Angående SYSKONBRÅK!

Jag tror du behöver lite hjälp och lite nya perspektiv. Kolla kommunens hemsida de har ofta föräldrautbildningar man kan anmäla sig till.

Träna på vara kort, tak och tydlig. Inte långa förklaringar och prat. Tex.

?I bilen skall vi sitta stilla var och en för sig? slutar de inte, flytta en till framsätet direkt utan att diskutera.

Säg vad de ska göra istället för vad de skall sluta med.

Be om hjälp med föräldrautbildning de bör vara till hjälp. Som många av oss lärt oss, barn gör inte som msn säger utan som msn gör. Om barnens pappa skriker så tar barnen efter, det är så man löser konflikter lär de sig. Han behöver hitta andra sätt att hantera sin frustration.

Känner igen mig och följer!

Här är vi tre pojkar och två föräldrar, med lite hetsigt humör. :( Vi ger mycket tid, kärlek, omsorg, närhet.... men är samtidigt ganska känslosamma/skrikiga som föräldrar. Vilket barnen tar efter.

Så mellan barnen är det en hel del bråk. Skrik. Tjuvnyp och sparkar.

Också massor av lek och skoj - men bråken gör mig så stressad!

Sällan lugnt. Småkaos vid matbordet.

Såja, jag följer gärna din fråga.

Lycka till!

Låt oss inte ge upp!

Rekommenderar också kommunens föräldrautbildning, viktigt då att ni gör båda två. I vår kommun får man ta med barnen , som får vara i ett annat rum. Om ni måste gå bara en, så låt pappan gå, är mitt råd.

Hur mycket är ni ute med pojkarna, jag skulle tro att utevistelse och lek utomhus skulle kunna minska bråken. Pojkar i den åldern måste sysselsättas fysiskt. Är de med i någon idrottsklubb? Fotboll, innebandy, judo , simning eller karate,förslagsvis. Minst en idrottsaktivitet tycker jag att pojkar i den åldern behöver för att må bra. I idrottsklubben får de lära sig att uppföra sig , av oftast manliga tränare som barnen brukar respektera.

Kan det vara så att någon av barnen eller båda har någon NPF- problematik? Ibland kan ju detta vara en orsak till att vanliga metoder som fungerar i vanliga familjer inte biter. Så är det i vårt fall men det tog flera år innan vi förstod det. Barnen bråkar inte mindre för att ett av dem har fått en diagnos men man har större förståelse för att det blir som det blir.

Hej!

Jag måste bara börja med att hylla dig lite för att du faktiskt ber om hjälp!

Har du/ni pratat med BVC, BUP, förskola, skola? Hur fungerar dagarna för barnen i barngrupp på förskola/skola?

Har ni försökt att rikta uppmärksamheten till det bra och ignorera det sämre beteendet?

Hur gör ni efter bråken? "Löser" ni det som varit eller hur gör ni där?

Nu kommer jag mest med en massa frågor, som du absolut inte behöver besvara men tänk gärna på dem.

svenska.yle.fi/artikel/2017/05/05/beteendevetare-barn-skall-inte-tvingas-saga-forlat

Du har fått väldigt bra förslag om föräldrautbildningar.

Försök att prata med killarna när de är lugna.

Förklara vad som är ok: De behöver inte gilla samma saker, varandras åsikter eller ens varandra.

Vad som inte är ok: Slåss, bitas, grova ord, hot o s v.

De måste kunna bete sig som folk och annars får de helt enkelt hålla sig ifrån varandra för resten av familjen måste kunna få en dräglig miljö. 

Jag har i perioder satt att en unge får vara på övervåningen och den andra på nedervåningen och så satt mig i trappen och läst. Ibland har ena sonen fått vara på sitt rum (och jag har suttit utanför och läst) och nästa gång den andra sonen. Allt behöver inte bli rättvist för stunden men i förlängningen så vet jag inte vem som börjat har jag valt godtyckligt vem som ska var för att sära och så bara försökt få det rättvist över tid. När man konsekvent särar så fort det spårar så brukar det ändå gå ganska fort att de antingen går undan självmant eller ger sig i tid för vill de bråka är det ju inget kul om de inte kommer åt varandra sen.

När mitt äldsta barn för några år sen slog till sin flera år yngre lillasyster lite då och då, och det inte hjälpte med upprepade tillsägelser för han "glömde", så införde jag ett straff som bet! Halverad spelstund dagen efter! Slog eller sparkade han igen, blev det ingen spelstund.
Han var först förtvivlad, för han glömde sig verkligen när han drämde till och det visste han. Men det tog två gånger så kom han ihåg! Han har slutat slå henne. Om det händer nu så ber han jättemycket om förlåtelse mot henne, frågar hur det gick, erbjuder sina leksaker m.m. full av ånger (för att hon inte ska börja skrika så att jag märker att något hänt ;) Hon har inte fått veta varför och då är han ju som ett föredöme!
Dessutom kan hon inte ange honom med flit, när hon inte vet att han får ett straff för det, vilket jag misstänker kunde ha hänt annars.

Men jag känner igen detta när de kommer ihop i bilen och är trötta efter skola och förskola, så brakar det loss ett mindre krig!
Bra tips att sära på dem och föräldrakurs!