Närmar mig 40 och märker av ett socialt ointresse från män

Antag att du direkt efter glassköpet drogs åt sidan av en polis som började förhöra dig. Du skulle börja beskriva kläder, utseende, röst, särskilda igenkänningstecken o.s.v. Sedan får du frågan: "Vilken typ av person var det här?" Troligen skulle du kunna ge en förstaintrycksbild av personlighetstyp, baserat på utseendet. För det är det som hjärnan gör - den får in intryck som den omedelbart kategoriserar in och gör förståeliga. Det blir en väldigt ytlig process som baserar sig mycket på utseende och schabloner, men så länge våra hjärnor inte kan läsa tankar el. liknande så är det det bästa vi har.

När du ser glassförsäljaren så sätter din hjärna igång med en slags bedömning. I den bedömningen ingår attraktion. Så attraktionen har på så sätt en viss betydelse även i detta sammanhang, som jag ser saken...

Jaså, då citerade väl Allen honom, eller så minns jag bara fel...

Iaf, jag menar inte att man måste vara klassisk vacker för att få vänner el. så. Jag menar att attraktion och utseende/yta är inblandat när människor bedömer och bemöter andra människor, och jag tror det är så automatiskt hos oss att vi inte reflekterar över det. Och attraktion hos den ena personen behöver ju inte vara samma som hos den andra.

Jag lyssnade på en pod om en person som gått från seende till blind till seende igen. Han fick ett orosmoment när han återfick synen eftersom hans relation till sina vänner förändrades när han kunde se dem. Han hade ju tidigare bedömt dem utifrån deras åsikter, röster och ev. lukt och känsel - men nu förändrades hans inställning till somliga en del. 

Det är rätt kaxigt att säga att man har full kontroll på sina val av umgänge. Det finns en hel värld av forskare som försöker utröna av vilka orsaker människan beter sig och samspelar med andra, och det är ingen enkel process att veta exakt varför man har valt att bli vän med person A och inte person B. När det gäller en själv är man ju dessutom partisk, så det ställer också till det rätt rejält. Jag blir nyfiken på hur du så säkert kan veta att du inte tar hänsyn till andras yttre när du väljer vänner. Jag förstår ju att egenskaperna hos personerna är de som får dig att hålla kvar vänskapen, men jag pratar om de initiala mötena.

Sedan så verkar du inte ha tagit in min "det är surt sa räven om rönnbären"-analys. Du bryr dig inte om att ha missat potentiella män som valt bort dig eftersom de ändå bara har valt bort dig på ytliga grunder. Om du djupanalyserar ett tag så finner du att det är till din nackdel att de väljer bort dig oavsett orsak. Det ligger därför i ditt intresse att jobba mot att de inte väljer bort dig, och ev. ändra saker (om det går) kring din person för att uppnå detta.

Vi alla är beroende av varandra, och har mycket att vinna på att kunna ge ett gott intryck (ytligt eller ej) och skapa nära kontakter med åtminstone tillräckligt många för att skapa oss ett bra liv.

Det är en sanning, men sen kanske jag själv borde ta mig i kragen och följa detta bättre själv än jag gör :)

Att du har lättare att ha kontakter med det motsatta könet borde tala mer för min teori än mot. Vilka andra förklaringsmodeller ser du skulle kunna förklara det?

Personligen har jag tröttnat på att konversera med kvinnor för så många är så otroligt bitchiga, klagar på allt och självupptagna idag. Får i regel bara dålig energi när kvinnor är i närheten. Spelar ingen roll hur man försöker göra något bra, det gnälls ändå. Trött på att höra denna ständiga gnällfeminismen och annat.

Jag vill egentligen inte men detta gör att i alla fall jag får ett allt större ointresse för kvinnor.

*groucho marx

nja, jag kan inte hålla med dig om dina upplevelser. jag är och har alltid varit oattraktiv på rätt många plan, så ingen har någonsin valt mitt umgänge av den anledningen. Ändå har jag alltid haft vänner, framförallt av det motsatta könet.

Har garanterat också blivit bortvald av hundratals män för att ingenting med mitt utseende attraherar dem överhuvudtaget, men jag bryr mig verkligen inte om det. Jag har noll intresse av personer som automatiskt ratar folk pga utseendet, och kan på goda grunder säga att min umgängeskrets (åt bägge hållen) är vald av helt andra anledningar.

Ja ok, visst, utseende är ju naturligtvis det första vi har att gå på i många sammanhang, men det här är ju en tråd som handlar om att bli annorlunda bemött när man inte är lika attraktiv längre, så jag utgick ifrån den aspekten. Och då vidhåller jag fortfarande att jag inte har något intresse överhuvudtaget av att lära känna den sortens människa som ser mig och tänker "Ok, ful. Liggfaktor noll. Då har jag ingen anledning att lyssna på henne längre."

Och det känns inte på något plan som en förlust att inte ha dessa människor i mitt liv. Det skulle aldrig falla mig in att jobba för att de ska börja finna mig mer attraktiv, ergo så att de lyssnar på mig i fortsättningen. Det är ju fördomsnissarna som får ändra på sig, inte jag.

Min förklaringsmodell angående flest manliga vänner är väldigt enkel; jag har alltid haft en stor majoritet "manliga" intressen som gör att jag har haft lättare att passa in i den gruppen.

Jag har svårt att tro att en kvinna som inte ens fyllt 40 är så oattraktiv från att ha varit vacker att inte män är intresserade sexuellt av henne. Däremot kan jag förstå ett socialt ointresse då en del kvinnor är så tråkiga att samtala med, de tänker lite för mycket på vad som är ok att prata om, samma som med hur man skall gå klädd.. Lite tillbaka till tonår och grupptryck:)

Ja, tråden handlar ju om TS upplevelse att få mindre sociala kontakter och socialt samspel p.g.a. minskad attraktion. Och jag håller med TS om att hennes tes sannolikt stämmer av skäl jag redan angett.

Kanhända att du är en av det fåtalet som faktiskt inte ser till yta och utseende utan dömer andra helt från deras inre egenskaper och då är det ju bara att gratulera - det är en väldigt fin egenskap. För min egen del så skulle jag också gärna vilja vara sådan, men eftersom det är så många omedvetna processer som sker inom mig, så vågar jag inte slå fast något dylikt. Våra upplevelser av de premisser på vilka vi beslutar brukar i många forskningsstudier visa sig vara helt felaktiga. Det finns studier som visar att långa män ofta får bättre jobb, fler vänner och högre löner. Andra studier visar att attraktiva personer upplevs som mer kompetenta än mindre attraktiva, etc, etc...

Jag tycker du gör det lite lätt för dig när du så bestämt slår fast att du inte förlorar något på att bli avfärdad. Om en person väljer bort dig av fördomsfulla orsaker, så betyder inte det automatiskt att ni inte annars skulle kunna ha format en fantastisk vänskap. Jag förstår mycket väl raseriet och de sårade känslorna när man blir bortvald av t.ex. utseendemässiga orsaker. Men de som väljer bort en på det viset är inte nödvändigtvis idioter på alla sätt, bara för att de beter sig knasigt i den situationen.

Jag tror vi alla ofta tänker i termer av: "Ta mig som jag är, annars är det er förlust.". Men det ger ju oss inga incitament till att förändra oss själva, utan kräver endast förändring av andra. Ofta tror jag det är bättre att man går till sig själv: Vad är det jag kan göra för att förbättra mina möjligheter till att få fler sociala kontakter. Åtminstone om man vill få till någon förändring. I ett idealt och rättvist samhälle skulle det inte behövas. Men samhället är tyvärr varken idealt eller rättvist.