Pojkväns son "oregerlig"

Inse att det är en treåring det rör sig om. En del är vilda andra är lugna, troligen har du fått ett lugnt barn.
Kom och tänka på en väninna som har flera barn, den äldsta var som din dotter, ett följsamt barn som var lätthanterlig och så fick hon sitt andra barn och konstaterade att det var nog det att hon hade en väldigt följsam dotter och inte hade något med hennes föräldraskap.

Min son har också var lätt att ha ute i affärer, i offentliga miljöer. Har mycket, mycket sällan lagt sig på golvet och skrikit i en affär. Men jag kan inte slå mig på bröstet och säga att det var jag som gjorde rätt som förälder, han var sådan av sig självt.

Så jag är rätt säker på att den största delen att treåringen är som han är, är just för att han har den personligheten och att han är endast tre år.

Sedan är det också så att barn mognar olika i den åldern, så ditt barn kan vara en mogen tre-åring och hans ett som mognar senare.
Dessutom finns det treårstrotsen, en del barn är mer utagerande hos andra barn märks det knappt.

Jag är rätt säker på att många föräldrar känner igen sig när du beskriver din killes son och andra som känner igen sig när det gäller din dotter och att det är nog inte helt ovanligt att man hittar ett barn som är som din killes treåring och ett barn som är som din dotter med samma föräldrar.

Jag har en son och en dotter. Sonen var precis såsom du beskriver den här pojken. När han var tre år gammal var han helt superjobbig och vi trodde aldrig att det skulle bli folk av honom. Det lugnade sig rätt rejält redan vid 4-5 års ålder. Idag är han en mogen och smart och rolig 15-åring.

Min dotter var hans raka motsats som liten, lugn, stillsam, lagom försiktig, lyssnade på vuxna, gjorde allt "rätt", lärde sig allt i en lugn takt. Hon fortsatte att vara sitt lugna och lyssnande jag tills hon var ungefär 12-13 år. Och jösses, vi som tyckte sonen var jobbig som liten... Dottern är nu en fullfjädrad tonåring, lyssnar aldrig, uppkäftig, tycker att hon vet bäst, ställer till med drama och kaos i hela familjen. Vi bara längtar tills de här tonåren är över, men det håller väl på ett tag till.

Min mans familj beskriver ungefär detsamma som vi ser: pojken jobbig och vild som liten medan flickorna var lugna och snälla när de var små. I tonåren: pojken lugn och snäll medan flickorna tog ut svängarna och blev vilda. 

Tjat verkar inte hjälpa, men det du gör med nära föräldraskap fungerar även om det inte verkar så just nu. Och förlåt honom för att han är så vild, ha gör det inte för att jävlas, han gör det för att han inte kan bättre och för att han är ett litet barn. En kompis till mig sa när min son var liten "det är hårt jobb att vara tre år" och det hjälpt mig jättemycket att tänka så. Att det är hårt jobb de håller på med i alla kaoset, att växa upp, utvecklas, lära sig. Och nu är det hårt jobb att vara 13 år också...

Flytta inte ihop. Fortsätt vara särbos och se hur det fungerar, för eftersom du redan nu retar dig på den här pojken så kommer det bara bli värre om ni flyttar ihop.

Min dotter är allt annat än lugn - hon är väldigt busig, orädd och har mkt energi! Men hon verkar ha en inre kompass om vad som är rätt och fel, lär sig av sina misstag och när man förklarar något så lyssnar hon och förstår. Där är den stora skillnaden på barnen. 

Låter väl som vilken treåring som helst

Men fortfarande är din dotter lika normal som din särbos son. Det är inte alls dåligt föräldraskap, utan att barn är olika.

Barn är olika, en del lugna, andra mer eller mindre vilda och busiga.

Båda mina ungar var busiga som små och hade svårt att vara stilla.

Min lillasyster fick en son som var väldigt lugn och stillsam.

Jag fick höra från min pappa att det berodde på uppfostran. Alltså mitt fel.

Sen fick hon en son till och där fick han äta upp sina ord.

Den lille killen var helt tvärtom sin storebror, vild och busig.

Så det går inte att göra mycket mer än att hålla ögonen på en vild 3 åring, så de inte råkar ut för skador, eftersom så små barn inte har något konsekventstänkande.

Får du fler barn, så kanske nästa barn blir en liten vilde.

När jag läste rubriken trodde jag det var en 15-åring det handlade om. Ungen är ju 3 år och beteendet är fullt normalt för en 3 åring. Och du har fått en lugn och lätthanterlig dotter. Det har inget med din uppfostran att göra. Jag har några ex på händelser.

När min son var runt året så brukade han bita mig. Han bet ingen annan. Fick då höra från en bekant att det bara är elaka barn som bits. Några månader senare började barnen på dagis. Vem tror du blev bilbarnstolar på dagis? Inte var det mitt iaf.

Eller min svägerska som sa att det måste vara jobbigt att inte kunna gå på cafe med sonen för han är så vild. Idag sitter hon med 2 barn med adhd och hon kan inte gå hem till någon med barnen för det slutar alltid med bråk och skrik.

Eller kompisen som påpekade att min son pillar väldigt mycket på allt. Man måste lära sina barn att inte pilla för hennes dotter har hon ju lärt det. Sen fick hn en son som pillade, kastade och gjorde sönder saker.

Får känslan av att du är en sån mamma som inte ser vad ditt barn gör. Har en sån kompis och hennes dotter beter sig som en ängel när mamman är med men när mamman inte är med så är hon djävulens bl.a. så packade hon upp 2 lådor med mina kläder och slängde runt de och gjorde sönder lådorna. Eller när hon trampade sönder vår rabatt och skrattade när vi sa till henne. Och sen så snor hon godis i affären. Det är en 10-åring vi pratar om.

När du får nr 2 el kanske tom nr 3 så tror jag du får äta upp det dungar sagt.

Bra svar har du fått om olika barn. Flytta inte ihop. Andras ungar är skitjobbiga. Det är jobbigt nog att ta hand om sina egna men där finns ändå alltid en belöning i den närhet man har till sitt eget barn. Någon annans jobbiga unge blir bara påfrestande att bo ihop med och som du säger, blir det svårt att motivera att dottern inte ska kunna ha sina saker framme bara för att ni av någon konstig anledning ska bo ihop med dom där.

Njut av att ni kan umgås allihop tillsammans ibland och njut ännu mer av att du och din dotter kan gå hem till er när du inte orkar med hans barn mer.

Säkert en fin pojke men han har redan en mamma och en pappa som älskar honom.

Flytta inte ihop!! Tänk på din dotter.

Vad du ska göra?

Du kan ju börja med att sluta jämföra barnen med varandra. Det låter som en normal 3-åring. Alla är vi olika.

Flytta inte ihop är mitt råd med tanke på att su redan stör dig på detta barn.

Kan tillägga att jag till skillnad från en del andra INTE tycker det där låter som en normal treåring!

Låter fullt normalt. Förstår dock om du inte vill flytta ihop just nu är man har sina rutiner mm. Mina bonusbarn blir 9 och 11 i år, mina barn blir 3 och 6. Har bott ihop i 1 år och det fungerar i regel bra. Det som blev svårt I början var att vi alla fick ändra våra invanda rutiner eftersom vi blev en så stor familj. Därför var det otroligt skönt att det är åldersskillnad på barnen. Eftersom mina är så små tog de förändringen lättare medan mina bonusar behövde lite mer tid. Lägg till att de inte är så vana vid att ta så mycket ansvar som de gör nu (lägga tvätt i tvättkorgen, hjälpa till med disk, ställa sina skor på rätt ställe, inte låta leksaker ligga på nedervåningen) även om de gjorde lite hos sin pappa tidigare så är det mer nu. Och det tog framförallt tid för de att lära sig att plocka undan det de inte ville att min yngsta skulle få tag på, de räknade i början med att vi skulle plocka bort det.

Så jag vill bara säga att din särbos barn är son en normal 3-åring liksom din. Barn är olika och det blir nog lugnare snart ska du se. Men Jag förstår ändå att du inte vill flytta ihop just nu då det är så olika :)

För att nyansera bilden lite:
Det är inte bara dåligt, de kan vara jätte-söta och göra saker ihop också. Större delen av tiden funkar det bra eller hyfsat men ibland är det kaos. 
Min dotter frågar efter dem och vill att vi ska träffa dem.

Jag har barn av båda sorterna. Det är lite det fina med att ha många barn att man blir väldigt mycket ödmjukare som förälder.

En del barn lyssnar på "nej" från det att de lär sig krypa (det gjorde min äldsta). Andra ser det som en startsignal att skynda sig så de hinner med så mycket av det förbjudna som möjligt innan de blir stoppade.

När de är 3 år får man vakta och förebygga. Min trea kunde man inte vara längre än 1 meter ifrån i den åldern för gick något emot honom tog han första bästa pryl och kastade. Han kunde inte heller vara själv på övervåningen för att han klättrade på trappräcket och hade noll självbevarelsedrift. Han har också varit den som behövt prova alla regler 100 ggr om de ff gäller där syskonen testat rejält 1-5 ggr. 

När han blev lite större, säg 5 år. Så behövde vi inte längre vara fysiskt nära men ff behövde vi mentalt vara med hela tiden för han kunde ff flippa och kasta/slå syskonen om han blev riktigt arg. Men då räckte det med att säga till honom för att han skulle hejda sig. Jag kan utan att överdriva säga att på fyra barn har nog 75% av vårt aktiva uppfostrande och vaktande gått åt till den här sonen.

Idag fyller han snart 11 och är bland de lugnaste barnen i skolan och sina aktiviteter. Lyssnar bra, har självbevarelsedrift och är aldrig inblandad i bråk (på skolan, hemma kan han ff bli osams med storebror men inte alls på samma nivå som förr).

Håller med om detta. Egna barn och andras ungar stämmer ganska bra i de flesta fall, och du kommer inte gilla honom mer om ni flyttar ihop utan det kommer snarare att bli tvärtom.
Avvakta och flytta inte ihop förrän sonen lugnat ner sig.