Ett liv fullt av sorg och förtryck. Hur ska jag orka? Varför? För vems skull? (obs ja jag tar på mig offerkoftan och beklagar mig)
Började redan i förskoleklassen. Var utfryst av alla i klassen, blev kallad fula ord, hånad. Läraren beskrev mig som "speciell" istället för att stoppa mobbningen. Hade "sympati" vänner, förmodligen för att småbarn uppfostras med att man ska leka med alla. Men det var ingen snäll vänskap förstår jag i efterhand, ingen ville vara med mig - det var bara ett krav att vara med mig. Detta pågick sexårs till årskurs sex.
I högstadiet blev det helt olidligt. Blev kallad ful, äcklig, tjock, värdelös medan alla andra tjejer fick uppmärksamhet och uppskattning av killarna i klassen. Fick även trakasserier mot min personlighet, att varför kan inte alla andra tjejer skita i mig och sluta umgås med mig. Blev fullständigt utfryst och nedbruten.
I gymnasiet isolerade jag mig från alla för att inte vara med om samma trauma som på högstadiet. Det var ingen som ville bjuda in mig när dom såg att jag var avvisande, vilket i och för sig är förståeligt, men ett hej i korridoren hade väl inte varit för mycket begjort? Till följd av det som hände i högstadiet var jag helt ensam hela gymansiet, gjorde ingenting med andra, träffade bokstavligen aldrig en vän, hade ingen vän.
Plötsligt började en kille skriva mig, vilket jag blev frälst av med tanke på mobbningen och alla fula ord på högstadiet. Äntligen lite hopp för mig också? Han ville träffas, och tro det eller ej (kommer få trolltrådsstämpeln) men han och hans två kompisar våldtog mig en efter en, filmade och spred filmen till massa folk på gymnasieskolan om att jag är en hora som bara vill ha sex.... tror ni jag blev något mobbad av det här i klassen? ja! Att ta studenten var trots att jag inte var bjuden på studentfest eller champangefrukost heeelt underbart, äntligen ett slut på ensamhet och lidande.
Började läkarlinjen och hade svårt med vännen för studentlivet var inte min grej. Blev deprimerad och apatisk. Helt stel och ingen social förmåga överhuvudtaget. Fick psykiska problem med andra ord.
Nu har jag pluggat i min ensamhet till läkare i fem år, har ett halvår kvar. Jag undrar, hur fan ska jag orka leva? För vems skull? och Varför?
Är ensam, nedtryckt, deprimerad. Har ingenting att leva för. Varför skulle jag vara med om det här?
