Närmar mig 40 och märker av ett socialt ointresse från män

Snarare du som verkar väldigt upprörd över att jag påstår att ingen ser likadan ut vid 22 som vid 42. Jag har redan skrivit att jag ser bra ut och yngre ut än min ålder och hela faderullan, men inte sjutton ser jag exakt likadan ut som jag gjorde för 20 år sedan eftersom absolut ingen gör det.

Det är liksom ingen som ifrågasatt att man kan vara snygg efter 40, eller hur?

Orkar inte diskutera era bröst mer, bra att ni är nöjda och ser exakt likadana ut efter tre graviditeter som innan. Grattis.

Jo, fast jag kan ändå hålla med. Varför bli vän med någon som totalt dömer ut en ny bekant enbart pga utseendet?

Det är ett bakvänt resonemang. Ungefär som klassiska Woody Allens "Jag vill inte bli medlem i en klubb som kan tänka sig ha mig som medlem."

Om du är allvarlig med dina ord, skulle du i princip välja bort alla potentiella partners och vänner, eftersom människan är ytlig till sin natur och utseendet och attraktionen har nästan alltid en inverkan. Om du så bara köper en glass, så finns attraktionsaspekten omedvetet där i blickar, bedömningar och generaliseringar.

Så med samma argument borde du också välja bort de som inkluderar dig för att de tycker att du är så snygg. De går ju också "enbart" på utseendet. Men det tror jag inte att du gör, och jag tror att du (och jag, och i princip alla) istället ser denna form av ytlighet som positiv. Vi kanske också ljuger lite för oss själva och tänker att de väljer oss för våra positiva egenskapers skull, även om det skulle vara uppenbart falskt.

Det är en vanlig tanke att man i efterhand tänker: "Han var ändå inget att ha eftersom han gjorde si och så." Problemet är att det är en efterhandskonstruktion som är mer ämnad att ge en tröst än att reflektera sanningen. I själva verket spelar det ganska liten roll varför man blir vänner när man väl har blivit det. Det ursprungliga initiala skälet spelar mindre roll 20 000 nya erfarenheter och gemensamma upplevelser efteråt.

Utseende och attraktion är en faktor när det gäller sociala kontakter. Det går inte att komma ifrån, och det får man lära sig att förhålla sig till. Detta är antagligen inprogrammerat hos oss och våra hjärnor använder sig av sådana principer dagligen, och det gäller alla av oss. Att försöka protestera mot detta blir meningslöst. Bättre då att förhålla sig till det på bästa sätt.

Jag tror att TS har insett detta och hon verkar ha en förnuftig syn på det. Nu söker hon råd för hur hon ska förhålla sig till detta och ditt förslag kan bidra som en trösterik bortförklaring, men inte till en riktig analys av situationen som jag ser det.

Det är ett bakvänt resonemang. Ungefär som klassiska Woody Allens "Jag vill inte bli medlem i en klubb som kan tänka sig ha mig som medlem."

Om du är allvarlig med dina ord, skulle du i princip välja bort alla potentiella partners och vänner, eftersom människan är ytlig till sin natur och utseendet och attraktionen har nästan alltid en inverkan. Om du så bara köper en glass, så finns attraktionsaspekten omedvetet där i blickar, bedömningar och generaliseringar.

Så med samma argument borde du också välja bort de som inkluderar dig för att de tycker att du är så snygg. De går ju också "enbart" på utseendet. Men det tror jag inte att du gör, och jag tror att du (och jag, och i princip alla) istället ser denna form av ytlighet som positiv. Vi kanske också ljuger lite för oss själva och tänker att de väljer oss för våra positiva egenskapers skull, även om det skulle vara uppenbart falskt.

Det är en vanlig tanke att man i efterhand tänker: "Han var ändå inget att ha eftersom han gjorde si och så." Problemet är att det är en efterhandskonstruktion som är mer ämnad att ge en tröst än att reflektera sanningen. I själva verket spelar det ganska liten roll varför man blir vänner när man väl har blivit det. Det ursprungliga initiala skälet spelar mindre roll 20 000 nya erfarenheter och gemensamma upplevelser efteråt.

Utseende och attraktion är en faktor när det gäller sociala kontakter. Det går inte att komma ifrån, och det får man lära sig att förhålla sig till. Detta är antagligen inprogrammerat hos oss och våra hjärnor använder sig av sådana principer dagligen, och det gäller alla av oss. Att försöka protestera mot detta blir meningslöst. Bättre då att förhålla sig till det på bästa sätt.

Jag tror att TS har insett detta och hon verkar ha en förnuftig syn på det. Nu söker hon råd för hur hon ska förhålla sig till detta och ditt förslag kan bidra som en trösterik bortförklaring, men inte till en riktig analys av situationen som jag ser det.

*groucho marx

nja, jag kan inte hålla med dig om dina upplevelser. jag är och har alltid varit oattraktiv på rätt många plan, så ingen har någonsin valt mitt umgänge av den anledningen. Ändå har jag alltid haft vänner, framförallt av det motsatta könet.

Har garanterat också blivit bortvald av hundratals män för att ingenting med mitt utseende attraherar dem överhuvudtaget, men jag bryr mig verkligen inte om det. Jag har noll intresse av personer som automatiskt ratar folk pga utseendet, och kan på goda grunder säga att min umgängeskrets (åt bägge hållen) är vald av helt andra anledningar.

Och nä, det finns i regel ingen som helst attraktionsaspekt involverad när jag köper glass. Jag behandlar personen på andra sidan kassan exakt likadant oavsett om det är en man eller kvinna, och då känner jag bara attraktion till det ena könet. Kan knappt komma ihåg senast jag reflekterade över/reagerade på en människas utseende (med uppenbart undantag av Elisabet Höglund i På spåret)

Var har du fått att jag tar illa upp? Du lägger för mycket vikt vid detta. Förstår verkligen inte varför men detta verkar vara en öm tå jag trampat på. Ber så mycket om ursäkt. Ja, jag är en av dem som fortfarande är fräsch efter 40 men inte känner att jag behöver så mycket bekräftelse av andra eller försäkran om att jag fortfarande är fräsch. Jag är nöjd med mig själv och ser ålderstecken som en naturlig del av livet. Alla får dem. Eller nästan alla