Trött på familjeliv / ska det vara så här

Du pratade om att du tycker att ni saknar saker att se fram emot. Det kan ju avhjälpas genom att planera något som ni kan se fram emot. En resa exempelvis. I en sådan planering kan alla vara delaktiga. Man kan läsa på om stället/landet/staden man ämnar åka till, man kan se ut saker man vill göra och se när man kommer dit. Man kan lära sig språket eller nationaldansen eller lära sig om djuren, växterna eller vad man nu tycker skulle vara kul att veta något om. 

Man kan utöver det och som några få exempel:

sy kläder tillsammans 
tillverka leksaker/dekorationer
skriva en bok, kanske om den egna familjen i vilken man klistrar in bilder, skriver texter, ritar och målar (och lämna in till ett tryckeri om man anser sig ha råd med den kostnaden)
man kan inomhustälta och sova över tillsammans
man kan köpa en väldigt stor rulle papper och måla av varandra liggande på pappret eller varför inte göra en jättelång stad som alla målar tillsammans
man kan ha en massa olika turneringar i hemmet, där alla kan göra något adekvat för ålder, längd och förmåga
man kan tillverka en familjekokbok och sedan bjuda över vänner på maten man hittat på
man kan spela in film, vi gjorde mängder med filmer i vår familj där vi turades om att komma på handlingen och skriva manus, klä ut oss och spela olika roller
man kan göra en lista över saker i staden där man bor och sedan ge sig ut för att hitta dem och bocka av dem och rita sin egen turistkarta
man kan utforska naturen om man gillar det, kolla på grodyngel och sniglar och allt möjligt annat i svamp, insekts och djurväg
man kan hälla matolja på bordet och sladda med bilar på det
man kan spela teater och själva uppföra sagan ur boken man tidigare läst
man kan göra olika experiment och utvärda dem
fotografera är också en sådan sak som alla i familjen kan göra, det är väldigt roligt att se hur en 2-5-7-9-15-åring tolkar det de ser, vilka motiv väljer de och varför? Det ger på en gång givande samtalsämnen.

Jag tycker att det finns hur mycket som helst att göra som är roligt för hela familjen och som funkar för alla att vara med på. Naturligtvis behöver inte alla aktiviteter vara gemensamma heller, men för en familj som hamnat i en känsla av att familjelivet är tråkigt och gemenskapen inte stimulerande så tror jag personligen att det är viktigt att bygga upp positiva stärkande känslor av att vara ett team som jobbar tillsammans på att både uppfinna och förverkliga drömmar. 

I ditt fall måste du kanske göra en inventering och känna efter vad du själv skulle tycka vore roligt, och därefter involvera resten av familjen i det så att du känner att du gör något som i och för sig är roligt för de andra men där katalysatorn är att det kul för dig. Något gillar du väl säkert? 

Been there, done that. Survived and healed.

Tar man sig ut med barnen en stund varje dag mår man bättre. Behöver inte vara stort, men det behöver vara regelbundet.

Skulle aldrig klara att sitta inne en hel dag med tre förskolebarn. Då om någonsin klättrar de på väggarna. Då känner man sig bara mer och mer otillräcklig.

Orkar TS inte gå ut på dagen så behöver hon söka hjälp, om inte annat för barnens skull. 

Men varför ville du ha många barn? Jag tänker att du hade en bild av hur livet är med många barn och den lockade dig. Hur såg den bilden ut? Kanske kan du komma på hur du ska få verkligheten att bli mer lik den drömmen du hade. 

Jag vet inte. Hur trodde du att det skulle vara att "ha många barn" som du drömde om?

Vi äter bara smörgåsar på kvällarna och det sparar en massa tid. Varför inte laga dubbelt eller tredubbelt så mycket när ni väl lagar middag och frysa in. Då slipper ni åtminstone laga middag några gånger i veckan.

Kan ni inte gå ut på dejt med varandra. Utan andra krav än en vuxenkväll för er själva. Gå på restaurang eller på bio beroende på vad ni gillar. Kräver i och för sig några timmars barnvakt, men det kanske går att hyra nånstans.

Håller med fullständigt. Det är konstigt att det är vi som inte vill ha barn som får höra att vi inte tänkt igenom vårt beslut, fast det är just det vi har gjort, till skillnad från dem som skaffar barn och blir förvånade när det inte bara är guld och gröna skogar som de trott.

Det känns rätt tragiskt att barnhatare är här och eldar upp sig för att intala sig själv att ni gjort rätt val.

Jag behöver inte intala mig, jag vet att jag gjort rätt val.

Barn är underbara, det är vardagen som ohjälpligt blir väldigt rutinartad som är utmaningen. Jag är aldrig trött på mina tjejer, utan jag blir istället trött på mannen. Ser honom bara som ännu en i mitt liv som har behov som jag måste tillfredsställa. Och vi hinner inte prata mycket mer än lite kort om hur arbetsdagen var, innan det är matlagning, kvällsrutiner och nattning. Kan vara så uttråkad. Men kärleken till barnen övergår allt jag någonsin känt för en man. Är väldigt nöjd med valet att skaffa barn, jag skulle finna livet meningslöst utan dem. Och samtidigt kan jag längta efter att få vara helt själv i flera dagar utan någon att ta hand om, bara jag får hem dem sedan igen...

Ärligt talat, ja. Så länge barnen är små så är en fungerande vardag så som du beskriver, sällan mer spännande än så.

Ett tips är att försöka hitta något att längta till och jobba för att genomföra tillsammans, vad är det du känner saknas? Saker kommer inte bara ramla ner i knät på dig utan du måste aktivt ta tag i det. Behöver ni förändra något? Fundera över varför du är uttråkad och om du skulle må bra av att börja jobba igen och lämna över föräldraledigheten tidigare än ni kanske tänkt er.