Hur lätt har ni till gråten?

Jag gråter hela tiden sedan jag gick i 4an ungefär. Allt gråter jag av. Se/läsa/höra något sorgligt, något roligt, något gulligt, stå i centrum för någons uppmärksamhet, vara arg, vara glad, vara frustrerad, vara förbannad, när någon försöker köra över mig, när någon hjälper mig, när någon talar om för mig hur jag mår, när någon talar om för mig hur jag borde leva och göra, allt, allt, allt. 

Det är faktiskt inte så jävla roligt. Nu gråter jag för det här också.

Jag hade en ganska dysfunktionell uppväxt med våld och psykisk misshandel och att låsa in sig på toan och gråta var det enda sättet man fick vara ifred och den enda känsloyttring som respekterades fast på ett hycklande sätt. "Ska du gråta nu också, jaja, du tål ingenting du. Lipa på bara så blir det säkert bra."