1/3 av mitt liv sedan 15 år har jag varit singel. åren jag bodde hemma vågade jag inte ha någon pojkvän eftersom min familj var väldigt pryd. åren efter att jag flyttat hemifrån ville jag knulla runt och ha friheten att ta hem så många olika sexpartners som möjligt utan att binda mig. kort därefter tröttnade jag på det och ville ha mer av ett sällskap som jag kunde hitta på roliga saker tillsammans med, träffade en man som var bra men inte 100%, det var något stort som fattades och sved i vår kommunikation sinsemellan. han var fyrkantig och jag rund i mitt tankesätt och vi lyckades aldrig förstå varandra riktigt. även om han var den perfekte på pappret så stämde inte kemin och jag dumpade honom efter ca 4 år. träffade direkt efter honom en ny som liksom hade allt det den tidigare inte hade vilket kändes befriande. äntligen hade jag någon att prata sönder nätterna med, kissa på i duschen, dela humor och skratta sönder skrattgroparna med, eller göra pannacotta med en långtråkig lördagsmorgon istället för att äta frukost. det fanns inga begränsningar med honom som med den tidigare som var mer "pappaaktig". Vi har nu två gemensamma barn och även att jag ibland vill skilja mig så påminns jag om vad jag bytte bort mitt tråkiga ex mot.. Vi har iaf kul ihop oftast.
det är just humorn jag tänkte komma till är en viktig dörröppnare oftast för mycket annat för att inleda en relation. en vilja att ha roligt med en person istället för att göra sig till som i dessa ytliga dejtingappar.. det verkar ibland som det är viktigare att en person har en viss längd och ögonfärg än att man kan ha kul ihop.. och där landar man ju ofta fel tror jag.
varför tror du själv att du varit singel så lång tid av ditt liv?
