Rädd för missfall

Skulle kunnat vara jag som skrivit detta. Är i vecka 16 och känner precis som du. Har gjort 3 ultraljud, där allt sett bra ut. Ska göra mitt fjärde imorgon och är livrädd att den ska ha dött. Kan inte heller njuta av graviditeten, känner mig inte ens glad för jag är så rädd att förlora den. Har kämpat länge för denna graviditeten och vill inte börja om igen. Vågar heller inte köpa något till den för " det är onödigt att samla på sig en massa när jag ändå kommer förlora den ". :(

Kram till dig. 

Jag kände precis som ni. Jag har mått jättedåligt under graviditeten, rent psykiskt. Massor av katastroftankar. Har gjort flera UL (privat) förutom ett tidigt VUL,KUB och RUL som jag fått via sjukvården.
Det har varit otroligt påfrestande att inte våga känna sig glad.
Nu är jag i vecka 33 och det rör sig en del i magen. Det var vändpunkten, när jag kunde börja känna bebisen där inne. Jag började visserligen känna ganska sent, runt vecka 23, så innan dess var det en ren plåga.
Och visst, allt är frid och fröjd så länge jag känner rörelser. Men det har varit dagar då jag har varit fruktansvärt orolig för jag tycker att jag inte har känt något. Vi har varit inne på sjukhuset ett par gånger och allt ser bra ut varje gång.
Antar att den här oron aldrig kommer att släppa. Från plusset på stickan, så kommer man nog alltid att ha en viss oro i kroppen framöver.

Så, håll ut. Och kan ni inte hålla ut - boka UL privat. Det är definitivt och utan tvekan värt det för att få bort alla jobbiga tankar. 

Mitt barn somnade in i magen i v.25.

Jag kände det i hela kroppen, att något var fel.

I min första graviditet så var jag rädd för att det skulle ske och även om rädslan fanns så var det bara en rädsla.

Men andra gången - då kände jag det. Kroppen och hjärnan visste, även om hjärtat inte ville ta in det. Ringde förlossningen och när dom sade att ingen hjärnaktivitet fanns så visste jag det.

Jag tror de flesta oroar sig så i någon mån. Men har man fått se att allt ser bra ut såpass sent som v 12 så är det nog ändå ovanligt att något går fel efter det.

Jag fick vänta tills RUL i v 20 innan jag fick se att det såg bra ut. Tror att alla dessa ultraljud ibland ökar oron mer än det hjälper.

Risken för m.f när man gjort VUL/UL och sett ett levande foster v.12-13 är nere på ca 0,5%. Så sa min läkare när jag gjorde VUL den veckan med första barnet. Trots det var jag orolig för jag hade haft 4 missfall innan och inga barn, men som sagt- rent statistiskt är risken jättelåg.

Är också konstant orolig för min graviditet pga upprepade missfall (är i vecka 18 nu). Mitt tips är att inhandla en doppler så att man kan lyssna på hjärtljuden hemma. Jag lyssnar några sekunder någon gång i veckan för att lugna ner mitt sinne. Köpte en billig för ca 350 kr på nätet som har funkat jättebra. Min barnmorska sa att de normalt sett inte brukar rekommendera det men att det var jättebra om det kunde lugna ner mig.

Väntar första barnet och är nu gravid i vecka 11+4 , efter att ha gjort IVF. I fyra år har vi kämpat.

När jag plusade så blev jag nog chockad, vågade inte tro att vi äntligen hade lyckats. Trots att vi gjorde VUL i vecka 9 och såg armar och ben röra sig samt hjärtat som tickade så har jag inte kunnat greppa att det ligger en mini-människa inuti min kropp. Jag mår, både fysiskt och psykiskt, dåligt. Trivs inte i min kropp, är livrädd att förlora hen och konstant illamående. Att de vi hittills har berättat för agerar som att det är en självklarhet att det kommer ut ett levande barn om några månader gör inte saken bättre, känner en enorm stress över omgivningens förväntningar.

Jag är i v 8+4 nu. Var på vul v 8+1 och så ett levande foster. Allt såg bra ut och den räknades till EXAKT den storlek som jag hade räknat på efter senaste mens.

Har symtom, inga blödningar eller något sådant. 

Hade 2 mf mellan mina första två barn, för många år sedan. Dessa var extremt tidiga mf men går ändå och är orolig och ångestladdad inför att bebisen ska dö i min mage!

Jag mår verkligen psykiskt dåligt. Ska på inskrivning i dag hos bm och tänker att jag måste fråga henne...jag känner att jag måste få ul med jämna mellanrum för annars kommer min ångest ta över deluxe!

Jag vet inte hur man ska känna sig lugn?

Efter rutin UL kanske det känns liiite bättre, första rörelsen liiite bättre och när man passerat v 32 typ så man vet att barnet med stor sannolikhet klarar sig om det föds för tidigt så är det liiite lugnare men det är ju 1000 år tills dess!!!