Relation till Mamma som vuxen kvinna

Anonym (Undrande) skrev 2019-02-12 15:58:53 följande:

Hej!

Jag undrar hur er relation till er Mamma ser ut, som nu vuxna?

Vi har flera barn och ett liv i full fart med jobb, aktiviteter, allt som tillhör en stor familj.

Jag tänker många gånger att jag skulle behöva lite hjälp, eller sambon istället för att ta ledigt- be mormor om att följa med till tandläkarbesök eller dyl. Men jag drar mig verkligen för det om det inte är akut akut. Så max 1-2 gånger om året. Då det alltid är 17 ursäkter till varför hon inte kan, som jag inte orkar lyssna på.

Mormor bor 20 min bort och är långtidssjukskriven (sen 20 år)

Hennes verklighet är att vi har en jättefin kontakt, att hon känner barnen väldigt väl osv. I verkligheten så ses vi MAX en gång i månaden då hon kommer på snabb visit, alltid på väg till något annat.

Nu till dilemmat, det får gärna se ut såhär. Jag har också påtalat det för henne, MEN hon kan ringa hundra gånger om dagen för att ha koll! Vet hon att det har varit ett besök hos tandläkare, skola, bup eller annat. Då ringer hon med tusen frågor. Sen kan det vara tvärtyst flera veckor.

Jag har en 1 åring som hon aldrig visar intresse för, men utåt sett så lever hon i en fantasivärld om att vi står så nära varandra.

Är det här normalt i relation med far/morföräldrar? För mig känns det inte som att det finns omtanke, mer kontrollbehov.

Så ser tyvärr min relation med båda mina föräldrar ut också. De vill gärna på ytan påskina att de står mina barn och min familj nära. Om de nån gång varit barnvakt eller hjälpt oss så ska det påtalas flera år efteråt och berömmas att de varit så snälla och hjälpsamma.

De bor ca en timmes resväg från oss, båda är pigga och aktiva och har massor för sig. Men de har varken tid eller lust att engagera sig i sina barn och barnbarn. Jag har i princip slutat bjuda in, de får föreslå när vi ska ses och komma med initiativ. Om de frågar om barnen föreslår jag att de ska fråga barnen själv,a och då blir de lite obekväma.

Hjälp ber jag inte om längre, jag vill inte stå i tacksamhetsskuld till dem utan löser mitt på egen hand.

Min mans föräldrar är helt annorlunda. De visar äkta engagemang, hälsar på ofta trots att de bor långt bort och är skröpligare. De har en egen relation med barnen och kan prata med barnen istället för med oss om något. De kommer gärna och hjälper till om vi skulle behöva.

Jag tycker inte att det känns normalt och det gör mig ledsen. Men jag kan inte förändra mina föräldrar, bara acceptera hur de är. Och de kommer väl en vacker dag att inse att de inte har en äkta relation med barnbarnen som de knappt aldrig pratat med genom åren.

Anonym (Undrande) skrev 2019-02-12 17:17:01 följande:

Ärligt talat så är det svårt för små barn att hålla den kontakten med mormor.

Jag har inget behov av henne på så sätt, vår relation handlar inte överhuvudtaget om henne och mig, men att låtsas som att hon bryr sig genom att ha kontroll eller av nyfikenhet är för mig konstigt Om man inte kan komma och umgås normalt mer än några gånger om året.

Hon kan ringa helt hysteriskt tills jag svarar, ett samtal handlar ALDRIG om att hon saknar, vill träffa barnen, komma på middag när hon blir bjuden osv.

Haha, så kan min pappa också göra - ringa 10 ggr under en helg när vi har fullt upp med saker och ting. För att sedan prata om... ja... tex att han varit på simhallen eller kommentera en insändare i tidningen.

Jag tänker att han börjar bli senil och att hans värld är så liten att det enda som finns kvar är han och hans. En annan person skulle ju fatta efter 1-2 samtal att den man söker inte vill eller kan prata just då.

Han ställer många frågor om barnen, men kommer oftast inte ihåg vad jag svarat. Vet inte om det är minnet eller att han egentligen inte bryr sig.

Men komma förbi och umgås ett par timmar, eller bjuda hem oss att träffas lite, eller prata med barnen (de går att parat med alldeles utmärkt, 9 och 12 år gamla), det passar inte.

Det lustiga är också att jag tillbringade enormt mycket tid med mina far- och morföräldrar när jag var liten. De var ständigt barnvakt åt mig och mina syskon, kom resande när mamma och pappa åkte bort, och vi var hos dem varenda lov och på sommaren flera veckor i sträck. Man kunde ju tro då att mina föräldrar mindes detta och ville ha samma relation med sina barnbarn och kanske ge den hjälpen till sina barn, men nej, så funkar det inte. De är alldeles för upptagna med sitt för att ha några barnbarn på besök. Inte ens nu när barnen är stora och självgående. Men de ville väl egentligen inte ta hand om barn helt enkelt, varken sina egna eller barnbarn.

Men, men jag lever mitt liv och de lever sitt. Det enda jag kan göra är att vara såsom jag vill om jag nån gång blir farmor eller mormor.

Relation till Mamma som vuxen kvinna

INNEHÅLL