• Anonym (-)

    Ett liv fullt av sorg och förtryck. Hur ska jag orka? Varför? För vems skull? (obs ja jag tar på mig offerkoftan och beklagar mig)

    Började redan i förskoleklassen. Var utfryst av alla i klassen, blev kallad fula ord, hånad. Läraren beskrev mig som "speciell" istället för att stoppa mobbningen. Hade "sympati" vänner, förmodligen för att småbarn uppfostras med att man ska leka med alla. Men det var ingen snäll vänskap förstår jag i efterhand, ingen ville vara med mig - det var bara ett krav att vara med mig. Detta pågick sexårs till årskurs sex. 

    I högstadiet blev det helt olidligt. Blev kallad ful, äcklig, tjock, värdelös medan alla andra tjejer fick uppmärksamhet och uppskattning av killarna i klassen. Fick även trakasserier mot min personlighet, att varför kan inte alla andra tjejer skita i mig och sluta umgås med mig. Blev fullständigt utfryst och nedbruten. 

    I gymnasiet isolerade jag mig från alla för att inte vara med om samma trauma som på högstadiet. Det var ingen som ville bjuda in mig när dom såg att jag var avvisande, vilket i och för sig är förståeligt, men ett hej i korridoren hade väl inte varit för mycket begjort? Till följd av det som hände i högstadiet var jag helt ensam hela gymansiet, gjorde ingenting med andra, träffade bokstavligen aldrig en vän, hade ingen vän.

    Plötsligt började en kille skriva mig, vilket jag blev frälst av med tanke på mobbningen och alla fula ord på högstadiet. Äntligen lite hopp för mig också? Han ville träffas, och tro det eller ej (kommer få trolltrådsstämpeln) men han och hans två kompisar våldtog mig en efter en, filmade och spred filmen till massa folk på gymnasieskolan om att jag är en hora som bara vill ha sex.... tror ni jag blev något mobbad av det här i klassen? ja! Att ta studenten var trots att jag inte var bjuden på studentfest eller champangefrukost heeelt underbart, äntligen ett slut på ensamhet och lidande. 

    Började läkarlinjen och hade svårt med vännen för studentlivet var inte min grej. Blev deprimerad och apatisk. Helt stel och ingen social förmåga överhuvudtaget. Fick psykiska problem med andra ord.

    Nu har jag pluggat i min ensamhet till läkare i fem år, har ett halvår kvar. Jag undrar, hur fan ska jag orka leva? För vems skull? och Varför?

    Är ensam, nedtryckt, deprimerad. Har ingenting att leva för. Varför skulle jag vara med om det här?

  • Svar på tråden Ett liv fullt av sorg och förtryck. Hur ska jag orka? Varför? För vems skull? (obs ja jag tar på mig offerkoftan och beklagar mig)
  • Anonym (*.*)

    Jag bor i Linköping.

    Om du bor i Linköping så skulle jag gärna träffa dig. Jag bjuder på fika då.

  • Anonym (-)
    Anonym (*.*) skrev 2019-02-08 19:56:04 följande:

    Jag bor i Linköping.

    Om du bor i Linköping så skulle jag gärna träffa dig. Jag bjuder på fika då.


    {#emotions_dlg.flower}Hjärta
  • Anonym (n)
    Anonym (-) skrev 2019-02-08 19:27:00 följande:
    Fina du! Tack för orden men jag orkar bara inte längre, det är slut med mig.
    Jag förstår dig. Men det går faktiskt att vända en sådan känsla.

  • Anonym (-)
    Anonym (n) skrev 2019-02-08 20:42:05 följande:
    Jag förstår dig. Men det går faktiskt att vända en sådan känsla.
    Efter 26 år? känns inte så... Ångesten sköljer över..
  • Anonym (-)
    Anonym (n) skrev 2019-02-08 20:42:05 följande:
    Jag förstår dig. Men det går faktiskt att vända en sådan känsla.
    Efter 26 år? känns inte så... Ångesten sköljer över..
  • Anonym (n)
    Anonym (-) skrev 2019-02-08 22:35:53 följande:
    Efter 26 år? känns inte så... Ångesten sköljer över..
    Det är därför så många i tråden föreslagit samtalshjälp. Det händer faktiskt någonting när man börjar jobba med sig själv.
    Sätt upp ett mål som du tycker skulle vara kul. Om några år ska jag föröka spara pengar varje månad till en resa till Västindien . Längta till när jag kan gå i sanden med bara fötter och en solhatt på huvudet. Det är min lilla dröm
  • Anonym (jojk)
    Anonym (-) skrev 2019-02-08 19:27:00 följande:
    Fina du! Tack för orden men jag orkar bara inte längre, det är slut med mig.
    Nej! Snälla, gör inget dumt. Ring något av numren som en person ovan tipsade dig om istället. Det finns ett bättre liv bakom hörnet, jag lovar!

    Du måste bara ta steget att ta tag i ditt mående. Du har så mycket att ge - och andra har så mycket att ge DIG! Du måste bara få hjälp att bearbeta det du har varit med om, och verktyg för att ta dig vidare. Jag förstår att det känns hopplöst just nu. Men det är det inte!!! Du har hela livet framför dig.

    Om 50 år kommer du att tacka dig själv för att du tog steget att söka hjälp. Det finns så mycket kvar för dig att upptäcka. Snälla, ta den chansen. Du är värd att få må bra! HjärtaHjärtaHjärta
  • Anonym (Kram)

    Hur mår du idag TS?
    Fick du tag på någon att prata med?
    Tänker på dig!

    HjärtaNalle

Svar på tråden Ett liv fullt av sorg och förtryck. Hur ska jag orka? Varför? För vems skull? (obs ja jag tar på mig offerkoftan och beklagar mig)