Hej,
Lång historia men jag, kvinna i 30-års åldern, vill inte vara ensam resten av livet. Har levt ensam de senaste åren och undrar om jag någonsin kommer kunna träffa någon igen.
Jag har en psykisk diagnos och jobbar inte (skall arbetsträna) och allmänt halkat lite efter. Har inte så mycket socialt liv längre heller. Har lite dåligt självförtoende också.
Finns det fler som mig? Vad har ni för råd att ge?
Hej,
Lång historia men jag, kvinna i 30-års åldern, vill inte vara ensam resten av livet. Har levt ensam de senaste åren och undrar om jag någonsin kommer kunna träffa någon igen.
Jag har en psykisk diagnos och jobbar inte (skall arbetsträna) och allmänt halkat lite efter. Har inte så mycket socialt liv längre heller. Har lite dåligt självförtoende också.
Finns det fler som mig? Vad har ni för råd att ge?
Medial vägledning?
Nej, gå INTE på medial vägledning. DU blir bara hjärntvättad.
Det är inte alltid lätt att träffa riktiga vänner mitt i livet. Dock är det ju säkert lättare nu än nånsin tidigare pga internet. Det finns datingsidor och allt möjligt men gillar man inte det utan vill se sina vänner i ögonen kanske det kan vara ett bra drag att gå med i nån förening eller söka sig till ställen där för dig trevliga människor kan finnas. Gillar man andliga samtal kan man tänka sig att gå med i en församling i en kyrka. Är det istället sport som är kul, finns idrottsföreningar.
Knepet är väl i grunden att du exponerar dig för människor och gemenskap. Några garantier finns knappast men första steget är ju faktiskt att träffa människor. Världen är full av idioter men jag tror att du med stor säkerhet kan sålla fram en som stod ganska långt fram i kön när hjärnorna delades ut. Det finns hopp vill jag säga men det är ju så, vissa letar sin partner, provar och byter ut som vissa byter strumpor, andra träffar sin frände på första försöket och lever som två svanar (eller var det pingviner?) hela livet i par. Hittar du någon som känns intressant, säg att du tycker personen är intressant och visa intresse, det måste ju inte vara att kasta sig i säng ala one night utan det kan ju handla om att du bakar kanelbullar ihop med den personen. Är det fortfarande intressant efter 12timmars bullbak och att ni finner det trevligt, då kan man göra annat, nästa gång.
Ett råd som man antagligen inte kan höra för ofta är att du kan skita i upplevda normer. Jag förstår med delar av bägge hjärnhalvorna att du verkligen längtar efter någon att leva med och det är inget märkligt med det, människan är flockdjur. Däremot att folk har massa åsikter om ditt liv och dina val, det är något som är viktigt att släppa för inget kan få en människa att må så dåligt som andra människor. Fundera vad som är viktigt för dig i en relation och titta efter de egenskaperna i alla du möter. Det kanske inte ger något direkt men du får en känsla över vad som är rätt sen när det blir tillfälle skulle jag tro? Nåja, jag är ingen relationsexpert. Inte ens expert men gå lite utanför dina safezones om än bara lite, så ofta din själ orkar. För varje förändring kommer det troligen trilla ned något i tillvaron som ger dig något, i en ny riktning, och det var du ju sugen på om jag förstod dig rätt.
Tack för det långa svaret!
Bump
Är lite yngre än vad du är. Men övrigt känner jag liknande som du. Känner mig ofta rätt ensam och oroar mig ofta för att bli tvungen att leva ensam resten av livet, utan att hitta någon partner att dela livet med och knappt ens några vänner heller typ.
Är lite yngre än vad du är. Men övrigt känner jag liknande som du. Känner mig ofta rätt ensam och oroar mig ofta för att bli tvungen att leva ensam resten av livet, utan att hitta någon partner att dela livet med och knappt ens några vänner heller typ.
Hej,
Lång historia men jag, kvinna i 30-års åldern, vill inte vara ensam resten av livet. Har levt ensam de senaste åren och undrar om jag någonsin kommer kunna träffa någon igen.
Jag har en psykisk diagnos och jobbar inte (skall arbetsträna) och allmänt halkat lite efter. Har inte så mycket socialt liv längre heller. Har lite dåligt självförtoende också.
Finns det fler som mig? Vad har ni för råd att ge?