Har vi 25% invandrare?

Vet inte om jag helt har missförstått allting?

Vet inte om jag helt har missförstått allting? Oavsett ur olika organisationer, myndigheter eller personer försöker vränga orden eller hitta på olika fantasifulla benämningar (för att förneka, minska och dölja?) så bedömer jag saken så här:

Flykting är man att betrakta som när man "måste" fly över gränsen från ett land för att det finns äkta skäl att frukta för sitt liv, eller sin kvinnas och barnens liv.

Men så snart man kommit in i ett land där man inte längre måste fly för att  sitt liv så kan man enligt mig inte längre betraktas som flykting.

Om man sedan av helt andra skäl vill resa till ett annat land, och/eller genom flera länder, så är man i min mening absolut inte att betrakta som flykting.

Man (OBS att det i allra största utsträckning handlar om unga friska män!) vill resa till ett annat land t ex för att komma i åtnjutande av fantastiska ekonomiska fördelar som bidragssystemet, eller t ex fri tand-/läkarvård, fri tillgång till egen advokat och egen tolk, fri bostad och fritt uppehälle, förtidspension med full betalning(!), fri att i nästa steg få kalla på s k anhöriga (s k eftersom deras identitet inte behöver styrkas?) som också automatiskt kommer i åtnjutande av bidragssystemet etc.

När det gäller s k anhöriginvandring undrar jag; eftersom s k anhöriga saknar identitetshandlingar finns då risk att s k anhöriga egentligen skulle det kunna vara grannarnas barn, någon random bybo eller klanmedlem, eller liknande?

Den stora majoriteten av utländska resenärer som kommit till Sverige och som oftast kallas för "flyktingar" har kommit från Danmark, eller i undantagsfall från något annat EU-land,

varifrån man absolut inte reser av s k flyktingskäl.

Sverige behöver nu en ärlig chans att ta hand om våra accelererande samhällsproblem och vi är följaktligen i skriande och akut behov en tillfällig absolut paus från att ta emot fler sådana resenärer som kallas flyktingar. Detta innefattar även paus från i princip all s k anhöriginvandring. Annars har vi inte möjlighet på ett seriöst sätt ta hand om de människor som har kommit till Sverige och vi klarar uppenbarligen inte att ta hand om våra nya samhällsproblem.

Sverige har tagit ett extremt stort ansvar.

Helt och hållet ett oproportionerligt stort ansvar.

Nu är det dags för de övriga medlemsländerna i vår gemensamma union EU att ta motsvarande ansvar.

Som medlem i den gemensamma unionen kan ifrågasättas om Sverige ens har rätt att göra helt egna regler och ta emot så många fler än våra unionskollegor?

För att förmå fler länder att ta sitt ansvar måste Sverige ta en absolut paus, annars kommer självfallet inte de andra länderna någonsin att ta behöva sitt ansvar. Rätt så självklart om man tänker efter.

Under denna paus anser jag ändå att Sverige ska gå före och visa vägen genom att hjälpa fler kvinnor och barn och därmed förmå såväl FN som flera andra länder att ta liknande ansvar.

Vi i Sverige har gjort ett tydligt fel när vi har prioriterat att hjälpa unga friska män på bekostnad av kvinnor och barn. För mig ofattbart att denna medvetna felprioritering kan ske utan debatt!

För att på bästa sätt kunna hjälpa kvinnor och barn måste vi hjälpa dem på plats, eller i närmaste grannland. Där finns kvinnorna och barnen, där kan vår hjälp nå fram och vi förmår hjälpa dem på bästa och effektivaste sätt.

Min åsikt är alltså att vi bör hjälpa fler kvinnor och barn!