Hur upplevde ni det? Vad var det värsta och kom det något positivt ur det?
Nya partners, bonussyskon, nya syskon, familjekonstellationer - jag skulle vara otroligt tacksam om du har lust att berätta om din upplevelse. Tack.
Mina föräldrar separerade när jag var liten och jag har inte många minnen från när de var tillsammans.
Förutom lite bråk var det väl överlag positivt. Fungerade bra med nya partners.
Det absolut värsta var att behöva flytta fram och tillbaka. Leva ur en resväska. Kändes aldrig som jag hade ett fast hem, eller fast punkt i livet.
Skulle rekommendera att föräldrarna bor varannan vecka/helg istället och att barnen alltid får bo på samma ställe.
Mina föräldrar separerade när jag var liten och jag har inte många minnen från när de var tillsammans.
Förutom lite bråk var det väl överlag positivt. Fungerade bra med nya partners.
Det absolut värsta var att behöva flytta fram och tillbaka. Leva ur en resväska. Kändes aldrig som jag hade ett fast hem, eller fast punkt i livet.
Skulle rekommendera att föräldrarna bor varannan vecka/helg istället och att barnen alltid får bo på samma ställe.
Tack för ditt svar. Förstår att det måste ha varit tufft med växlandet. Hade du inget eget rum eller hur kom det sig att du fick bära med dig allt? Håller med om att det borde varit föräldrarna som ska flytta. De nya partnersen, har ni en bra relation fortfarande?
Mina föräldrar separerade när jag var 8 år. Till en början var det enbart positivt, men blev svårare upp i tonåren.
Min pappa var sällan hemma, och när han väl var hemma så bråkade han mycket eller sov ruset av sig och ekonomin var katastrofal (vilket jag och min lillebror förvisso inte märkte något av, eftersom vi inte visste något annat.) Allt blev bättre när min mamma blev ensamstående, trots att hon studerade och vår pappa inte brydde sig, för plötsligt hade vi råd att göra saker och jag fick för första gången gå på bio och börja på simskola och så där. Vårt liv var ganska lugnt tills det uppstod en infekterad vårdnadstvist när jag var 10 år. Vi hade hälsat på vår pappa sporadiskt (för han ville inte mer) men efter att han hade kommit till vår skola och levt rövare så skämdes jag så mycket att jag började må dåligt och min mamma begärde ensam vårdnad, just för att han inte skulle dyka upp på föräldramöten och dylikt. Han försökte även sätta stopp för att jag skulle åka på kollo under flera somrar i rad.
Hon fick ensam vårdnad och han fick umgängesrätt. Jag ville SÅ gärna träffa min pappa, men han höll inte vad som var avtalat vilket fick mig att må så himla dåligt. Vi skulle ses varannan helg och vartannat skollov, men han ställde hela tiden in och om han väl hade oss, så var han så pass stressad och ville bli av med oss att jag till slut sade att jag inte ville mer, vilket han accepterade. Något som var mycket svårt för mig, var också att han inte gjorde något för att vi skulle kunna "bo" hos honom. Vi fick ta med oss sovsäck och liggunderlag när vi skulle sova hos honom och när jag hade gnällt tillräckligt om att jag fick ont i ryggen så köpte han till slut täcken och kuddar men det var ett evigt tjat kring att de hade varit så dyra, så då måste vi verkligen vara där ofta också. En madrass på golvet och en hylla att lägga grejer i hade absolut underlättat och dessutom ville jag ju vara där oftare, men det kändes hela tiden som att vi var där på nåder.
Min mamma träffade en ny man när jag var 10. Det funkade väldigt bra, vi flyttade till villa och jag fick förutsättningar som jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag tyckte mycket om honom i 5 år tills de fick ett gemensamt barn, och då började konflikterna (egentligen hade de nog hållit på i ett år i alla fall redan då, säger min mamma, men jag minns inte.) Jag, min helbror och min styvpappa bråkade dagligen från att jag var 14 eller 15 år tills jag var 19 och flyttade hemifrån. Idag har vi återfått en bra relation och jag ser honom som min ena pappa. Min andra pappa började jag återta relationen med när jag flyttade hemifrån, så idag har min son två "morfar."
I efterhand är det svårt för mig att se vad mina föräldrar hade kunnat göra bättre (min biologiska pappa hade förstås kunnat göra det bättre, men frågan är om han verkligen hade kunnat det, eller om han bara är sådan.) Min mamma mår ibland fortfarande dåligt över att båda hennes barn flyttade hemifrån så snart vi slutade gymnasiet och att det var bråkigt hemma under högstadie- och gymnasietiden. Jag ser det inte riktig så. Med vuxna ögon kan jag också se "min" del i det hela. Jag hjälpe verkligen inte till med något alls hemma, vi bodde trångt efter att yngsta brorsan föddes och jag satt bara på mitt rum och skräpade ner. Vår styvfar ville att vi skulle hjälpa till lite, kanske ta en tvätt ibland eller hjälpa till i trädgården eller i alla fall tömma diskmaskinen och gå ut med soporna. Jag och min helbror gjorde inte det och jag kan idag förstå vår styvfars frustration när man har två tonåringar och ett småbarn, medan det bara är de två heltidsarbetande föräldrarna som försöker rodda i allt.
Mina föräldrar separerade när jag var 8 år. Till en början var det enbart positivt, men blev svårare upp i tonåren.
Min pappa var sällan hemma, och när han väl var hemma så bråkade han mycket eller sov ruset av sig och ekonomin var katastrofal (vilket jag och min lillebror förvisso inte märkte något av, eftersom vi inte visste något annat.) Allt blev bättre när min mamma blev ensamstående, trots att hon studerade och vår pappa inte brydde sig, för plötsligt hade vi råd att göra saker och jag fick för första gången gå på bio och börja på simskola och så där. Vårt liv var ganska lugnt tills det uppstod en infekterad vårdnadstvist när jag var 10 år. Vi hade hälsat på vår pappa sporadiskt (för han ville inte mer) men efter att han hade kommit till vår skola och levt rövare så skämdes jag så mycket att jag började må dåligt och min mamma begärde ensam vårdnad, just för att han inte skulle dyka upp på föräldramöten och dylikt. Han försökte även sätta stopp för att jag skulle åka på kollo under flera somrar i rad.
Hon fick ensam vårdnad och han fick umgängesrätt. Jag ville SÅ gärna träffa min pappa, men han höll inte vad som var avtalat vilket fick mig att må så himla dåligt. Vi skulle ses varannan helg och vartannat skollov, men han ställde hela tiden in och om han väl hade oss, så var han så pass stressad och ville bli av med oss att jag till slut sade att jag inte ville mer, vilket han accepterade. Något som var mycket svårt för mig, var också att han inte gjorde något för att vi skulle kunna "bo" hos honom. Vi fick ta med oss sovsäck och liggunderlag när vi skulle sova hos honom och när jag hade gnällt tillräckligt om att jag fick ont i ryggen så köpte han till slut täcken och kuddar men det var ett evigt tjat kring att de hade varit så dyra, så då måste vi verkligen vara där ofta också. En madrass på golvet och en hylla att lägga grejer i hade absolut underlättat och dessutom ville jag ju vara där oftare, men det kändes hela tiden som att vi var där på nåder.
Min mamma träffade en ny man när jag var 10. Det funkade väldigt bra, vi flyttade till villa och jag fick förutsättningar som jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag tyckte mycket om honom i 5 år tills de fick ett gemensamt barn, och då började konflikterna (egentligen hade de nog hållit på i ett år i alla fall redan då, säger min mamma, men jag minns inte.) Jag, min helbror och min styvpappa bråkade dagligen från att jag var 14 eller 15 år tills jag var 19 och flyttade hemifrån. Idag har vi återfått en bra relation och jag ser honom som min ena pappa. Min andra pappa började jag återta relationen med när jag flyttade hemifrån, så idag har min son två "morfar."
I efterhand är det svårt för mig att se vad mina föräldrar hade kunnat göra bättre (min biologiska pappa hade förstås kunnat göra det bättre, men frågan är om han verkligen hade kunnat det, eller om han bara är sådan.) Min mamma mår ibland fortfarande dåligt över att båda hennes barn flyttade hemifrån så snart vi slutade gymnasiet och att det var bråkigt hemma under högstadie- och gymnasietiden. Jag ser det inte riktig så. Med vuxna ögon kan jag också se "min" del i det hela. Jag hjälpe verkligen inte till med något alls hemma, vi bodde trångt efter att yngsta brorsan föddes och jag satt bara på mitt rum och skräpade ner. Vår styvfar ville att vi skulle hjälpa till lite, kanske ta en tvätt ibland eller hjälpa till i trädgården eller i alla fall tömma diskmaskinen och gå ut med soporna. Jag och min helbror gjorde inte det och jag kan idag förstå vår styvfars frustration när man har två tonåringar och ett småbarn, medan det bara är de två heltidsarbetande föräldrarna som försöker rodda i allt.
Nej, jag kan inte säga att jag egentligen upplevde någon skillnad i syskonbanden mellan min helbror och mitt halvsyskon. Jag var 15 år när mitt halvsyskon föddes och min helbror var 13 år. Yngsta brorsan var ju liten, liksom. Han var inte ens 4 år när jag flyttade, så det går inte att jämföra vad han fick jäntemot vad vi fick. Vi fick alla vad vi behövde och mamma har alltid ansträngt sig för att ge oss allihopa lika mycket närvaro. Lillebror har ju förstås fått en annan uppväxt än oss äldre syskon, men så länge vi bodde hemma så var det inte någon skillnad. De första åren när jag väl hade flyttat hemifrån så kunde jag vara avundsjuk på att min mamma och styvfarsa plötsligt började åka på utlandssemester med vår yngsta bror. Vi hade inte rest så mycket när jag bodde hemma, men så fort jag och helbrorsan hade flyttat ut så började de resa minst en gång per år. Även det kan jag förstås förstå nu i efterhand. Dels fick min mamma och styvfar bättre ekonomi, inte bara för att vi flyttade utan också genom bättre betalda arbeten och dels blir det ju faktiskt billigare att åka utomlands med ett barn än med flera.
Min yngsta bror är nu 18 år. Jag är ensamstående med ett barn och låginkomsttagare. Jag vet inte om det beror på att min bror närmar sig vuxenålder eller om det beror på någonting annat, men mer och mer "kompenserar" min mamma ekonomiskt för saker som hon egentligen inte borde ge mig som vuxen. (Typ: ger jag ena barnet så ska jag ge de andra lika mycket) vilket ibland känns helt fel för mig, även om jag tacksamt tar emot eftersom min ekonomi är dålig i perioder.)
De skiljde sig när jag var 4. Ingen snygg separation heller utan det var mycket manipulation där barnen blev utnyjjade som spelbrickor i föräldrarnas spel. Smutskastning utav hög rang från båda sidor utav släkten. Jag träffade mor varannan helg, ibland färre gånger. Jag bodde hos min far som inte alls var så delaktig som man hoppats på. Min mor var inte felfri, men inte en ond människa. Min far smiskade mig mycket och var hårdhänt i att ta tag i min arm när vi bråkade, vilket var ofta. "Jag längtar efter att få känna som att jag tillhör en familj" hade jag sagt till min mor vid något ledsamt tillfälle. Jag var rädd för pappa och mina äldre syskon som ofta gav mig utskällningar. Även pappas dåvarande flickvän och hennes dotter var lika hemsk hon och jag fick stå ut med mycket i många år då de var tillsammans. Såg dem aldrig som bonusmamma eller bonussyskon. De var bara de där elaka som pappa tyckte om och vi bodde aödrig under samma tak mer än under någon enstaka semesterresa inom sverige.
Det var ofta utskällning att jag var som förbytt efter en helg hos mamma och allt jag gjorde fel var mammas fel enligt min far. Jag fick höra det så ofta att jag ibland trodde på det själv. Min far lekte aldrig med oss barn utan vi fick klara oss själva med tv och tvspel, och leka med kompisar. Hos mamma kände jag inte så många barn så mamma var alltid med och lekte, vi klättrade i träd och hade hur kul som helst. Sparkade mycket fotboll i parken med mera. Jag var väldigt aktiv då och som anat får man en hel del blåmärken när man klättrar i träd med mera. Men det var det ju värt, vi hade ju så kul.
En gång när jag kom hem till pappa, och han fick se mina blåmärkesprydda smalben, blev han så arg och sa att det var mamma som sparkat mig. Det var såklart inte sant men jag blev så rädd.. och min syster, som inte var min bästa vän precis, sa att hon hade sett mamma sparka mig och att jag bara ljög. Jag var så fruktansvärt rädd för hur pappa reagerade så jag var illa tvungen att "erkänna" att det var så. Även när jag satt själv med polisen med blont kort hår, vars namn jag inte längre minns, i ett förhör där jag fick svära under ed att tala sanning, så sa jag precis det som pappa skrämt mig till att säga. Jag visste att det var fel.. Men jag vågade inte säga något annat. Så jag fick inte träffa mamma mer det halvåret. Poliskvinnan hade talat med mamma efteråt och sagt att hon inte trodde en sekund på att det var så, men bevisningen pekade på blåmärken, och att jag sa att det var mamma som sparkat mig gjorde att det blev som det blev.
En annan gång stack mamma iväg till affären för att köpa mjölk till kvällsmaten. Storasyster på 11 år, jag var 7 då, skulle passa mig. Jag satt i badkaret och syster kom in för att borsta tänderna. Jag lekte dykare mycket och var en hel del under vattnet. När syster borstat tänderna klart kom hon till badkaret och höll ner mig under ytan helt utan förvarning, länge... Jag minns hur mamma ryckte bort min syster när hon väl kom hem och när jag väl fått tillbaka ett någorlunda lugn i allt gråtande och min syster skrattade kallt och elakt när hon fick en rejäl utskällning från vår panikslagna mamma. När vi kom hem hade pappa redan fått höra vad som hade hänt så han frågade mig om det var sant. Jag nickade, varpå han vänder sig mot min syster som omhan var påvög att tala allvar med henne om vad hon hade gjort, men syster säger bara att jag och mamma ljuger. Det krävdes inte mer än någon sekunds betänketid för pappa. Han blev rosenrasande arg på mig och bad mig sluta försvara mamma när hon gör så hemska saker och verkligen tänka på att jag kunde ha dött när mamm höll mer mig under vattnet. Och igen... Syster bara log mot mig med det där elaka, mörka, leendet. Jag minns hennes minspel så väl från den tiden. Som taget ur en skräckfilm där barn har riktigt mörka tankar eller sådär. Skitläskigt när jag tänker tillbaka på det nu.
Det blev ingen polisanmälan mot mamma den gången tror jag men jag var rädd för att simma efter det så jag "glömde" badkläderna ganska så ofta. Vilket lärarna frågade ut pappa om, som förklarade för lärarna att det är mamma som skrämt mig för vattnet och att jag vägrade ha med badkläder. Det var ju en halv sanning iallfall... Den rädslan gick över efter några år och allt kring den biten lugnade ner sig.
Jag var inte perfekt och säkert skitjobbig som liten. Jag har ingen utredd diagnos men definitiva drag utav autism, ocd, ingen adhd och stökig på det sättet men väldigt starka specialintressen med mera som jag kontrollerar hyfsat bra och känner att jag kan leva ett normalt liv. Jag minns en gång att i ett bråk med min syster så hade jag sprungit ut i garaget och hämtat en yxa. Jag skulle aldrig kunna skada någon på det sättet, sånt går emot mina moraliska värderingar, men jag var så förbannad dem gången att jag vevade yxan rakt ner i hennes säng. Jag var inte stor då (ca 10 år) så yxan bara stutsade lätt i fjädermadrassen utan att lämna något som helst spår utav förstörelse, vilket var det jag var ute efter. "Attans" tänkte jag och blev snabbt övermannad av min syster som i sin tur hyttade med yxan att jag skulle gå ut från hennes rum. Det gjorde jag men återvände med ett paraply och körde det rakt igenom hennes stängda dörr som bestod utav två riktigt tunna träskivor med ett sorts "kartongnät" mellan skivorna. Det var då jag fick lära mig om just hur värdelösa våra innerdörrar var. Det bråket slutade där så vitt jag minns, då jag blev mer fascinerad över hur dörren var uppbyggd på det sättet. Min dåliga humör svängde snabbt när jag fann något nytt som intresserade mig eller saker som fick mig att ställa frågor. Jag är väldigt nyfiken utav mig gällnde allt.
Det finns massor utav dessa typer av exempel men idag älskar jag båda föräldrarna. Däremot är jag restrektiv mot min syster, vi kan umgås osv men jag tycker inte om henne innerst inne. Hon har ett jobbigt liv nu och väljer hela tiden fel karlar att skaffa barn med. Ett så kallad "white trash drägg" i min bemärkelse.och jag tycker lite att det är rätt åt henne att hon har de problemen hon har. Mer synd om hennes äldsta son som är mobbad utav utav hela hennes familj.
Konstigt hur det är ändå att man på något plan ändå finner en viss sorta kärlek gentemot familjemedlemmar som behandlat en illa under sin uppväxt. Det blev aldrig några extra syskon eller föräldrar för vår del. Mina föräldrar är nog inte skapta för att leva med andra, även om min mor till slut träffade en helt underbar kille som tyvärr nyligen avled i cancer. Det var först på hans dödsbädd som insåg vad han betydde för mig, och då kallade jag honom för första och sista gången för bonuspappa. Min far har en särbo som träffas väldigt sporadiskt och jag förstår inte egentligen vad hon ser i pappa. De är så omaka de kan vara förutom att de delar liknande hobbyintresse.
Idag är jag själv en bonuspappa. Inga egna barn, än, men mina två bonusar som har växelvis boende älskar jag nästan som om de vore mina egna. Lite svårt att göra älska dem mer när de själva blir matade från deras biologiska pappa att barnen får säga att de älskar mig, men att de inte fpr mena det på riktigt, för då kommer deras riktiga pappa att sluta älska dem.. Jag vet ju hur äckligt lojala barn kan vara mot deras biologiska föräldrar eller hur skrämda de kan vara att säga det ena eller det andra, trots att de själva vet att det inte är sant.
Det var iallafall ett smakprov om hur det var för mig som skiljsmässobarn. De bra vuxna i min märhet, vissa lärare, m.m. Visste hur det egentligen låg till i hemmet men eftersom jag sa det som pappa ville att jag skulle säga så kunde inget göras för att ändra på det.
Mina föräldrar skiljde sig när jag var 8 år och min bror 6 år. Jag var såklart ledsen i början eftersom allt var nytt och man inte vet vad som väntar. Jag hade ingen kompis med skilda föräldrar. Men ganska snabbt övergick känslan till att det var rätt skönt ändå. Även om de inte bråkade särskilt ofta framför oss barn kände vi av den dåliga stämningen. Vi tassade liksom runt på tå för att vi var rädda för att vi skulle vara orsaken till att de bråkade eller inte ville vara med varandra. Det var så skönt att slippa det!
I början bodde mina föräldrar varannan vecka i min mammas lilla etta i närheten av den större lägenheten. Det var bra så vi barn fick vänja oss vid en sak i taget. Efter ett tag bytte hon den till en större lägenhet och vi barn började bo varannan vecka. Det hade jag inga som helst problem med. Jag såg det inte som att jag inte hade någon fast punkt utan jag hade två hem. Vi hade saker på varje ställe men vissa speciella grejer flyttade vi emellan oss men det var absolut inte jobbigt på något sätt. Våra föräldrar bodde nära varandra så var det någonting man saknade när man bodde hos den ena var det bara att gå och hämta det. På samma sätt var inget hugget i sten och veckorna fasta utan ville jag sova en natt hos pappa när det var mammavecka var det inga problem. Jag tror att den flexibiliteten gjorde att det behovet försvann rätt snabbt och vi höll oss ofta till mamma- och pappaveckan. Att de bodde nära varandra, och den lägenheten där vi bodde alla tillsammans innan skilsmässan, underlättade även med skola och kompisar. Där skedde ingen förändring vilket jag uppskattade väldigt mycket.
Så småningom kom det nya partners in i bilden och även bonussyskon. Jag såg dem just som en bonus, vi kom bra överens. Sen tyckte jag det var skönt att de aldrig flyttade ihop utan vi åt middagar ihop och sov över på helgerna. Våra föräldrar hade hunnit bli lite äldre då också så några gemensamma barn var aldrig aktuellt för någon av dem. Det var också rätt skönt.
Det var några år i början som våra föräldrar inte kom överens. Precis som när de var gifta visade de det inte öppet för oss barn men vi fattade ändå. Med tiden blev det bättre. Nu är jag och min bror vuxna (i 30-årsåldern) och har egna familjer och relationen med våra föräldrar och även mellan dem är jättebra. De hjälper varandra med olika saker och vi firar födelsedagar och jul tillsammans utan några som helst problem. Det är bara trevligt! Så jag är väldigt glad att mina föräldrar valde att skilja sig och inte "hålla ihop för barnens skull". Det har både vi barn och våra föräldrar mått mycket bättre av!
Jag var typ svartsjuk på mammas nya. Kände att jag blev bortprioriterad och var konstant orolig och försökte sabba deras mysstunder. (6år)
Om jag skulle separera själv och träffa ny nu skulle jag lägga mycket fokus på barnen och smyga in den nya partnern försiktigt.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 9 år och det var bara positivt. Före det var det bråk och skrik nästan varje natt och jag kunde knappt sova pga det. Jag bodde bara hos pappa som bodde kvar i huset. Jag träffade min mamma kanske 5-6 gånger från jag var 9 till 15 år. Min farmor bodde hos oss och blev min mamma. Pappa hade väl nåt kort förhållande men inget som blev seriöst eller något som påverkade våra liv. Mamma gifte sig, fick ett barn till och blev ganska snabbt ensam igen. När jag var 15 bodde jag en kort period hos henne men efter 6 månader tröttnade jag för det rände nya karlar där hela tiden och hon drack alla dagar. När jag var 16 flyttade jag till egen lägenhet och har sen dess klarat mig själv.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 12 år gammal och det var enbart skönt. Det var bara jobbigt att höra deras tjafs och känna att dom verkligen inte älskade varandra.
Några år senare så träffade båda två nya partners, var inte så förtjust i mammas gubbe för han var en slisk och pappas nya var väl också rätt speciell. Men mådde inte dåligt av det, var huvudsaken att dom var lyckliga, hade fullt upp med mitt eget liv.
Tycker det är fel att generalisera o säga att alla barn vill att föräldrarna ska vara ihop till varje pris. Inte ifall kärleken inte finns där. Jag kände mig aldrig som ett stackars skilsmässobarn.
Mina föräldrar skilde sig när jag var ungefär 4-5 år. När det hände minns jag det mest som spännande att få bo på ett till ställe Även om mamma säger att jag frågade om vi alla kunde bo ihop, hon pappa och hennes nya.
Jag känner att jag har haft det väldigt, väldigt bra och att det nog beror mycket på hur mina föräldrar hanterade det. De satte alltid mig och min lillebror först. De bråkade aldrig och vi fortsatte att fira jul och födelsedagar ihop. De bodde relativt nära varandra. När min pappa träffade en ny ringde min mamma till henne och sa att och var så glad att hon också fanns där för oss och att hon gjorde pappa så glad.
Nu har jag två mammor och en "halv" syster. Jag är fortfarande nära min extramamma. Hon har alltid varit den jag kunnat tala med om saker som var pinsamma, som var för pinsamma för att tala om med min riktiga mamma.
Mamma skilde sig sedan igen så har inte lika bra kontakt med min extra pappa även om jag saknar honom och vi träffas ibland. Jag har dock flyttat till en annan stad vilket gör det lite svårare.
Det enda jag vill poängtera är att det nog varit mycket jobbigare om jag inte hela tiden haft min lillebror. Till skillnad från mamma och pappa var han alltid där, vilket blev en stor trygghet.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 9 år och det var bara positivt. Före det var det bråk och skrik nästan varje natt och jag kunde knappt sova pga det. Jag bodde bara hos pappa som bodde kvar i huset. Jag träffade min mamma kanske 5-6 gånger från jag var 9 till 15 år. Min farmor bodde hos oss och blev min mamma. Pappa hade väl nåt kort förhållande men inget som blev seriöst eller något som påverkade våra liv. Mamma gifte sig, fick ett barn till och blev ganska snabbt ensam igen. När jag var 15 bodde jag en kort period hos henne men efter 6 månader tröttnade jag för det rände nya karlar där hela tiden och hon drack alla dagar. När jag var 16 flyttade jag till egen lägenhet och har sen dess klarat mig själv.
Jag var också 12 när mina föräldrar äntligen äntligen flyttade ifrån varann. De gjorde det äntligen efter jag fick ett gigantiskt sammanbrott och skrek och grät i flera timmar för att jag hade så ont i själen av hemsituationen. Mormor och morfar kom och tog mig till bup-akuten för ingen fick kontakt med mig genom ångesten och sedan fick jag bo hos mormor och morfar tills mamma och pappa hade hittat andra lägenheter.
Sedan fick jag två med tiden harmoniska hem där jag alltid var välkommen, mådde bra och blev omhändertagen av kärleksfulla och kanske lite ångerfulla föräldrar. Min mamma hittade en ny man efter två år och jag fick 2 bonussyskon som är underbara. Mannen är rätt bra han med. De har valt att inte skaffa barn tillsammans. Min pappa valde att inte dejta tills jag var 19, påstår han i alla fall. Nu när jag är 21 träffar han någon lite smått.
Jag är 53 år så det är några år sedan.
Jag var 11 när mina föräldrar äntligen skildes.
Vi bodde kvar hos mamma på heltid och första kanske tre åren sov vi aldrig över hos pappa. Inte förrän han träffade min extramamma och flyttade ihop med henne blev det ordning på allt.
Men jag träffade pappa ganska ofta ändå för jag var välkommen till hans jobb när som helst.
Vad som i efterhand var viktigt var att de hade en gemensam front mot mig och brorsan vi kunde aldrig spela ut den ena mot den andre. De pratade aldrig skit om varandra så vi hörde det.
Födelsedagarna firades hemma med båda föräldrarna och senare även extramamma.
Min mamma och extramamma hade en egen vänskap som gjorde att jag kunde släppa in extramamma utan förbehåll i mitt hjärta utan att jag kände att jag svek mamma. Hon har nog varit den stabilaste och pålitligaste vuxna i mitt liv.
Sen att det var en massa andra problem i vårt liv tja vilka har inte det. Och att jag i efterhand har fått veta hur mycket mamma fick tjata på pappa för att få ett fungerande umgänge bra att jag i te visste det då.
Jag och brorsan har aldrig behövt välja mellan mamma och pappa. Som jag vet en del måste göra vid sammankomster, fester,kalas osv det har alltid varit självklart att alla ska vara med. Och var dom osams då bet de ihop och lät aldrig det förstöra för oss.
Julen löstes smidigt genom att pappa fyller år på juldagen så alltid julafton hos mamma och juldagen hos pappa. Men pappa kom alltid och lämnade julklapparna innan så vi kunde öppna dom på julafton.
Nu är min mamma borta sedan två år men pappa med fru lever och mår bra och fyller 80 år i år.
Och jag har bra kontakt med dom än idag fast jag flyttade 60mil ifrån hela familjen när jag fyllde. 20.
Jag behövde stå på egna ben
Jag fick bättre relation till min pappa efter skilsmässan.
Mina föräldrar skildes då jag gick i sjuan. Jag tyckte det Var bra för de bråkade så mycket. Mina föräldrar skildes som vänner, vi umgicks alltså som familj efter det vid födelsedagar, jul, midsommar osv. Ibland bara för att. Sista gången mina föräldrar firade jul med varandra var... tre år sedan. Pappa är gift sedan fem år. Mamma hade ett förhållande under ganska många år men som särbo. Nu är ju jag 31 år men tacksam över att vi kan träffas allihopa fortfarande ibland och vara hela familjen trotts nya frun. Det gör mig glad.