Rätt ha åsikt om byte av helger som bonusförälder?

Men då har väl sambon inget ansvar heller?

Nu kanske du inte bör döma alla andra efter dina/din familjs brister. Det blir inte rättvist.

Vissa avskyr livet som styvförälder, andra trivs jättebra med sina bonusbarn. Man får helt enkelt se ärligt till sig själv som person och utgå därefter. Om man ser barnen som gäster bör man inte ingå i den typen av samboförhållande, ser man dem däremot bara som lite stökiga familjemedlemmar så kan det fungera utmärkt.

Min familjs brister? Finns inga brister här inte. Styvtiden är passerad och ordningen återställd.

För mig är det fullkomligt obegripligt hur man, med öppna ögon, kan ge sig in i en styvfamilj med någon annans avkommor att ta hand om.
Fast det tog mig iofs ett stort misstag för att inse det. Eller tja, med facit i handen var det ju bra ändå då jag fick min lilla sladdis under de åren.

Det låter ärligt talat som en ganska oengagerad och okunnig pappa. Var är barnens perspektiv i det hela? Vill de åka 40 mil varannan helg? Är de ok med att sätta sig i en bil och köra i 2-3 timmar fredag eftermiddag? Kommer verkligen pappan kunna synka hämtningarna så de funkar med stängningstider på fritids, för att inte tala om när barnen inte går på fritids? Är tanken att de ska gå hem till mamma efter skolans slut, hänga där några timmar, sedan packa ihop och åka bil ett antal timmar, däcka i säng, ha en lördag med pappa och sen packa ihop för att göra samma resa tillbaka på söndag? Detta är såna frågor som alla separerade föräldrar måste ta i hela tiden - det låter helt osannolikt att han bara säger att det löser sig. Det löser sig inte, det han erbjuder är skitjobbiga helger med barn som kommer vara helt slut på måndagen. Och vad gör han om ett barn är sjuk söndag kväll? Kör hem den ena, kör tillbaka, vabbar några dagar, kör hem barnet 20 mil när det är friskt, kör hem till sig igen?

Och det här med att de kanske vill bo hos honom på heltid framöver. Är de tillfrågade? Kommer de vilja byta skola, aktiviteter, vänner? Är de och mamman ok med att bo så långt ifrån varandra?

Det här handlar dels om att du kommer att få ta ett stort ansvar för barnen men också om att pappan inte verkar ha någon som helst plan för sina egna barns boende utan gör kortsiktiga planer där barnen och deras liv egentligen inte är medräknade.

Det är ju de två som har barn ihop att sköta logistiken omkring, jag tror inte de tänker så mycket mer än att det har funkat bra för dom, och det har det ju. Men är det så att du känner att du körs över så behöver du och fin kille komma fram till vad som är minsta möjliga gest han kan göra för dig. Missar han att berätta så fort han vet eller skulle du vilja att han kollar med dig först? Hur ska han förhålla sig till om du säger nej? Eller är det för att du ska ha en möjlighet att ändra dina planer och göra nåt annat om han ändå ska ha barnen. Hur funkar det för dig idag? Åker du hem till honom och förväntar dig en mysig helg ensamma men möts av huset fullt med barn och en önskan att om du bara hade vetat det så hade du hellre stannat hemma och kollat på nån film på netflix i stället?

Usch, jag hade verkligen sprungit åt andra hållet. 
Aldrig att det skulle bott en barnvakt i hemmet också, han hade fått fixa en som passade dem i sitt hem.

Jag hade sprungit minst lika fort!

Vi kollar alltid av läget med varandra om det blir extra dagar, vi har barn på olika håll. Oftast fungerar det att byta, men vi ändrar inte planerna med kort varsel om vi har planerat något bara för att exen inte kan planera bättre. Men det är väldigt sällan vi tar beslut gällande barnen utan att prata med varandra först.

Eftersom vi ses så sällan och jag ofta jobbar helger så är det inte så att vi ändå bara hänger runt lite och barnen kommer förbi. 
Tex förra helgen skulle jag jobba, han hade glömt det med räknade med att koma till mig eftersom han var barnfri. Vi har setts så lite på sistone så jag fixade och trixade och gjorde mig jobbfri (och missade inkomst). Detta var på torsdagen. Såg fram emot kvalitetstid. Sen hörde hans ex av sig senare samma kväll och ville han skulle ta barnen på helgen, vilket han gjorde utan att kolla med mig. Bara meddelade mig att helgen inte blev av. Att vi skulle ses denna helg istället. 

Jag blev fly förbannad eftersom jag tjorvat med jobb och missat inkomst.  Efter mycket trassel fram och tillbaka så kunde vi ses på lördagen ändå i en stad mitt emellan oss. 
Men denna helg blev det inget trots att han sagt han skulle komma. Vet inte varför, kanske för att äldsta dottern kom förbi. Har inte frågat. Är mest tyst och trött på läget... 

Han har inte frågat barnen om vad de skulle tycka om att flytta. Exet vet inget heller. Jag tycker han borde prata med dem, men han tycker inte det är nödvändigt, för de har ändå inget att säga till om anser han.  

Inser när jag skriver såhär att det låter som jag tycker han är en riktig egoist. Och det tycker jag ju... Han är jättefin på många sätt, men en egoist som ser till sitt eget bästa i alla lägen. 

Ja, men bara att kolla av känns ju viktigt. Då är man ju en del av processen, sen bjuder man ofta till ändå. Men att just bli förbisedd och bara blir meddelad det ena eller andra känns inte bra, speciellt inte om man anpassat sig själv och sin planering.