• Anonym i Smålan­d
    Äldre 17 Jan 09:42
    2785 visningar
    8 svar
    8
    2785

    Min tonåring pratar inte med mej

    Jag är ensamstående mamma med en son på 8 år och en dotter på 12. Har alltid haft en bra relation med båda mina barn och dom har alltid kunnat prata med mej.

    Dottern som blir 13 i år har under en tid inte mått särskilt bra och hon har regelbunden kontakt med BUP. Vi söker och får all hjälp vi ber om och jag gör allt i min makt för att hon ska må bättre.

    MEN hon pratar inte med mej över huvud taget. Inte ens om vardagliga saker. Har varit tydlig med att inte prata om hennes mående om hon inte själv vill det men hon vet att jag finns där och kan lyssna om hon känner ett behov av att prata. Hon vet om att jag ställer upp på henne till 110%

    Har provat att både ?gå på? lite hårdare och på så sätt få henne att berätta hur hon mår medans för tillfället provar jag en betydligt mer ?laid back? taktik och låter henne vara mer. Men inget av det funkar, hon pratar inte med mej ändå.

    Nu menar jag inte att ?prata? ska innebära långa och djupa samtal om det ena och det andra. Jag menar att tex säga ?Hej då? när man går till skolan och ?Godmorgon? när man vaknar.

    Tar gärna emot tips på hur man ?pratar med sin tonåring? på ett bra sätt

  • Svar på tråden Min tonåring pratar inte med mej
  • Äldre 17 Jan 09:54
    #1

    Hej!

    Jag var själv under min tonårstid deprimerad och tänkte att du kanske vill ha ett par tips ur ett tonårsperspektiv och tips utifrån vad jag uppskattade att min mamma gjorde för mig under den perioden i livet. 

    Vet du vad din dotter mår dåligt över? Hur har hon det i skolan? Hur ser det ut med vänner osv? Det är en otrolig tuff period för en tonåring att gå igenom, samtidigt som man har oerhört mycket hormoner i kroppen. Du berättar även att din dotter haft kontakt med bup, fint att hon har någon att prata med. Det är bra! 

    Det jag kan ge till råd till dig är.. Visa din kärlek till din dotter. Jag är så oerhört glad över att min mamma, trots att jag mådde dåligt och var otrevlig, visade sin stora kärlek till mig så jag fick känna mig älskad. Smågrejer som visade att hon brydde sig och som gjorde att jag mådde bättre för stunden med minskad ångest. Min mamma gjorde exempelvis frukost på sängen till mig på vardagarna med lite varm choklad och smörgås, vilket gjorde det  lättare att gå till skolan, starkare på plats och jag kände mig innerligt älskad. jag vet inte hur din relation ser ut till din dotter, men små grejer, som att köpa en blomma, säga att du älskar henne. Kan betyda väldigt mycket för henne. 

  • sextio­talist
    Äldre 17 Jan 10:15
    #2
    Ingentvekan skrev 2019-01-17 09:54:52 följande:

    Hej!

    Jag var själv under min tonårstid deprimerad och tänkte att du kanske vill ha ett par tips ur ett tonårsperspektiv och tips utifrån vad jag uppskattade att min mamma gjorde för mig under den perioden i livet. 

    Vet du vad din dotter mår dåligt över? Hur har hon det i skolan? Hur ser det ut med vänner osv? Det är en otrolig tuff period för en tonåring att gå igenom, samtidigt som man har oerhört mycket hormoner i kroppen. Du berättar även att din dotter haft kontakt med bup, fint att hon har någon att prata med. Det är bra! 

    Det jag kan ge till råd till dig är.. Visa din kärlek till din dotter. Jag är så oerhört glad över att min mamma, trots att jag mådde dåligt och var otrevlig, visade sin stora kärlek till mig så jag fick känna mig älskad. Smågrejer som visade att hon brydde sig och som gjorde att jag mådde bättre för stunden med minskad ångest. Min mamma gjorde exempelvis frukost på sängen till mig på vardagarna med lite varm choklad och smörgås, vilket gjorde det  lättare att gå till skolan, starkare på plats och jag kände mig innerligt älskad. jag vet inte hur din relation ser ut till din dotter, men små grejer, som att köpa en blomma, säga att du älskar henne. Kan betyda väldigt mycket för henne. 


    Man kan dessutom göra vardagliga saker ihop, gå ut och shoppa, se en film som båda gillar, dvs gör saker som inte behöver prat, men att man finns där och gör något ihop.

    Små vardagliga sysslor, som att vika tvätt ihop, laga mat ihop kan också räcka. Men som du skriver, det ska inte bemötas negativt för att tonåringen inte orkar/vill prata, men ge utrymmen i vardagen där steget till att börja prata är lite lägre än hemma i soffan.
  • Äldre 17 Jan 13:45
    #3

    Du ser till att ni har tid tillsammans och att ni gör saker tillsammans. Viktigast är att ni har en möjlighet att prata när ni är tillsammans, men det är även bra att ni delar upplevelser som ni sedan eventuellt kan prata om. Bilen är ett bra ställe att prata på, man sitter tillsammans men inte så konfrontativt rakt mittemot varandra. Så ta alla chanser att skjutsa henne. Sitt på hennes sängkant någon minut på kvällen och morgonen. Massor av föräldrar nattar sina små barn och förlorar någonstans på vägen denna ypperliga vana att knyta an vid slutet av dagen.
    Jag tror att du gör rätt i att ge henne utrymme och tid om du känner att det är det hon behöver. Men tror du hon skulle klara av lite mer krav från din sida på att behandla dig med respekt? Att hälsa på varandra och svara på tilltal - är det något du skulle kunna kräva utan att hon mår sämre? 
    Kan ni skriva en journal ihop? Jag vill inte säga dagbok, för det låter för personligt, men någon alternativ kommunikationsväg för känslor. Kanske en tacksamhetsdagbok? Eller att ni skriver en helt påhittad historia ihop.
    Kan ni måla ihop? Eller göra något annat konstnärligt. Något som just ni två delar.

    I min värld så är det förälderns ansvar att upprätthålla kontakten och anknytningen. Dvs jag tycker att vi som föräldrar måste vara aktiva att se till att bandet finns. (Obs jag säger inte alls att du inte har en stark och fin anknytning till din dotter utan att vi måste kämpa för att upprätthålla det bandet). När barn känner sig utanför och missförstådda så måste vi aktivt hjälpa dem. Vara lite pushig och "på", för det är så otroligt ensamt och svårt att känna sig utanför och missförstådd. Men du känner givetvis din dotter bäst och vet hur på du kan vara.
    Lycka till och hoppas att hon mår bättre snart.

  • Anonym i Smålan­d Trådstartaren
    Äldre 17 Jan 15:30
    #4

    Tack för alla fina tips! Det är jättebra att få höra från en tonårings perspektiv @Ingentvekan vad som kan uppskattas.

    Min dotter har det otroligt jobbigt i skolan, ett problem som tyvärr inte löses så lätt. Hon upplever själv att hon inte har några kompisar MEN samtidigt drar hon sig medvetet undan. Hon har alltid haft lite svårt med kompisrelationerna, när hon var yngre hade hon svårt att leka i grupp utan ville bara leka med ett barn i taget. Till sin fördel har hon alltid, precis som sin mamma kunnat ?leka?/?hänga med? både tjejer och killar. Men aldrig haft någon riktig bästis. Jag tror att möjligheten funnits men att det varit dottern som inte kunnat släppa in någon så tätt inpå som man behöver för att man ska kunna bli bästisar. För mej som mamma är detta en stor sorg och jag försöker på alla sätt att uppmuntra hennes kompisrelationer. Säger aldrig nej när hon vill hänga med en kompis hem efter skolan eller ta med en kompis hem hit.

    När jag läser era svar förstår jag att jag i alla fall tänker rätt och är på rätt spår. Jag talar om för min dotter varje dag hur mycket jag älskar henne (givetvis lillebror oxå) och hur mycket mina barn betyder för mej, dom är hela min värld.

  • Äldre 17 Jan 15:50
    #5

    Det är svårt att vara ensam och känna sig isolerad. Tur för henne att hon har en mamma som stöttar och hjälper henne. Har du testat att skriva in henne på fritidsaktiviteter? För att ge henne andra sociala grupper och ge lite perspektiv på att den sociala världen skolan inte är så fruktansvärt viktig. Vissa aktiviteter har kanske större förutsättningar för att fungera bra, som scouterna, kampsporter och att spela i en orkester, men vilken gruppaktivitet som helst som hon gillar (eller kan bli mutad att delta i).
    Ett annat alternativ är djur. Visst är det "bättre" att ha mänskliga relationer, men djur kan också ge otroligt mycket. Att skaffa hund eller andra husdjur är i och för sig ett stort åtagande för hela familjen, men kanske finns det någon hund i er bekantskapskrets som hon kan få låna för att träna eller ta på promenader? Eller rida på ridskola? Så hon kan träna på att ha en relation och kontakt på lite enklare nivå och finslipa sina färdigheter.

  • Äldre 17 Jan 16:12
    #6

    Allt du gör för din dotter, och att du finns där är jag helt säker på att hon uppskattar otroligt mycket!

    Du beskriver att hon har och haft det jobbigt i skolan och när det kommer till vänner. Om jag försöker sätta mig in i din dotters perspektiv så är det i den åldern det börjar bli enorma jämförelser elever, kompisar emellan. Stora krav på att man ska passa in, ha flera vänner, hitta på roliga saker om helgerna, se bra ut osv, börja träffa killar och allt det där. Bilden av den man vill vara för att passa in är så enorm och känner man själv att man inte uppnår den bilden man själv önskar ha om sig själv så tror jag att det är lätt att man själv får en minskad självkänsla, känner sig annorlunda och mycket där intill. Jag menar inte att alla har samma bild om hur man vill vara, men det är en identitetssökande ålder och där frågor som "vem är jag?" "vad tycker andra om mig"? börjar dyka upp. Det är inget konstigt. Jag tror att nästan alla tonåringar känner att den tiden är otroligt jobbig och påfrestande. Man har krav ifrån omgivningen, sociala medier om hur man ska vara som person för att anses lyckad. 

    Du verkar vara en otroligt bra mamma, som bryr dig väldigt mycket om dina barn. Speciellt vill du finnas där för din dotter när hon mår dåligt. Jag tror genom att bara finnas, försöka tänka sig in i hennes situation så kan ni komma varandra närmare eventuellt. Jag tänker att många ungdomar känner en skam över att inte ha vänner, och kanske hon även känner det gentemot dig. Det är vanligt förekommande, och kanske en eventuell orsak till varför hon är kort mot dig. Kanske upplever hon det extra jobbigt när du försöker uppmuntra henne till vänner? Och att hon kanske skäms, och känner att det känns jobbigt, även om du bara vill väl. Jag tänker att genom att ni tillsammans, ibland kanske utan lillebror, kan försöka hitta på roliga saker ihop som din dotter också uppskattar, bio, fika etc. Kanske vill hon efter ett tag börja med något intresse som ridning? Kanske konfirmation? Jag minns själv att jag styrktes mycket av min konfirmation när jag var ung. En omgivning där man blev accepterad för den man var, i ett nytt sammanhang, även fast man inte var kristen. Jag fick flera vänner som jag idag 14 år senare har god kontakt med. 

    Som sagt! Det är en enormt svår ålder med mycket jämförelser. Kanske kan ni försöka planera in något mysigt om fredagarna till att börja med, små saker som en extra mysig middag med tända ljus, där ni lagar tillsammans, och tillhörande efterrätt? Något som inte behöver vara jättestort, men som ändå blir ett steg fram! 

    Skickar styrka! 


    Anonym i Småland skrev 2019-01-17 15:30:12 följande:

    Tack för alla fina tips! Det är jättebra att få höra från en tonårings perspektiv @Ingentvekan vad som kan uppskattas.

    Min dotter har det otroligt jobbigt i skolan, ett problem som tyvärr inte löses så lätt. Hon upplever själv att hon inte har några kompisar MEN samtidigt drar hon sig medvetet undan. Hon har alltid haft lite svårt med kompisrelationerna, när hon var yngre hade hon svårt att leka i grupp utan ville bara leka med ett barn i taget. Till sin fördel har hon alltid, precis som sin mamma kunnat ?leka?/?hänga med? både tjejer och killar. Men aldrig haft någon riktig bästis. Jag tror att möjligheten funnits men att det varit dottern som inte kunnat släppa in någon så tätt inpå som man behöver för att man ska kunna bli bästisar. För mej som mamma är detta en stor sorg och jag försöker på alla sätt att uppmuntra hennes kompisrelationer. Säger aldrig nej när hon vill hänga med en kompis hem efter skolan eller ta med en kompis hem hit.

    När jag läser era svar förstår jag att jag i alla fall tänker rätt och är på rätt spår. Jag talar om för min dotter varje dag hur mycket jag älskar henne (givetvis lillebror oxå) och hur mycket mina barn betyder för mej, dom är hela min värld.


  • Äldre 17 Jan 20:35
    #7

    Säger man inte ens Hej då och Godmorgon handlar det om ohyfs. Att kunna komma undan med sånt ohyfsat beteende bara for att man mår daligt over skola etc ska inte vara acceptabelt. Vanligt hyfs i hemmet kan du kräva av alla utan att gå på tå.

  • Äldre 18 Jan 03:31
    #8

    Jobbig situation. Ta hjäp av BUP. Det kan till exempel fungera att utarbeta andra sätt att kommunicera (utarbeta tillsammans med dotter och ev. BUP) t.ex att visa med färger hur hon mår/hur dagen har varit (tänk grön, gul röd) eller skriva lappar eller så. Det kan också vara bra att med hjälp av utomstående prata om på vilket sätt hon vill prata om sitt mående. Det kan finnas mycket skuld/skam gentemot föräldrar i att man t.ex fixar sånt man vill kunna, tex skaffa vänner. Och då känns många samtalsämnen känsliga. Men som sagt. BUP är bra på detta tror jag!

Svar på tråden Min tonåring pratar inte med mej