Närmar mig 40 och märker av ett socialt ointresse från män

Sätt det på prov, prova med att ha alldagliga kläder och se hur intresserade de är av att lyssna, sen tar du på dig lite mer avslöjande kläder lite mer sexig attityd och kör samma test. Sen jämför du.

Jag är man och har flera väninnor som jag varit vän med i många år, men ska jag vara ärlig så skulle jag gärna sätta på var och en av dem om ingen av oss var upptagen  Dock har jag alltid gillat att prata med dem bara som vänner så att säga. 

Jag är man 40+ och har alltid känt ett socialt ointresse för kvinnor eftersom jag inte är intresserad av socialt chitchat. Jag är ointresserad av deras familj, barn, släktingar etc. Jag ogillar när kvinnor skall kartlägga mig och min familj, vänner och bekanta. Den sociala bondingen många kvinnor ägnar sig åt är inget som intresserar mig. På jobbet är vi kollegor. Jag är helt ointresserad av deras familjer och fritidsintressen.

Men som säljare får man spela teater när man kommer till kunderna och då skall allt utom det man träffades för att diskutera tas upp. Det är barn, barnbarn, segelbåtar och andra hobbys. Eftersom jag inte är intresserad brukar jag föra anteckningar. Säljare används ju som sociala slaskhinkar eftersom vi är bakbundna eftersom kunden alltid har rätt. Särskilt kvinnliga och äldre manliga kunder är en pina gällande social bonding.

Jag har haft två kvinnor 40+ som kund respektive chef. Den ena försökte använda sin kundroll och den andra sin chefsroll för att försöka umgås privat vilket jag försökte manövrera mig ur utan att trampa dem på tårna.

Båda beklagade sig över minskat intresse från män sedan de passerat 40-strecket. Jag tyckte att båda hade blivit tanter under de +10 år jag känt dem.     

Tack, men jag vill ju inte att de ska vilja sätta på mig. Jag vill att de ska vilja ha mig som vän och bekant. Att de ska värdesätta mina tankar och åsikter.

Min rädsla ligger i att det enbart har varit mitt utseende som attraherat innan.. det skulle inte kännas bra alls.

Ja, det må jag säga - har aldrig träffat någon som ammat tre barn utan att det syns det minsta på brösten. Du måste vara ett mirakel.

Hej,

Kan jag testa att kommuniscera på annat sätt för att få män att lyssna på mig? Jag är ganska skrattig av mig men jag kanske behöver bli mer rak? Vad får män att lyssna på en medelålderskvinna som de inte längre vill ligga med? Hur får man manliga vänner?

Hej,

Jag nosar medelåldern i nacken och har märkt något jag aldrig varit med om tidigare. Män (olika åldrar) är inte lika sociala med mig längre.. jobbmässigt, när man träffar bekantata eller grannar etc.

Jag är så van vid att män alltid lyssnat på mig även om jag ibland sagt lite knäppa grejer.. jag märker nu ett växande ointresse att lyssna på mig (obs jag är inte korkad eller oallmänbildad, tvärt om).

Först tänkte jag att det måste vara jag som blivit långrandig och tråkig att prata med. Men kan inte se att jag förändrats så mycket. Så då kommer den hemska insikten att de kanske enbart lyssnade tidigare för att jag var ung och vacker?

Kan jag testa att kommuniscera på annat sätt för att få män att lyssna på mig? Jag är ganska skrattig av mig men jag kanske behöver bli mer rak? Vad får män att lyssna på en medelålderskvinna som de inte längre vill ligga med? Hur får man manliga vänner?

Det verkliga problemet här är att många kvinnor fortfarande värderar sig själva utifrån mäns uppmärksamhet och bekräftelse.

Alla dessa kroppsaktivister, medelålders kvinnor som gör "modiga" modelljobb och kvinnor som intalar sig själva att de ser precis likadana ut som för 20 år sedan har ju inte frigjort sig från mäns blick.

Varför vill man ha uppmärksamhet från män som inte pratar med en för att man blir äldre? Det är ju inte för att just de männen bidrar med så fantastiskt många åsikter och insikter som man inte kan leva utan. Åtminstone nämner inte TS det någonstans. Det handlar fortfarande om denna bekräftelse som många kvinnor tror att de inte kan leva utan.

Det kommer alltid finnas män som tycker att man är för ful, fet, gammal, har för små bröst, för stor rumpa etc etc. So what? Den stora utmaningen är att tycka att man är helt ok själv. Det är en klyscha som är väldigt svår att efterleva, speciellt när man lever i ett samhälle som uppmuntrar motsatsen inte minst av konsumtionsskäl, men det är det enda alternativet.

Det gör ont att bli ratad oavsett skäl men då måste man stanna upp och fundera över varför det gör ont. Varför vill man ha bekräftelse av samma personer som av någon anledning anser att man inte duger?

När man slutar vara så fokuserad på ytlig bekräftelse brukar man upptäcka de personer som fanns där hela tiden och inte bryr sig om ens yttre, alternstuvt tycker att man är jättefin precis som man är för att det är unikt och helt enkelt du.

Vilket umgänge verkar mest meningsfullt?