatta det positiva i livet. Går inte in.
Till detta hör också att vi har en enormt svag mamma som är enormt känslig. Hon vägrar diskutera detta och vill att vi ska fira alla högtider och födelsedagar ihop. Jag har på senaste åren hållt mig undan eftersom när jag kommer på dessa tillställningar så blir jag ignorerad, avsnäst och kan inte säga en mening. Min syrra är expert på att se till att prata skit med alla. Jag håller mig mest för mig själv och pratar mest med mamma om neutrala ämnen som typ vädret.
Härom dan gick det dock överstyr eftersom mamma fyller år och ville att jag skulle komma på henne födelsedag. Sa att jag gärna firar med henne men att hon inte kan tvinga mig att vara i samma rum som dessa människor eftersom jag och min halvsyrra inte har pratat med varandra på ett år men kommer gärna en annan dag.
Firade inte jul hemma hos min halvsyrra och blir inte inbjuden på födelsedagar. Mamma försöker alltid få mig att komma men jag säger alltid till mamma att om min halvsyrra vill att jag ska komma så kan hon ringa mig och bjuda in mig, trevligt och personligen. Min mamma är hur som helst skitsur på mig och säger att jag straffar henne på hennes födelsedag. Jag tycker vi alla kan gå till en samtalspsykolog och börja där istället, gick inte hem alls.
Så där är vi nu. Lägg till att min pappa aldrig skrev något testamente och att min mamma pushar för att jag ska dela arv lika med min halvsyster i framtiden, mot pappas vilja, för att det är synd om min syster. Alltid synd om min syster.
Min stora fråga är väl vad man gör med det här? Kom fram till att denna situation egentligen inte handlar om mig utan om hur min halvsyster mår. Hon tar ut att hennes liv inte blev som tänkt på sin omgivning, mamma och mig. Någon som har tips eller varit i liknade situation? Jag vill bara ha frid och kunna leva ett lugnt liv. Inser att jag måste på något sätt lösa detta, i alla fall få frid. Inser när jag dejtar att jag är så less på denna situation md min familj att jag aldrig vill prata om det.