Har sådan skuldkänsla inför detta val!!

Hej!

Har läst sååå mycket trådar här under årens lopp och nu är det äntligen min tur att iaf skriva att jag och min man planerar att försöka bli gravida med vårat första barn i vår <3

Jag har velat haft barn sen jag varit ett barn själv, min man har alltid också velat haft barn men har velat vänta lite. Vi har pratat mycket om detta och för ca ett halvår sedan berättade han att han gärna vill börja försöka nu i vår 2019 :)

Ett litet problem bara.. jag var sjukskriven dec -17 till Juni -18 pga utmattningssyndrom/depression. Innan dess har jag jobbat i 10 år på samma jobb, har jobbat enda sen jag tog studenten.

Efter att jag varit sjukskriven och mina sjukdagar tog slut så fick  jag sedan börja på ett rehabprogram via arbetsförmedlingen som i sig ledde till en arbetsträning på en second hand butik i 3 månader som jag ÄLSKADE! Där fick jag ansvara om barnkläderna vilket jag kände passade mig ypperligt ;) Anyways, det tog slut och nu har arbetsförmedlingen beslutat om att ta bort dessa resurser, så man kan inte arbetsträna längre :/ När jag äntligen började må bättre igen, så försvann rutinerna och tryggheten så man är tillbaks på ruta 1. Så jag är inskriven på a-kassan och måste söka jobb, vilket för mig typ är omöjligt med tanke på min utmattning/depression osv.. jag måste ju arbetsträna för att se hur mycket jag klarar av och arbeta upp till en viss %...

Och det är pga detta som jag får extra ångest just nu, den lilla inkomsten jag får räcker precis så det går runt. Min man jobbar visserligen och har 2 jobb. Men jag har ju mina egna räkningar liksom och (skit) lån sen innan... Och nu när min man äntligen säger att han är redo för bebis SÅ som jag längtat, så går det emot mig så mycket att säga nej pga allt detta. Jag fyller 31 i år också och nej, ingen ålder egentligen men samtidigt minskar ju fertiliteten och det är ju fakta. Får bara sådana extrema skuldkänslor bara av att jag ens tänker på att sätta ett barn till världen när jag inte har jobb eller bra inkomst. Vill poängtera att min depression inte är super allvarlig, inte så att jag är självmordsbenägen eller nåt (thank god, lider med alla som har det värre)... Mer en nedstämdhet. Och i mitt fall känns det som att en graviditet skulle vara det lyckligaste som kan hända mig, och att jag skulle få en sådan livsglädje (det har jag ju ändå men ni som längtar efter bebis förstår).. Jag vet inte känner mig bara så ego/självisk i denna fråga.. vet varken ut eller in längre. Det var ju inte detta man haft in mind när man föreställde sig att skaffa barn förut, allt alla tipsar om är ju att iaf ha en stadig inkomst/ett jobb innan man ens tänker tanken. Det har ju varit min största önskan hela tiden också...

Har redan börjat samla på mig bebiskläder pga att jag älskar allt sånt, köpt ifrån secondhand butiken där jag arbetstränade.. 10 kr per plagg ibland osv. Älskar secondhand och vet att man kan leva jävligt billigt på det och att en bebis inte behöver såå mycket egentligen men ändå. Sen vet jag att en graviditet kan vara tuff och tiden med en nyfödd bebis just med tanke på min utmattning som redan finns men för mig är det så värt att i alla fall testa, och jag måste våga <3 Man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda. Känner att jag inte kan låta åren gå till spillo pga det och pga rädsla. Skillnad om man bara var 20 år liksom.

Kanske dum fråga, Men hur hade ni gjort/resonerat??