Då blev visst beslutet taget då. Jag vill ha ett till barn men inte min make

Jag har inte mött en enda förälder som inte har gråtit ögonen ur sig eller som sörjer sitt dödfödde barn nå så fruktansvärt.

TS och hennes man - barnets pappa - fick plocka ner alla barnsaker och placera det i källaren efter att ha förlorat sitt barn.

Ni som skriver såhär - ni måste förstå att det är skillnad på att få ett missfall tidigt kontra ett sent. Ett tidigt missfall kan vara hemskt och sorgligt men det är inte samma sak som att gå igenom ett missfall i sen graviditet där TS har genomgått en förlossning för att sedan planera begravning.

Håll dessa tankar för er själva och skrov dom inte i en tråd där en kvinna har förlorat sitt barn. Visa lite respekt!

TS man har sett sin fru genomgå en sådan smärtsam förlossning som ni inte ens kan förstå er på för då hade ni inte skrivit såhär.

Att TS och hennes man sedan har andra problem är en sak att diskutera då hon ber om råd men ha inte mage att belasta henne med sådana hemska ord

Tack. Jag har aldrig sett min man så förkrossad som när vi satt i rummet med vår döda dotter.

Har man ett barns så bör man ju också resonera i värdet kring ett syskon för barnet.

Att ha en syster eller bror är ju en trygghet och livslång nära kontakt.

Det som gör extra ont är att vi var på väg att få ett till (planerat) barn, men vi förlorade barnet mitt i graviditeten. Nu står spjälsäng, babysitter och annat som vi köpte till det barnet och samlar damm i källaren.

Ni som hackar på mig och tycker min man tar ett så klokt beslut, har ni ens suttit i en situation som vår?

Det finns det verkligen inga garantier för.

Min man och hans syster avskyr varann, han har fysiska ärr av henne från barndomen och mår dåligt varenda gång han måste vara i samma rum eller ens ringa henne.

Efter att den sista föräldern är död kommer han att säga upp bekantskapen för all framtid.

Därför vägrade han mer än ett barn och för min del gick det att leva med.

Alla ni som tycker min man tar så rätt och bra beslut, hur tycker ni jag ska göra? Om jag stannar hos honom och inte splittrar vår familj, hur ska jag komma över min känsla av att blivit sviken av den jag litade mest på? Berätta gärna för mig hur jag ska hantera detta på ett bra sätt?! För jag vet verkligen inte

Jag hade en likadan kväll, för typ fyra år sedan. Då min man krossade min dröm om ett tredje barn. Livslång sorg.

Vi är dock gifta fortfarande och kommer förbli.