Att leva med någon med personlighetsstörning

Haha, ja det var ju en slutsats det med.
Vet inte om man jobbar för att bli narcissist, gissar att ingen önskar vara det om man kan välja.
Faktum är att jag funderar mycket på att det även kan vara jag som har nån störning. Har varit på terapisamtal om min del i allt men där tycker de att jag verkar normal, vad nu det är... Men jag utesluter inte något. Behöver oavsett göra något åt den nuvarande situationen.

Du verkar åtminstone se det absurda i att leka psykolog.

Men finns det någon som faktiskt levt i en sådan relation? Är det uppenbart när man lever i det eller fungerar det mesta normalt och det händer konstiga saker ibland?

... Säger en som ett inlägg innan kallade TS för narcissist.

"Föregå med gott exempel och hyckla inte" - Eric Cantona, Abraham Lincoln och John Wayne

Ja jag har levt med en kvinna som hade borderline en gång i tiden. Det enda tips jag kan ge dig är att gå om du känner att det tär på dig för mycket för även om diagnosen går att bota så kommer det krävas mycket energi från dig.

Nja, det finns en hel del mer, några exempel:
Hon blir arg i 4 dagar för att jag hälsar på min far en em som ligger på sjukhus, när jag egentligen bygga på trallen.
Hon blir arg, skiter i allt och sover 2 dygn för att en dag på semestern inte föll ut väl (dåligt väder, gnälliga ungar, gnällig sambo - jag)
Hon önskar att min släkting får missfall för att hon var ung när hon blev gravid Hon vill inte hälsa på min mormor för att hennes toalett är smutsig
Hon vill inte hälsa på mina föräldrar för att hon tror att mamma och syster har pratat skit om henne
Hon får utbrott på barnen och skriker att de är dumma i huvvet
Hon får utbrott över att huset är för litet och vill flytta härifrån
Om man tar upp något jobbigt leder det ofta till högt tonläge, gråt och efter det sova 1 dygn.

Jag ger mig där, mitt problem är att det är så aggressivt och ilsket. Klart man får tycka som man vill men man måste kunna diskutera i normal samtalston och ibland får man helt enkelt stå ut med att livet inte är perfekt och bita ihop. Iaf funkar jag så. Och när man får bryt, för det får väl alla ibland, så kan man be om ursäkt för hur man betedde sig. Men det existerar inte.

Du förstod inte vad jag påvisade med inlägget - nämligen att man inte ska sitta och diagnostisera andra människor om man inte har befogenhet att göra så. Det var alltså ett exempel på hur man kan dra en slutsats utan kött på benen.

"Lär dig läsa." - SvenskPirat(för jag fick inte heta SomaliskPirat)

Förstår varför du tog illa upp, lilla gubben.

Nja, det finns en hel del mer, några exempel:
Hon blir arg i 4 dagar för att jag hälsar på min far en em som ligger på sjukhus, när jag egentligen bygga på trallen.
Hon blir arg, skiter i allt och sover 2 dygn för att en dag på semestern inte föll ut väl (dåligt väder, gnälliga ungar, gnällig sambo - jag)
Hon önskar att min släkting får missfall för att hon var ung när hon blev gravid Hon vill inte hälsa på min mormor för att hennes toalett är smutsig
Hon vill inte hälsa på mina föräldrar för att hon tror att mamma och syster har pratat skit om henne
Hon får utbrott på barnen och skriker att de är dumma i huvvet
Hon får utbrott över att huset är för litet och vill flytta härifrån
Om man tar upp något jobbigt leder det ofta till högt tonläge, gråt och efter det sova 1 dygn.

Jag ger mig där, mitt problem är att det är så aggressivt och ilsket. Klart man får tycka som man vill men man måste kunna diskutera i normal samtalston och ibland får man helt enkelt stå ut med att livet inte är perfekt och bita ihop. Iaf funkar jag så. Och när man får bryt, för det får väl alla ibland, så kan man be om ursäkt för hur man betedde sig. Men det existerar inte.

Hur hanterar ni det då? Behöver tips, så fort man nämner nåt så är det taggarna utåt, blir aggressiv stämning. Sa häromdagen att jag ibland utelämnar saker eller förskönar för att hon inte ska bli så arg. Säkert fel men i vissa fall orkar jag inte tjafset som blir. Men då är jag förstås en lögnare (kanske stämmer det då per definition) och nu kan hon inte längre lita på mig och funderar på separation.

Om hon vare en narcissist eller psykopat (antisocial är ju ungefär samma sak) så skulle du märka i dem momenten där personen inte orkar eller tänker på att spela teater - en iskall kyla. Det finns inga känslor för någon annan människa. Du skulle säkert märka det i samspelet med barnen i så fall. Det är människor som INTE älskar sina barn. De är bara schackpjäser, bara något som de ser som sin egendom. Är din fru verkligen så?

Annars kan man fundera på om hon har en borderline personlighetsstörning. Men jag har en avlägsen släkting som har det. Där märker man - som med alla personlighetsstörningar egentligen - att personen har svårt att passa in, att anpassa sig till situationer. Dvs. de beter sig ytterst olämpligt och det är just mycket svart och vitt. Men det är som sagt väldigt oanpassad, så att det märks av omgivningen att den personen inte riktigt fungerar ihop med andra.

Jag tycker det låter inte riktigt så allvarligt heller. Kanske är det bara obehandlat ADHD? Eller en lättare biopolarität?

En till sak som man kan lägga till är att narcissister ofta utan vidare säger elaka saker till sin omgivning. T.ex. kan de hånskrattande kommentera en kvinnas vikt, förklara för en tonårspojke hur ful hans frisyr är, säga till någon i kassan hur dålig hen är på sitt jobb, osv. Det var iaf så James Fallon beskrev det i skavlan, att han får anstränga sig för att inte säga något elakt.

Jag har träffat en narcissist och han brukade säga att någon har en bakdel som en världsdel. Eller att taxen som blev dödad av en varg får skylla sig själv.

Jag läste någonstans att skillnaden mellan en psykopat och en narcissist är att psykopaten stjäl din bil för att han vill ha den. Narcissisten har sönder din bil för att han är avundsjuk över att du har en bättre bil än vad han har.

Det är hemskt. Sen är det ju ännu hemskare att narcissister och psykopater är bra på att förtäcka sina hån som skämt eller att de minsann vågar säga sanningen.

Här är avsnittet med James Fallon: