Jag beviljades op för tre år sedan. Jag läste på noga lång tid i förväg och jag var säker på att det var sleeve som gällde. Sa t.o.m. innan op att om ni av någon anledning inte kan utföra sleeve så väck mig istället. För då behöver jag överväga noga om gbp är ett alternativ.

Jag ska inte snacka ned en metod, gbp,som faktiskt hjälpt väldigt många. Men för mig var valet självklart mellan de två, dels p.g.a. att man vid sleeve inte stökar i onödan utan kort och gott förminskar magsäcken (vilket är ett tillräckligt stort ingrepp, betänk läkning men även nödvändigheten av att resten av livet äta vitamintillskott -gäller vid båda metoderna- samt allt annat man i fortsättningen behöver ta hänsyn till) medan man vid gpb kopplar bort magsäcken och även kopplar om tarmarna.

Dels att man vid sleeve bibehåller större vitaminupptagningskapacitet.

Du kan dessutom göra om en sleeve till en gbp, men aldrig tvärtom, om resultatet inte blir det önskade.

Men kom ihåg att du måste vara mycket noga med ffa b12. För din IF (inre faktor magsäcken) kommer att decimeras betydligt.

Jag har läst betydligt fler berättelser om komplikationer vid gbp. Något att väga in och känna till. Leta information på facebookgrupper, jämför och var kritisk. Sen kan du landa i beslutet.

Jag hade mycket att gå ned, och det hävdas ibland att personer med större överviktsproblematik är mer lämpade för gbp-op.

Jag gick dock ned hela min övervikt (open räknas som lyckad om man tappar ca 60% av sin övervikt, har jag för mig). Alltså jag tappade 100% av övervikten och blev normalviktig. En underbar skillnad i livskvalitét! Gå i trappor, springa, knyta skorna... inte avsky sin fysik. Nu är jag kompis med den.

En del får problem med överskottshud efteråt, oavsett metod. I extrema fall kan landstigen hjälpa till med även detta.

Det är, med rätta, inte helt lätt att få open beviljad och det är bra så. Det är även viktigt att ta reda på så mycket som möjligt innan. Då är du bäst rustad för de prövningar som kan uppstå.

Alla kliniker kräver inte flytperiod innan, men den är lämplig för den syftar dels som förberedelse inför förändringen, dels som kvitto för patient och vårdgivare att pat. har det som krävs för att orka fullfölja sin viktresa. Det är en dyr operation och man bör förvalta den väl, inte minst för sin egen skull. Ännu ett syfte med flytet är att snabbt minska mängden fett kring viktiga inre organ. Detta underlättar för kirurgen sedan.

Du bör känna till att det finns en risk för tarmvred efteråt. Såvitt jag läst så är den större vid gbp än vid sleeve. Även risken för njursten ökar något, detta oberoende av metod och det är kopplat till den ofta mycket snabba viktminskningen.

Intressant att veta kan också vara det faktum att även många av oss sleevade upplever en slags dumpingsymptom om vi äter för mycket eller för snabbt den första tiden efteråt. Det är väldigt obehagligt.

Det har rättat till sig för min del med tiden (men tanken är ju att man allt framgent ska tänka på att äta lagom mängd, noga utvalt efter protein- och näringsvärde samt tugga maten noga).

Jag behövde flyta i tre veckor innan op. Det var ett visst antal kg som förväntades försvinna för att få genomföra op. Jag klarade det.

Allt har inte varit en dans på rosor, men jag ångrar ingenting. Att få op beviljad förändrade mitt liv till det bättre, och jag är väldigt tacksamför den.

Hej själv och kul att du har nytta av mina erfarenheter!

Det låter som att du är inne på ett sunt spår redan. Att läsa på noga och förbereda sig är halva jobbet. För man får leva med beslutet resten av sitt liv, med allt vad det innebär.

Till kommentaren om att gbp hämmar hungersignalerna mer effektivt vill jag tillägga att man vid sleeve gastrectomy tar bort större delen av magsäcken och därmed även stora delar av det område där det hungerstimulerande ämnet grehlin bildas. Så jag är tveksam till att det är helt korrekt att gbp är att föredra ur den synvinkeln.

Mina egna hungerkänslor är inte som de var innan. Jag minns knappt hur "vanlig" hunger kändes. Men man känner något annat. Ett slags sug. I början blev jag skakig när det var dags för mat. Det händer fortfarande ibland, men inte lika ofta.

Det är vanligt att man går upp ett pat kg från sin lägstanivå när kroppen stabiliserar sig. Men undviker man fallgroparna i form av fel mat (godis, fikabröd...) och att äta mellan målen så behöver det inte bli så mycket mer med det. Men det kan vara bra att känna till. För även om magen blivit liten och att man som överviktig vet VAD man bör välja att äta, så är det inte alltid så lätt att följa det. Många av oss överviktiga är ju dessutom s.k. känsloätare. Det råder inte open bot på, det måste vi deala med på annat sätt.

Det finns alltid risker med alla operationer. Men när det fungerar som det är tänkt så är det ett fantastiskt hjälpmedel för att nå dit man inte förmår på egen hand.

Jag skulle säga att båda metoderna kräver en hel del av patienten i form av ansvarstagande. Men jag blir nyfiken på det du nämner om hungerkänslorna och nervsignalerna i samband med gbp. Jag har aldrig hört detta förut så berätta gärna mer (jag är intresserad av allt som rör dessa olika metoder, såväl positivt som negativt).

Jag nämnde hungerhormonet grehlin för ts, vilket ju decimeras vid sleeve. Har alltid undrat om gbp-arnas kvarvarande, men bortkopplade magsäck fortsätter att producera grehlin och om detta upptas av kroppen i så fall. Ingen har hittills kunnat svara mig på det nämligen. Och detta med de minskade nervsignalerna vid gbp känner jag som sagt inte alls till. Berätta mer!