Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

En del i problemet är ju att hon absolut inte klarar av att vara ensam hemma hos honom...

Hittills så har det varit så är när han varit hos mig så har hon känt sig bortprioriterad och tycker att han inte bryr sig om henne.

Sen har vi väl tänkt flytta ihop nångång. Hade det inte varit för att min yngsta går ju i 7an, och vill nog gärna ha cykelavstånd till skolan, (han bor på landet) så hade vi gärna flyttat ihop redan nu. Men skulle hon aldrig komma till honom då? Eller skulle hon be mig åka hemifrån?

Hur länge skulle ni andra stått ut med att inte kunna vistas i samma hus som särbons dotter?

Hennes mammas sambo vill "kasta ut" henne. Han är trött på ständiga bråk med henne.

De har försökt skaffa läkartider åt henne på vuxenpsyk. De få gånger hon varit där har hon påstått att allt är bra. Ja, på dagtid är det väl rätt bra. Så länge hon har medicin (Ritalin) i kroppen som håller ihop hennes tankar. Men när den går ur så kommer ångesten. Men eftersom hon inte är hos läkaren på kvällstid så har hon ju inga problem.

Hon har stått i kö över ett år för att få en samtalskontakt på vup. Så nu har hon varit 2 gånger hos en privat psykolog som tar 1000 kr/gång. Det är ju helt sjukt att det inte går att få vård i det här landet!

Vi skrev ett litet inledande brev till psykologen om vårt problem innan hon skulle dit. Just för att hon inte skulle kunna sitta där och säga att det inte finns några problem.

Både mamman och pappan har vid ett otal gånger försökt prata med henne när hon haft medicin i kroppen, men då vill hon inte.

De har även föreslagit henne att testa nån annan medicin, då ångest KAN vara en biverkan. Men även detta tvärvägrar hon, pga att när hon testade Concerta så satt den istället i för länge så hon kunde inte sova.

Jag vill inte ha nån konflikt med henne på det sätt som hennes mammas karl har. Därför har mitt enda sätt att kunna påverka varit att tjata på min särbo att försöka prata med henne.

Det är så frustrerande att inte själv kunna påverka ett skit! Att bara sitta bredvid å titta på å hoppas att det löser sig självt... vilket jag har svårt att tro att det skulle göra...

Men så länge hon själv inte VILL ens prata om det, så förstår jag inte hur det ska bli nån lösning.

Visst, hon är fysiskt 21 år, men i vissa områden är hon inte mer än 14.

Hon är för tidigt född och har fruktansvärt dåligt arbetsminne.

Jag tycker att hon är rätt bortskämd av sin pappa, och det erkänner han också. Antagligen har han överkompenserat på sin enda dotter då hans egen pappa gick bort när han var 14 och dotterns mamma lämnade honom redan när dottern var 1,5 år. Tror inte att det varit samma sak om hans pappa levt eller att han haft fler barn.

Jag tror också att han gjort henne en björntjänst genom att alltid finnas där, alltid ge henne vad hon vill ha, alltid göra det hon vill göra osv.

Givetvis ska man ställa upp på sina barn, men här verkar de haft nån slags symbios som inte varit bra för någon av dem. Hon har alltid tyckt att pappa varit bäst, antagligen för att hon styrt å ställt. Han har hela tiden skyllt på hennes diagnoser och dåliga arbetsminne.

Han verkar aldrig gjort nånting för sin egen skull utan alltid ställt upp för andra (mamma och syster) före sina egna behov.

Diagnoser kan vara en orsak till vissa beteenden, men inte en ursäkt att kunna bete sig hur som helst.

Eftersom han jobbar ständig natt så har vi träffats innan jobbet. Gått nån danskurs osv. Väldigt sällan vi varit helt själva.

I början var det inte så mycket mer än så, förutom de få tillfällen hon själv valde att inte vara hos sin pappa.

Nu så har det blivit att han varit väldigt mycket mer hos mig, men inte för att jag tjatat om det utan för att hans dotters problem med kvällar å nätter blivit värre och det är hon själv som hellre varit hos sin mamma. Tyvärr så är jag så korkad så jag får skuldkänslor för att jag nu fått så mycket tid åker honom å att han bara träffar sin dotter varannan söndag.

Men JAG har aldrig krävt att vi ska vara själva, men det gör ju dottern. Kan han inte garantera att de är själva då kommer hon inte. Hon vill inte utsätta sig för risken att någon annan är där samtidigt. Detta gör ju också att vi aldrig får möjligheten att ens försöka vara i samma hus. Jag önskar bara att han inte skulle behöva välja, utan kunna vara med oss båda samtidigt.

Från början hade jag inget som helst emot henne som person, men tyvärr har jag blivit mer och mer irriterad på henne även dagtid pga det här. Har liksom nästan blivit allergisk mot att höra något om henne öht.

Jag tror också att ett stödboende vore rätt för henne, men jag är tveksam till om han skulle kunna klippa navelsträngen utan enorma skuldkänslor.

Läkarbesök kan man få typ en gång vartannat år.

Nu har hon stått i kö för samtalskontakt i över ett år! Och eftersom hon själv inte tjatar på dem så hamnar hon ju rätt långt ner på prioriteringslistan, å eftersom hon räknas som vuxen så kan hennes föräldrar inte göra speciellt mycket, möjligen ringa till vup och tjata om att det inte funkar hemma och kanske då att hon skulle hamna högre upp...

Att jag "går med" på det är väl för att jag känner att bara för att jag har gått föräldrautbildning i både autism, adhd och lågaffektivt bemötande, så borde jag ju veta att det inte funkar att bli arg, att man ofta ska backa osv. Men man kan ju inte backa för precis allt! Men det jag tycker är svårast både med hans och min dotter är att veta NÄR det handlar om funktionsnedsättning som man ska ta hänsyn till, och när det "bara" är vanliga dumheter som man kan ställa krav och sätta gränser för. Alltså osäkerheten i vad man gör rätt och vad som kan göra problemen värre.

Tex hennes korta arbetsminne kan man ta hänsyn till och anpassa genom kortare instruktioner, inte be henne hämta 10 olika saker, utan kanske bara en eller två åt gången. Hennes ångest på kvällarna kan man hantera genom att själv vara lugn. Men det dåliga beteendet och kravet att alltid vara själv med pappa kan man knappast skylla på nån diagnos.

Nån ursäkt hade han inte, han är bara för snäll mot allt och alla, och han erkänner det också.

Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!