Min 6åriga är alltid negativ

Ja tycker du ska söka hjälp. Dels någon som pratar med din son, och någon som du kan prata med, någon som kan stötta dig i din föräldraroll. Det är tufft att vara ensam förälder.

Vart är fadern? Kanske han reagerar på hans icke närvaro?

Tycker att du ska söka hjälp.

Han är i "lilla tonåren" och håller på att lära sig att hantera sin första hormonstorm. Prata med BVC och be om hjälp om du känner att det behövs.

Har man mer utåtagerande barn så är det en bra förmåga att lägga till sin egen repertoar att fokusera på det positiva. En utflykt är lyckad, fast man hade två totala sammanbrott. Eller er myskväll var mysig fast den slutade med lite stök.

Överhuvudtaget så lägger du mycket mer uppmärksamhet och energi på de bra delarna av dagen. De dåliga delarna behöver du inte direkt ignorera, men en liten droppe uttråkad nonchalans ger ett bättre budskap - inte minst till dig själv. Det är inte hela världen att en 6-åring tjurar! Det är du som förälder som sätter tonen och stämningen i familjen.

Räkna de fina ögonblicken, gärna tillsammans på kvällen eller vid middagsbordet. Och se till att ni verkligen har fina ögonblick tillsammans varje dag. 

Sedan är det helt ok att säga åt honom att lägga ner det där språket. Antingen kan du låta honom säga det en gång, så han får göra sin röst hörd, och därefter säga att det räcker. Eller så ber du honom använda ett respektfullt språk fast han är på dåligt humör och att han kan uttrycka sina tankar och känslor på ett respektfullt sätt.

Han är 6 år. Jobbig ålder.

Dessutom låter det som att du tänker som kring en vuxen som man har en relation med och kan ställa krav på. Att du ger och inte får tillbaka, att han påverkar din energi, att diskutera hans känslor och finna en logik.

Han är ett litet barn som har det jobbigt nu och han ska faktiskt inte behöva känna att hans dåliga humör påverkar dig dessutom. Testa att distansera dig lite och spela att du tar det med en klackspark. 'Nähä! Men jag är i allafall jätteglad idag för jag har gjort X och det var kul' ta sedan visslande itu med dammsugningen och låt honom vara ett tag.

Försök dessutom lyssna bakom det han säger, vad han försöker få fram och svara på det istället för det som kommer ur hans mun. Som popcornkvällen, ni har jättemysigt, han har jättemysigt, så säger du att det mysiga tar slut och då försöker han förlänga det genom att tramsa, då blir du arg och då blir han arg. Om du testar att svara på det du tror han ville säga från början, kanske 'jag förstår att du blir besviken för att det är läggdags när vi haft så mysigt. Jag tycker också att det var jättemysigt så det här vill jag göra snart igen, men nu är det läggdags i à f.'

Eller ni har en fin morgon och så när ni är nästan framme blir han arg för att du, kanske är hans känsla, tar slut på det trevliga. Bekräfta den besvikelsen och berätta för honom att du också tyckte det var roligt istället för att bekräfta honom i att han nu förstör allt det som var bra.

Ja jag spekulerar vilt här, jag vet ju inget om hur ni pratar, men förstår du vart jag vill komma?

Ja, klart fall av lilla tonåren, det gälller att hålla ut och försöka komma ihåg hur man själv var som tonåring. Det är inte alla barn som drabbas hårt av hormonstormen i 6-7 årsåldern, men för vissa barn är det jobbigt, de har inte alltid ord för sina känslor och kan beskriva dem lika bra som när man är riktig tonåring.

?Man ska vara glad för det man fick istället för missnöjd över det man inte fick?

Detta är något vi alla behöver påminnas om, och 7 år ör inte för tidigt för att lära sig det.

Jag tror att han behöver lite hjälp att komma ur en negativ spiral. Han behöver påminnas, ofta, om att inte lägga fokus på de små detaljer som inte blev som han tänkt sig. Om utbrotten ofta kommer när saker inte blev som han trodde så kanske det kan hjälpa att i förväg prata om förväntningar och upplägg, samt sedan förbereda på avslut. Tex ?å, vad mysigt vi har det! Nu är det bara 10 min kvar till det är läggdags, vad vill du göra? Spela mer kort eller lägga pussel?? Detta fungerar ju bara på planerbara saker, mindre saker som att kompisen inte ville leka samma lek kanske ni kan hjälpa honom att hitta andra strategier för.

Som alla andra skriver typiskt 6åringar.

Dessutom är du den person han känner sig trygg med så alla känslor provas på dig.

Vad många kloka ord här! Jag har ett lite mindre barn, men ska försöka minnas tipsen för framtiden om hur man hanterar klagande ungar!

Har du talat med skolan? Han kanske inte har någon att leka med? Det kan vara många saker som utspelar sig mellan barnen i skolan och du är den enda han har att ta ut allting på. Han gör det med dig för att han är trygg med dig och litar på att du står pall trots att han rasar. 

Gå till skolkuratorn och prata och begär ett samtal med hans lärare och fritidspersonalen - kan de ha honom under uppsikt ett tag och se hur han interagerar med kamraterna? Är han mkt ensam osv? 

Lycka till! Det är inte lätt att vara mamma eller pappa alla gånger.