Forum Styvförälder - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

    Ons 13 feb 23:03 Läst 0 gånger Totalt 67 svar
    Anonym (Förtv­ivlad)
    Visa endast
    Ons 13 feb 23:03

    Vi har ett problem vi inte vet hur vi ska lösa eller hantera.

    Jag och min särbo har varit tillsammans i drygt 2,5 år och förlovade i drygt 1 år. Jag har 3 tonårstjejer, varav en med autism, add och OCD. Han har en dotter på 21 år med add och ångest. Stora problemet just nu är hans dotters ångest, eller egentligen är det inte ångesten i sig, utan oviljan att göra något åt det.

    Det problem vi har är att under dessa dryga 2,5 åren så har vi tre inte kunnat sova samtidigt hos min särbo en enda gång, pga att hon inte klarar av att sova själv i ett rum (såvida hon inte haft en kompis el pojkvän hos sig samtidigt).

    Tyvärr har detta problemet bara blivit värre och värre. Från början kunde jag vara hos dem på kvällen, då var det bara sovandet som inte fungerade. Men nu så åker hon direkt om jag kommer när hon är där. Hon vägrar åka till honom om han inte kan garantera att de är helt själva. Problemet är tydligen, enligt henne, inte enbart riktat mot mig, utan det är mot alla. När hon är hos sin pappa så ska hon ha honom för sig själv till 100%. Tyvärr så känns det ju lika illa för mig iaf, även om hon säger att det inte är mig som person hon har nåt emot.

    I början var det mest jag som blev ledsen och åkte hem. Jag är inte den där personen som blir arg och gapar och skriker åt andra, utan vänder det inåt och blir fruktansvärt ledsen istället. Dessutom så vet jag att det inte fungerar speciellt bra på neurotypiska individer, och än mindre fungerar det på nån med add och ångest.

    Till saken hör att min särbo jobbar natt och varannan helg är han långledig och varannan helg är han bara ledig varannan fredag. Under vårt första år tillsammans så var hans dotter hos honom hela långhelgen och ibland även fredag på jobbhelgen. Varje möjlig natt som han var ledig så var hon hos honom och jag fick ta de eventuella nätter som hon inte ville vara där. Så jag förde lite statistik? minns inte de exakta siffrorna, men under ett antal månader så hade hon varit hos honom runt 55 nätter och jag 2-3 st. Detta gjorde ju mig lite irriterad? Jag kände att jag ville inte vara ivägen, å vad hade jag för rätt att ställa krav på honom osv. Han skulle ju alltid välja sin dotter i första hand. Så jag teg och led.

    Nu så har det vänt, men inte för att jag krävt det, utan för att vi gjort några försök att jag bara varit där en stund på kvällen utan att sova över, men varje gång har det slutat likadant. Antingen har jag blivit så ledsen över hennes beteende mot mig att jag åkt hem med tårarna rinnandes, eller så har hon blivit skitsur och dragit bara för att hon inte fick vara helt själv med pappa.

    Min gissning är att de bestämt att hon ska vara hos honom varje söndag för att hon ska komma undan risken att jag kommer dit samtidigt. Nu känns det som att det är mitt fel att de träffas så sällan. Men jag har aldrig krävt att få ha honom för mig själv! ? vilket hon gör? Jag tycker inte att han ska behöva välja, utan vi ska kunna vara där samtidigt.

    Eftersom jag anser att det är ohållbart att ha en sån situation så jag jag tjatat på min särbo att försöka prata med henne om problemet. Men hon flyr hela tiden undan. När hon är i affekt på kvällar/nätter så GÅR det inte att prata med henne och på dagtid så VILL hon inte prata om problemet.

    Vi fick då rådet att skriva till henne, från hennes pappas håll, vad han/vi känner och hur det påverkar oss. För att på så vis kunna nå fram till henne utan att hon behöver känna sig pressad att svara. Nu var hon hos en psykolog idag som tyckte att hon inte skulle träffa honom på ett bra tag eftersom hon tydligen ansåg att det var utpressning.

    Jag förstår inte hur det kan vara utpressning att berätta hur man känner och hur man påverkas av en persons beteende.

    Hon är ju 21 år, men i vissa avseenden inte mer än 14 (-30% pga add).

    Hennes mamma har en ny karl sen många år som dottern hatar. Men varför får hennes mamma ha ett förhållande, men inte hennes pappa? Varför kräver hon inte att han ska åka hemifrån så att hon får hans mamma för sig själv 100%? Men hennes pappa ska inte kunna ha nån hos sig? Vi har frågat många gånger om det och alltid fått samma svar. ?Det är inte samma sak??. Jag tolkar ju det som att eftersom de bor ihop så går det inte att kasta ut honom som hon kan göra med mig som inte bor där. Det känns som att hon anser att jag har ingen som helst rätt att vara där, och skulle jag råka vara där så blir hon sur och vägrar komma.

    Jag har som sagt inget problem med att hon har problem med ångest på kvällarna, utan mitt problem är att hon hela tiden flyr problemet och att det bara blivit värre och värre.

    Nån som har nåt råd om hur vi ska hantera situationen?

    Ibland tänker jag att det vore bäst för alla om vi inte träffades längre, utan att hon fick ha pappa för sig själv 100%.

    Men jag älskar ju hennes pappa, han betyder otroligt mycket för mig efter allt som jag gått igenom, och det här är det ENDA hotet mot vår relation. Jag vill inte att det ska få förstöra vårt förhållande, men hittar vi inte nån lösning så...

  • Anonym (Biobo­nus)
    Visa endast
    Ons 13 feb 23:40 #1 +1

    Tja, han kan ju komma över till dig istället på de lediga helgerna, så får hon bestämma själv om hon vill följa med till dig, vara ensam hemma alternativt med mamma eller en kompis istället.

    Problemet ligger ju egentligen i hur din särbo förhåller sig till dotterns krav.

  • Anonym (Biobo­nus)
    Visa endast
    Ons 13 feb 23:40 #2

    Tja, han kan ju komma över till dig istället på de lediga helgerna, så får hon bestämma själv om hon vill följa med till dig, vara ensam hemma alternativt med mamma eller en kompis istället.

    Problemet ligger ju egentligen i hur din särbo förhåller sig till dotterns krav.

  • Anonym (Förtv­ivlad) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 13 feb 23:50 #3

    En del i problemet är ju att hon absolut inte klarar av att vara ensam hemma hos honom...

    Hittills så har det varit så är när han varit hos mig så har hon känt sig bortprioriterad och tycker att han inte bryr sig om henne.

    Sen har vi väl tänkt flytta ihop nångång. Hade det inte varit för att min yngsta går ju i 7an, och vill nog gärna ha cykelavstånd till skolan, (han bor på landet) så hade vi gärna flyttat ihop redan nu. Men skulle hon aldrig komma till honom då? Eller skulle hon be mig åka hemifrån?

    Hur länge skulle ni andra stått ut med att inte kunna vistas i samma hus som särbons dotter?

  • Anonym (Biobo­nus)
    Visa endast
    Ons 13 feb 23:53 #4

    Hur tycker pappan att ni ska lösa problemet?

    Vad har han och mamman gjort hittills för att hjälpa dottern med specifikt detta?

  • Anonym (Stor nu)
    Visa endast
    Tor 14 feb 00:07 #5 +1

    Är inte insatt i vad diagnoserna innebär, men spontant kan man ju tycka att om en 21 åring inte kan umgås med er på ett normalt sätt så får hon väl vara någon annan stans. Vid 21 är man vuxen! Och har ingen äganderätt över sina föräldrar!

  • Anonym (meh)
    Visa endast
    Tor 14 feb 00:18 #6 +1

    Det är ju inget problem egentligen.

    Antingen får hon acceptera att du är där, eller så får hon bli sur och dra. Man kan inte skylla alla beteenden på diagnoser, det finns många med add och ångest som inte skulle bete sig som tjuriga små barn för att de inte får ha pappa/mamma för sig själva.

    Att det inte är samma sak hos mamman är antagligen för att mamman inte accepterar beteendet.

    Det är faktiskt extra viktigt att visa barn/ungdomar med diagnoser HUR man uppför sig och VAD som är accepterat, då de kanske har svårt att klura ut det själva.

    Pappan får faktiskt ta tag i det om han vill att hans dotter ska bli vuxen en dag. Han gör henne en riktigt stor björntjänst, det är han som sabbar henne, inte hennes diagnoser.

  • Anonym (Förtv­ivlad) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 feb 00:19 #7

    Hennes mammas sambo vill "kasta ut" henne. Han är trött på ständiga bråk med henne.

    De har försökt skaffa läkartider åt henne på vuxenpsyk. De få gånger hon varit där har hon påstått att allt är bra. Ja, på dagtid är det väl rätt bra. Så länge hon har medicin (Ritalin) i kroppen som håller ihop hennes tankar. Men när den går ur så kommer ångesten. Men eftersom hon inte är hos läkaren på kvällstid så har hon ju inga problem.

    Hon har stått i kö över ett år för att få en samtalskontakt på vup. Så nu har hon varit 2 gånger hos en privat psykolog som tar 1000 kr/gång. Det är ju helt sjukt att det inte går att få vård i det här landet!

    Vi skrev ett litet inledande brev till psykologen om vårt problem innan hon skulle dit. Just för att hon inte skulle kunna sitta där och säga att det inte finns några problem.

    Både mamman och pappan har vid ett otal gånger försökt prata med henne när hon haft medicin i kroppen, men då vill hon inte.

    De har även föreslagit henne att testa nån annan medicin, då ångest KAN vara en biverkan. Men även detta tvärvägrar hon, pga att när hon testade Concerta så satt den istället i för länge så hon kunde inte sova.

    Jag vill inte ha nån konflikt med henne på det sätt som hennes mammas karl har. Därför har mitt enda sätt att kunna påverka varit att tjata på min särbo att försöka prata med henne.

    Det är så frustrerande att inte själv kunna påverka ett skit! Att bara sitta bredvid å titta på å hoppas att det löser sig självt... vilket jag har svårt att tro att det skulle göra...

    Men så länge hon själv inte VILL ens prata om det, så förstår jag inte hur det ska bli nån lösning.

  • Anonym (Förtv­ivlad) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 feb 00:31 #8

    Visst, hon är fysiskt 21 år, men i vissa områden är hon inte mer än 14.

    Hon är för tidigt född och har fruktansvärt dåligt arbetsminne.

    Jag tycker att hon är rätt bortskämd av sin pappa, och det erkänner han också. Antagligen har han överkompenserat på sin enda dotter då hans egen pappa gick bort när han var 14 och dotterns mamma lämnade honom redan när dottern var 1,5 år. Tror inte att det varit samma sak om hans pappa levt eller att han haft fler barn.

  • Anonym (Förtv­ivlad) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 14 feb 00:39 #9

    Jag tror också att han gjort henne en björntjänst genom att alltid finnas där, alltid ge henne vad hon vill ha, alltid göra det hon vill göra osv.

    Givetvis ska man ställa upp på sina barn, men här verkar de haft nån slags symbios som inte varit bra för någon av dem. Hon har alltid tyckt att pappa varit bäst, antagligen för att hon styrt å ställt. Han har hela tiden skyllt på hennes diagnoser och dåliga arbetsminne.

    Han verkar aldrig gjort nånting för sin egen skull utan alltid ställt upp för andra (mamma och syster) före sina egna behov.

    Diagnoser kan vara en orsak till vissa beteenden, men inte en ursäkt att kunna bete sig hur som helst.

  • Anonym (Mamma till dotter med adhd ångest­)
    Visa endast
    Tor 14 feb 06:30 #10

    Nu är det ju svårt eftersom det inte är din dotter.

    Men hade min 18 åring ställt sådana krav så hade jag sagt att antingen sover jag hos min särbo dessa dagar: väljer ut dagar eller så sover han här, vilket känns bäst för dig?

SE VÅRA MEST POPULÄRA KLIPP JUST NU

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll