Ångest, oro, stress. Vad gör man?

Hej, vet inte om min rubrik är särskilt talande men det är känslorna inom mig just nu och ganska ofta på senaste. Jag vet inte var jag ska börja, men jag ska försöka beskriva mig och min situation.

Jag är 30 år, bor i Stockholm med sambo och dotter på drygt ett år, började jobba i höstas efter ett års mammaledighet. Älskar min familj och mina nära och kära över allt annat. Tycker inte familjelivet är krävande, tvärtom. Men jobblivet däremot.. första tiden stormtrivdes jag, det var skönt att sluta slafsa runt i mjukiskläder hemma och komma ut i verkligheten igen. Men nu har det gått ett par månader och jag känner att jag är tillbaka i vardagen igen, tjusningen är borta. Kraven, prestationsångesten, deadlines, känslan av att vara otillräcklig är ständigt närvarande. Gråter då och då. Känner mig dålig på mitt jobb, innan jag gick på mammaledighet har jag för mig att jag kände mig rätt bra, men under det här året borta känns det som alla har sprungit ifrån mig och jag måste utbildas i det ena och det andra, trots att jag är en av dem som varit där längst. Känns som det blir fel hela tiden. Har tänkt att jag borde sluta och ta anställning på typ Samhall istället för det hade passat min hjärna bättre. Inget ont om människorna som jobbar där men ni kanske fattar vad jag menar. Mitt självförtroende är uselt och vissa dagar känner jag mig galet osjälvständig. Jag känner mig hämmad och tänker ofta att det måste finnas något som passar mig bättre - men VAD?! Är frågan som jag aldrig verkar kunna besvara. Eller känner alla såhär? Sover ofta dåligt numera, ofta flera nätter i veckan, och jag funderar ständigt på om min chef egentligen önskar att jag säger upp mig (enbart baserat på känsla - inget som hänt).

Som person har jag mycket känslor och bägaren kan lätt rinna över om jag ätit och sovit dåligt, då kommer tårarna även om jag är bland folk, går inte att hejda. Man kan inte tro med tanke på vad jag skrivit hittills, men jag tror ändå att jag uppfattas som en glad människa. Gillar att skratta, prata med folk på jobbet, älskar människorna där, vi känns som familj. Jag frågar hur folk mår och om jag kan hjälpa dem om de verkar stressade. Vill alla väl. Men känner att jag inte har nån talang eller fallenhet för det jag gör! Fattar ni?

Jag vet inte vad jag skulle passa som. Saker som dyker upp huvudet när jag funderar är typ författare, konstnär eller nåt sånt, men har ju fan ingen talang på de områdena heller, tycker bara det verkar soft liksom. Annars psykolog eller nånting åt det hållet, är ju ändå intresserad av människors känslor, men funderar över om jag vill det tillräckligt mycket för att börja plugga igen och om det verkligen skulle vara så kul att sitta å snacka med deppiga människor dagarna i ändå egentligen?

Älskar djur, natur, mat och vin väldigt mycket. Är en starkt introvert person (utan att vara speciellt blyg) och skulle nog definiera mig som HSP också. Snackar vi färger så är jag väldigt grön, men också starkt blå och gul. Nästan inte ett dugg röd. Som ni kanske märker har jag försökt analysera min personlighet rätt mycket genom åren.

Några tankar kring detta svammel? Nån som känner igen sig? Några tips eller råd? Bör jag gå å prata med nån eller låter mina tankar helt normala, som alla har? Obs skriver på en dålig dag när jag knappt fått nåt vettigt gjort utan mest känt mig stressad, förvirrad och blivit handlingsförlamad. Sovit dåligt två nätter i rad och ätit alldeles för lite. Jag har bättre dagar också, även om detta jag skrivit nu är ständigt återkommande.