• Anonym (Bordi­)
    Äldre 13 Feb 17:01
    327 visningar
    21 svar
    21
    327

    Kan bordeline komma tillbaka?

    Hejsan.
    När jag var 22 år fick jag diagnosen bordeline (emotionell instabil personlighetsstörning). Mitt liv var ett fullständigt kaos då med missbruk ( främst sex), förstörda relationer och självskadebeteende. 
    Jag fick sedan hjälp med dbt och medicinering. Efter några år hade jag blivit mycket bättre och utbildade mig och gifte mig och fick barn. Jag har fortsatt med medicinering nästan hela tiden och förutom några svackor med alkohol inblandat har jag varit stabiliteten själv. Jag har en karriär och ett fungerande äktenskap (eller hade). Är 38 år idag.
    Efter en väldigt stressig höst så har jag sakta börjat falla. Jag har återigen börjat söka efter extremt mycket bekräftelse från män. Jag har börjat få problem i fler och fler relationer. Jag tar kritik extremt hårt och jag känner mig mindre och mindre stabil. Mitt tankesätt börjar mer och mer likna mitt 22-åriga jag. Jag vill verkligen inte förstöra mitt liv men är så rädd att jag inte kan stoppa det. Jag trodde att min borderline varit borta i över 10 år och nu knackar den på dörren igen. Jag har tid till psykiater i nästa vecka. Är det någon som varit med om något liknande?

  • Svar på tråden Kan bordeline komma tillbaka?
  • Äldre 13 Feb 18:01
    #1

    Borderline är en personlighetsstörning, inte en sjukdom som kan gå över. En personlighetsstörning har man i princip hela livet. Antigen är diagnosen fel eller så går det lite i vågor hos dig, men det låter inte riktigt rimligt heller.

  • Anonym (Bordi­) Trådstartaren
    Äldre 13 Feb 18:15
    #2

    Ja självklart är det en personlighetsstörning som ligger där. Jag trodde bra att jag blivit fri i den bemärkelsen att det har gått 10 år då jag kunnat hantera det bra. Vissa delar har legat kvar som att jag lätt idealiserar människor och blir sen väldigt besviken när det faller. Jag söker även bekräftelse när jag dricker och därför i princip slutat dricka.
    Men trots detta har jag kunnat hålla allt i schack och fungera "normalt" men nu känns det som jag tappar den förmågan i en rasande fart.

  • Anonym (.....­)
    Äldre 13 Feb 18:16
    #3

    det har man väl hela livet?

  • Anonym (..)
    Äldre 13 Feb 18:17
    #4
    Anonym (Bordi) skrev 2019-02-13 18:15:00 följande:

    Ja självklart är det en personlighetsstörning som ligger där. Jag trodde bra att jag blivit fri i den bemärkelsen att det har gått 10 år då jag kunnat hantera det bra. Vissa delar har legat kvar som att jag lätt idealiserar människor och blir sen väldigt besviken när det faller. Jag söker även bekräftelse när jag dricker och därför i princip slutat dricka.

    Men trots detta har jag kunnat hålla allt i schack och fungera "normalt" men nu känns det som jag tappar den förmågan i en rasande fart.


    Visst kan dragen dyka upp med annan intensitet under olika omstäbdigheter. Är det ngt speciellt som triggat dig då?
  • Äldre 13 Feb 18:56
    #5

    En normalisering brukar ske med åren, men vissa patienter kan uppleva att det kommer tillbaka i skov.

  • Äldre 13 Feb 19:22
    #6

    Ja alla människor kan hamna i ett borderline-fungerande om de blir utsatta för stor stress. För dig som haft diagnosen är du extra känslig och har lättare att 'tippa över'. Försök stressa av, sov och ät bra och ta hand om dig så kommer du att må bättre. Kanske gå igenom gamla anteckningar från dbtn om du har kvar. Finns också bra böcker om det som du kan läsa.

  • Äldre 13 Feb 21:44
    #7
    Anonym (Bordi) skrev 2019-02-13 18:15:00 följande:

    Ja självklart är det en personlighetsstörning som ligger där. Jag trodde bra att jag blivit fri i den bemärkelsen att det har gått 10 år då jag kunnat hantera det bra. Vissa delar har legat kvar som att jag lätt idealiserar människor och blir sen väldigt besviken när det faller. Jag söker även bekräftelse när jag dricker och därför i princip slutat dricka.
    Men trots detta har jag kunnat hålla allt i schack och fungera "normalt" men nu känns det som jag tappar den förmågan i en rasande fart.


    Okej, men då kan det ju vara så att det har växt dig lite över huvudet? Att det har varit lite för jobbigt, och du har inte riktigt orkat. Hör med psykiatern, du kan säkert få nån hjälp där.
  • Anonym (Bordi­) Trådstartaren
    Äldre 14 Feb 16:53
    #8

    Det började som sagt gå utför under hösten med mycket stress och press. För två veckor sedan var jag hemma hos en kollega och blev jättefull. Så full att jag har minnesluckor och hade pratat om att jag inte är värd nåt och att alla skulle ha det så mycket bättre utan mig. Jag försökte även förföra honom men han stoppade mig. Min kollega blev förstås jätterädd och min man eftersom jag inte kom hem, men min kollega ringde honom.

    Jag vet att jag spårar ur om jag dricker för mycket men har haft stenkoll för att inte hamna i det. Av någon anledning så ville jag bara fly in i dimman och släppte på kontrollen. 

    Jag skäms förstås extremt mycket och min kollega lär förakta mig nu. Jag har bett om ursäkt men har förmodligen förstört relationen.

  • Anonym (Bordi­) Trådstartaren
    Äldre 14 Feb 17:03
    #9

    Det som får mig att känna igen mina gamla tankemöster är hur jag mår nu.

    Förutom att jag skäms för både kollegor och min man samt är otroligt besviken på mig själv är att det faktum att jag blev avvisad är det som känns värst.
    Trots att det hade varit en katastrof och att det hade varit ännu mer svinigt gjort av mig så gör det så ont. Så ont att jag har gråtit och gråtit, inte kunnat sova eller äta. Jag var inte på något vis intresserad av denna kollega innan utan det handlar bara om bekräftelsebehov och då det misslyckades blir det självhat. Eld på min dåliga självkänsla.

    Min självkänsla är usel vilket jag kompenserar med att vara superduktig på jobbet och som förälder.

    Alla vänner jag har nu har jag fått efter att jag blev ¨frisk". De är alla stabila människor som inte känner till mina mörka sidor. Jag har därför ingen att prata med om vad som har hänt.

  • Anonym (Bordi­) Trådstartaren
    Äldre 14 Feb 17:03
    #10

    Det som får mig att känna igen mina gamla tankemöster är hur jag mår nu.

    Förutom att jag skäms för både kollegor och min man samt är otroligt besviken på mig själv är att det faktum att jag blev avvisad är det som känns värst.
    Trots att det hade varit en katastrof och att det hade varit ännu mer svinigt gjort av mig så gör det så ont. Så ont att jag har gråtit och gråtit, inte kunnat sova eller äta. Jag var inte på något vis intresserad av denna kollega innan utan det handlar bara om bekräftelsebehov och då det misslyckades blir det självhat. Eld på min dåliga självkänsla.

    Min självkänsla är usel vilket jag kompenserar med att vara superduktig på jobbet och som förälder.

    Alla vänner jag har nu har jag fått efter att jag blev ¨frisk". De är alla stabila människor som inte känner till mina mörka sidor. Jag har därför ingen att prata med om vad som har hänt.

Svar på tråden Kan bordeline komma tillbaka?