Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

Särskilt konflikträdd är du väl inte. Du planerar att komma oanmäld och ge dottern en ångestattack, så att hon kan komma på psykakuten.

Familjeterapi låter som en bra idé, men då ska du nog inte vara med.

Stina, vi ses allt hos mig då och då. Problemet är ju bara att då blir det antingen jag ELLER hon. Men det är fortfarande lika sjukt att jag numera inte ens kan komma innanför dörren hos honom. Dessutom har vi gemensam biodling hos honom och den säsongen drar snart igång. Å bina lär ju inte anpassa sig efter när jag tillåts komma dit av dottern.

 

Qwe, helt klart är hon bortskämd, det kan man iaf inte skylla ADDn för! Då han bara har ett barn så har hon ju fått allt fokus å nästan allt hon pekat på. Npf-diagnoser är en orsak till varför man har svårare för vissa saker, men det är ingen ursäkt till att bete sig illa.

Jag ska absolut försöka skriva små korta meddelanden till henne och berätta hur jag känner det. (Prata funkar ju inte, både jag och ffa pappan har försökt ett otal gånger. När hon är i affekt så GÅR det inte att prata med henne, och när hon mår bra så VILL hon inte för då är det ju inget problem). Hota henne med att lämna honom är ju ingen idé, men att berätta att det tär på vårt förhållande och jag vet inte hur länge jag kommer orka, är väl inget hot?

Vet inte om hon inser hur illa hennes beteende redan har skadat vår relation (min och hennes alltså). Jag klarar inte av att få ett psykbryt riktad mot mig ena dan å sen ska vi tydligen vara bästa kompisar nästa dag.

Sen har jag då ingen 7-åring, utan två på 16 å en på 14? Å ena 16-åringen med mest bekymmer har jag minst problem med nu när hon fått hjälp via LSS. 14-åringen har vi så sakta börjat arbeta tillbaka till skolan genom att jag följer med henne dit 1-1,5h varje em.

Barnens pappa ja? den relationen borde jag verkligen avslutat för väldigt, väldigt länge sen. Redan efter nåt halvår började jag fundera på vad det var för fel på den relationen. Men då var jag alldeles för rädd för att vara singel resten av livet. Det var inte bra, men det var heller inte tillräckligt dåligt. Vi fungerade bra som arbetskompisar typ, men jag kände mig hela tiden ensam i hans sällskap. Det fanns inget ?vi?. Nu efteråt inser jag att han utsatte både mig och barnen för psykiskt våld, blev jag ledsen så kallade han mig psykfall istället för att fråga vad som hänt och trösta mig. Först efter 18 år, när jag råkade ut för att bli förälskad i en annan man, hände det något. Jag tänkte att det går snart över å sen är allt som vanligt igen, så jag sa ingenting. Men jag är så fruktansvärt dålig på att ljuga så det tog ju inte lång tid innan han upptäckte det. Sen bröt hela helvetet lös här hemma. Hot om både det ena och det andra. Hade jag vetat vad som komma, att han skulle slå sönder min telefon och slå mig på kinden, så hade jag dragit direkt, men vi försökte få det att funka ändå under ca 1 år. Men det var hemska att leva under ständigt hot och inte veta vad han skulle ta sig till. Nog för att han kunde bli arg tidigare, men nu var han riktigt vansinnig, okontaktbar. Jag träffade inte den mannen många gånger efter att han kom på det, har råkat springa på honom på stan och pratat några ord. Men i hans värld hade jag haft sexorgier under alla våra år tillsammans med varenda karl jag kunnat få tag i både i den stad jag bor nu och i den stad vi bodde i tidigare. När jag berättade för min psykoterapeut om hur livet med honom  varit så sa hon att det är inte konstigt att du är utmattad och hjärntrött, då har ju varit ihop med en med autism/aspergers. Det är också därför han inte fixar att hålla kontakten med sina barn. Kraschen här kom hösten -13, först okt-16 var bodelningen klar, han skulle ju krångla med precis allt, trots att jag tagit hjälp av en jurist för att kunna få åtminstone den ekonomiska biten hyfsat rättvis, (men juristen trodde han ju var fejk och tom juristen började ju undra hur det stod till i huvudet på honom men tanke på de mail han skrev till henne), och sen jag kunde byta lås och känna mig något tryggare på nätterna. Tack vare min nuvarande särbo, så orkade jag igenom hela den här tragedin. Barnens pappa åkte till Kina å gifte sig i januari 2016, sen blev jag och min särbo ihop juni -16.

Detta totala kaos hemma, samtidigt som dottern fick diagnoserna add och autism, samtidigt som jag försökte hålla skenet uppe gjorde att jag i feb-15 kraschade i utmattning och hjärntrötthet.

Så man kan väl inte direkt säga att jag har de bästa förutsättningarna för fler problem?

Men det är först nu, i det här förhållandet , som jag insett vad jag saknat i förhållandet med barnens pappa. Det är kärlek, närhet, omtanke?hela den biten som gör att man känner sig älskad. Fanns inget sånt tidigare. Därför är jag väldigt rädd om den här relationen.

Men min ?problembägare? är liksom redan full innan. Jobbar på att minska volymen i den, men det tar tid. Och det går ju inte direkt bättre om den fylls på med nya problem.

 

?Kan ej förvänta dig så mycket? Ja, hon har absolut fler diagnoser än enbart ADD! Hon HADE en pojkvän? å ja, det var bra för alla? utom kanske för pojkvännen som troligen var lika styrd av henne som andra i hennes omgivning. Det är alltså efter honom (han gjorde slut i somras) som hon bara blivit värre och värre.

Troligen har du rätt att hon behöver någon som tar hand om henne konstant. Å som står ut med att hela livet är på hennes villkor och som kan slå dövörat till när hon skäller på honom. Finns ju folk till allt så? kanske även det går att hitta.

 

Elva, ja du, väljer han att fortsätta ha sin dotter boendes hemma hos sig så får jag väl säga adjö till honom, eller så får han fixa att dottern kommer hemifrån. Det är inte snällt mot dottern heller att curla precis hela tiden! Dör man efter ålder så lär ju han dessutom dö före henne, hur ska hon klara sig då?

 

Stina, jo pappan vill allt både att hon ska ha ett eget boende och en ny utredning och ev medicinering! Men han är alldeles för snäll för att ställa ultimatum till henne, att antingen be om utredning eller så är det inget fel å då är det bara för henne att ?skärpa till sig?, kan hon inte det så är det nyutredning som gäller!

 

Elva, det jag inte förstår är att det går bra att träffas på andra ställen, men hemma hon honom är det tvärlåst!

 

Stina, precis!!! Jag är så less på henne att jag i princip blivit allergisk mot allt som har med henne att göra! Minsta gnäll från henne får det att koka inombords. Å jag är ju så förbannat ?väluppfostrad? att jag tiger och lider! Men jag är hela tiden rädd för att komma till den punkt då jag verkligen exploderar! Antagligen kommer det bli för nån skitsak, å det är inte långt dit? Måste se till att få ur mig det till henne i lägen då jag fortfarande är lugn.

 

Mamaeona, ?hon har aldrig stannat så pass länge att vi kunnat ?köra vårt race?. Har det blivit jobbigt så har hon dragit! Å ett sätt att slippa ifrån att ens utsätta sig för det från hennes sida, har ju varit att endast åka till honom varannan söndag em, då hon vet att jag inte hinner komma, eller krävt garanti av honom att de ska vara själva på kvällen för annars så kommer hon inte alls.

Jag har allt visat honom största delen av den här tråden (dock inte de senaste inläggen). Han kan inte annat än att hålla med, men vet inte vad han ska ta sig till. Allt blir ju så mycket svårare att få hjälp med när de är över 18! Då kan man som förälder inte göra ett skit vad gäller att kräva vård!

 

Stina, Ja, jag har har erkänt att jag har fruktansvärt svårt för att hantera konflikter! Det är ett rejält handikapp i hela mitt liv. Kanske jag lämnat barnens pappa mycket tidigare om det inte vore för min konflikträdsla? Tror inte han kommer bli arg om jag säger vad jag tycker till hans dotter. Tror mer att han är fruktansvärt förtvivlad över att han inte vet hur han ska lösa situationen!

 

Ess, om man går sönder eller inte tror jag mer beror på hur man är som individ, och vad man har med sig i bagaget. Jag känner att jag blivit sjuk av att försöka upprätthålla en artig fasad mot henne.

 

III, varför tycker du inte att jag ska vara med på familjeterapi? Han och dottern har ju inga problem så länge hon får vara själv med henne.

 

Hur som helst så har jag fixat en tid hos familjerådgivningen, men tidigaste som fanns var i slutet av april? Nu sa de iofs att de ffa sysslar med parrelationer, men det kan ju även innefatta hur man behåller en bra parrelation med dessa problem i omgivningen. Kanske inte helt rätt ställe, men vi ger det en chans iaf. Kanske man kan få nån annan synvinkel på problemet?

 

Vet inte om vuxenpsyk kan ge stödsamtal? På BUP är de ju skyldiga att stötta föräldrarna, men jag vet inte om det gäller samma på vuxenpsyk.

 

Det svåra är ju att veta vart man ska vända sig i de här frågorna! Men det är nog som min psykoterapeut säger, att den som kan hjälpa oss bäst med specifika råd, det är dotterns psykolog, men hon släpper ju inte in oss! Det är som nåt slags moment 22 hela tiden.

Stina, vi ses allt hos mig då och då. Problemet är ju bara att då blir det antingen jag ELLER hon. Men det är fortfarande lika sjukt att jag numera inte ens kan komma innanför dörren hos honom. Dessutom har vi gemensam biodling hos honom och den säsongen drar snart igång. Å bina lär ju inte anpassa sig efter när jag tillåts komma dit av dottern.

 

Qwe, helt klart är hon bortskämd, det kan man iaf inte skylla ADDn för! Då han bara har ett barn så har hon ju fått allt fokus å nästan allt hon pekat på. Npf-diagnoser är en orsak till varför man har svårare för vissa saker, men det är ingen ursäkt till att bete sig illa.

Jag ska absolut försöka skriva små korta meddelanden till henne och berätta hur jag känner det. (Prata funkar ju inte, både jag och ffa pappan har försökt ett otal gånger. När hon är i affekt så GÅR det inte att prata med henne, och när hon mår bra så VILL hon inte för då är det ju inget problem). Hota henne med att lämna honom är ju ingen idé, men att berätta att det tär på vårt förhållande och jag vet inte hur länge jag kommer orka, är väl inget hot?

Vet inte om hon inser hur illa hennes beteende redan har skadat vår relation (min och hennes alltså). Jag klarar inte av att få ett psykbryt riktad mot mig ena dan å sen ska vi tydligen vara bästa kompisar nästa dag.

Sen har jag då ingen 7-åring, utan två på 16 å en på 14? Å ena 16-åringen med mest bekymmer har jag minst problem med nu när hon fått hjälp via LSS. 14-åringen har vi så sakta börjat arbeta tillbaka till skolan genom att jag följer med henne dit 1-1,5h varje em.

Barnens pappa ja? den relationen borde jag verkligen avslutat för väldigt, väldigt länge sen. Redan efter nåt halvår började jag fundera på vad det var för fel på den relationen. Men då var jag alldeles för rädd för att vara singel resten av livet. Det var inte bra, men det var heller inte tillräckligt dåligt. Vi fungerade bra som arbetskompisar typ, men jag kände mig hela tiden ensam i hans sällskap. Det fanns inget ?vi?. Nu efteråt inser jag att han utsatte både mig och barnen för psykiskt våld, blev jag ledsen så kallade han mig psykfall istället för att fråga vad som hänt och trösta mig. Först efter 18 år, när jag råkade ut för att bli förälskad i en annan man, hände det något. Jag tänkte att det går snart över å sen är allt som vanligt igen, så jag sa ingenting. Men jag är så fruktansvärt dålig på att ljuga så det tog ju inte lång tid innan han upptäckte det. Sen bröt hela helvetet lös här hemma. Hot om både det ena och det andra. Hade jag vetat vad som komma, att han skulle slå sönder min telefon och slå mig på kinden, så hade jag dragit direkt, men vi försökte få det att funka ändå under ca 1 år. Men det var hemska att leva under ständigt hot och inte veta vad han skulle ta sig till. Nog för att han kunde bli arg tidigare, men nu var han riktigt vansinnig, okontaktbar. Jag träffade inte den mannen många gånger efter att han kom på det, har råkat springa på honom på stan och pratat några ord. Men i hans värld hade jag haft sexorgier under alla våra år tillsammans med varenda karl jag kunnat få tag i både i den stad jag bor nu och i den stad vi bodde i tidigare. När jag berättade för min psykoterapeut om hur livet med honom  varit så sa hon att det är inte konstigt att du är utmattad och hjärntrött, då har ju varit ihop med en med autism/aspergers. Det är också därför han inte fixar att hålla kontakten med sina barn. Kraschen här kom hösten -13, först okt-16 var bodelningen klar, han skulle ju krångla med precis allt, trots att jag tagit hjälp av en jurist för att kunna få åtminstone den ekonomiska biten hyfsat rättvis, (men juristen trodde han ju var fejk och tom juristen började ju undra hur det stod till i huvudet på honom men tanke på de mail han skrev till henne), och sen jag kunde byta lås och känna mig något tryggare på nätterna. Tack vare min nuvarande särbo, så orkade jag igenom hela den här tragedin. Barnens pappa åkte till Kina å gifte sig i januari 2016, sen blev jag och min särbo ihop juni -16.

Detta totala kaos hemma, samtidigt som dottern fick diagnoserna add och autism, samtidigt som jag försökte hålla skenet uppe gjorde att jag i feb-15 kraschade i utmattning och hjärntrötthet.

Så man kan väl inte direkt säga att jag har de bästa förutsättningarna för fler problem?

Men det är först nu, i det här förhållandet , som jag insett vad jag saknat i förhållandet med barnens pappa. Det är kärlek, närhet, omtanke?hela den biten som gör att man känner sig älskad. Fanns inget sånt tidigare. Därför är jag väldigt rädd om den här relationen.

Men min ?problembägare? är liksom redan full innan. Jobbar på att minska volymen i den, men det tar tid. Och det går ju inte direkt bättre om den fylls på med nya problem.

 

?Kan ej förvänta dig så mycket? Ja, hon har absolut fler diagnoser än enbart ADD! Hon HADE en pojkvän? å ja, det var bra för alla? utom kanske för pojkvännen som troligen var lika styrd av henne som andra i hennes omgivning. Det är alltså efter honom (han gjorde slut i somras) som hon bara blivit värre och värre.

Troligen har du rätt att hon behöver någon som tar hand om henne konstant. Å som står ut med att hela livet är på hennes villkor och som kan slå dövörat till när hon skäller på honom. Finns ju folk till allt så? kanske även det går att hitta.

 

Elva, ja du, väljer han att fortsätta ha sin dotter boendes hemma hos sig så får jag väl säga adjö till honom, eller så får han fixa att dottern kommer hemifrån. Det är inte snällt mot dottern heller att curla precis hela tiden! Dör man efter ålder så lär ju han dessutom dö före henne, hur ska hon klara sig då?

 

Stina, jo pappan vill allt både att hon ska ha ett eget boende och en ny utredning och ev medicinering! Men han är alldeles för snäll för att ställa ultimatum till henne, att antingen be om utredning eller så är det inget fel å då är det bara för henne att ?skärpa till sig?, kan hon inte det så är det nyutredning som gäller!

 

Elva, det jag inte förstår är att det går bra att träffas på andra ställen, men hemma hon honom är det tvärlåst!

 

Stina, precis!!! Jag är så less på henne att jag i princip blivit allergisk mot allt som har med henne att göra! Minsta gnäll från henne får det att koka inombords. Å jag är ju så förbannat ?väluppfostrad? att jag tiger och lider! Men jag är hela tiden rädd för att komma till den punkt då jag verkligen exploderar! Antagligen kommer det bli för nån skitsak, å det är inte långt dit? Måste se till att få ur mig det till henne i lägen då jag fortfarande är lugn.

 

Mamaeona, ?hon har aldrig stannat så pass länge att vi kunnat ?köra vårt race?. Har det blivit jobbigt så har hon dragit! Å ett sätt att slippa ifrån att ens utsätta sig för det från hennes sida, har ju varit att endast åka till honom varannan söndag em, då hon vet att jag inte hinner komma, eller krävt garanti av honom att de ska vara själva på kvällen för annars så kommer hon inte alls.

Jag har allt visat honom största delen av den här tråden (dock inte de senaste inläggen). Han kan inte annat än att hålla med, men vet inte vad han ska ta sig till. Allt blir ju så mycket svårare att få hjälp med när de är över 18! Då kan man som förälder inte göra ett skit vad gäller att kräva vård!

 

Stina, Ja, jag har har erkänt att jag har fruktansvärt svårt för att hantera konflikter! Det är ett rejält handikapp i hela mitt liv. Kanske jag lämnat barnens pappa mycket tidigare om det inte vore för min konflikträdsla? Tror inte han kommer bli arg om jag säger vad jag tycker till hans dotter. Tror mer att han är fruktansvärt förtvivlad över att han inte vet hur han ska lösa situationen!

 

Ess, om man går sönder eller inte tror jag mer beror på hur man är som individ, och vad man har med sig i bagaget. Jag känner att jag blivit sjuk av att försöka upprätthålla en artig fasad mot henne.

 

III, varför tycker du inte att jag ska vara med på familjeterapi? Han och dottern har ju inga problem så länge hon får vara själv med henne.

 

Hur som helst så har jag fixat en tid hos familjerådgivningen, men tidigaste som fanns var i slutet av april? Nu sa de iofs att de ffa sysslar med parrelationer, men det kan ju även innefatta hur man behåller en bra parrelation med dessa problem i omgivningen. Kanske inte helt rätt ställe, men vi ger det en chans iaf. Kanske man kan få nån annan synvinkel på problemet?

 

Vet inte om vuxenpsyk kan ge stödsamtal? På BUP är de ju skyldiga att stötta föräldrarna, men jag vet inte om det gäller samma på vuxenpsyk.

 

Det svåra är ju att veta vart man ska vända sig i de här frågorna! Men det är nog som min psykoterapeut säger, att den som kan hjälpa oss bäst med specifika råd, det är dotterns psykolog, men hon släpper ju inte in oss! Det är som nåt slags moment 22 hela tiden.

Men då kör ni ju ert race!? Om hon drar. Låt de vara så då. Ni fortsätter er kväll, hon drar. Ni käkar tacos, ser film, går o sova. Hon kommer när hon kommer, eller åker till kompis, mamman, killen - whatever. Så GÖR JU UNGA VUXNA. Lever sitt eget liv. Ser inte problemet? Måste hon vara hemma 22 el?

Så ni är bästa kompisar ena dan och så de här utbrotten nästa? Det framgick inte riktigt så. Då finns det stunder som du kan prata med henne. Nej, jag tycker inte det är att hota att berätta att det känns svårt och att du inte vet hur länge du kommer att orka. Så länge du är ärlig och säger som det är. Jag fick en gång höra att man kan säga vad som helst, det beror inte på vad man säger utan hur man säger det.

Vad konstigt att jag och andra har hängt upp oss på att du har en 7-åring när du inte har det! Förlåt. Jag har nog snappat upp vad någon annan sagt och fortsatt på det spåret. Jag föreställde mig också att du hade tre barn men då har du alltså två barn. Då blir bilden en annan. 

Jag håller med dig, du har haft tillräckligt med bekymmer i ditt liv och du borde inte ha det här också. Det är lite det jag menar att du borde smälta lite vad du har varit med om. Ta en paus. Landa i vem du är idag. Nu har du träffat en man som visat dig hur fint det kan vara och du har fått lära dig vad kärlek är. 

Jag kan berätta en sak om mig själv för dig. Jag levde också i en misshandelsrelation. För mig handlade det om både fysisk och psykisk misshandel. Jag tog mig ur det själv men en dag träffade jag den där killen som jag blev förälskad i, vi blev förälskade och den relationen vi hade var något helt annat. Tyvärr hände något och relationen gick i kras. Han betedde sig dumt men det handlade ändå om en dumhet som var något helt annat än den elakhet jag hade upplevt tidigare. Idag, när jag ser tillbaka på den relationen så tänker jag att det var där jag lärde mig hur kärlek kunde se ut. Jag är oerhört tacksam att jag fick uppleva det. Jag är fortfarande arg för hans dumhet men själva erfarenheten av kärlek är jag tacksam för. Den erfarenheten gjorde att jag visste vad jag skulle leta efter nästa gång. 

Du vill inte höra att du borde lämna den här relationen. Du vill inte att en relation som i övrigt är bra ska gå i kras bara för att den här dottern som ju ändå borde ha ett eget boende och som du som utomstående kan se att det finns en massa borden som skulle kunna uppfyllas men som inte gör det och du vill att allt bara ska vara så perfekt som det ju skulle kunna vara om bara ? och så fortsätter det.

Du kanske inte behöver lämna relationen men ta ett steg tillbaka. Gå gärna i terapi med mannen men försök ta dig ur den där känslan av att alla äggen ligger i just den här korgen. Det kanske inte är meningen att du ska vara med den här mannen. Det var kanske bara meningen att han skulle visa dig hur bra det kan vara. Det kanske finns någon ännu bättre där ute, för dig, för honom. 
Eller bara ta ett steg tillbaka och se om er relation kan må bättre av att ni tar en paus. Så kanske han och dottern kan få lite tid att reda ut problemen och förbereda en lite bättre plats för dig att få rum i.

qwe, bästa kompisar är väl kanske att överdriva, men tidigare så har jag iaf tyckt att hon varit ok å kunnat umgås med henne osv. Jag har verkligen försökt vara trevlig och hitta positiva tillfällen osv. Men så länge hon tvärvägrar att prata med någon om just det problemet hos hennes pappa så känns det hopplöst. Däremot kan hon sitta och prata om alla problem hon har hos sin mamma och hur dum och korkad hennes mammas sambo är och vill givetvis ha medhåll... men minsta lilla man nämner problemen hos hennes pappa är det tvärlåst.Har försökt säga till henne att alla inblandade måste göra sin del om det ska gå att lösa. Försökte även få henne att låta oss träffa psykologen, men då var det tvärstopp igen.

Tyvärr har det väl även med tiden att göra, snart 3 år som jag inte kunnat sova där samtidigt, å det blir bara värre. från början var det ju bara sova som inte gick, nu jan jag ju inte vara där alls, dvs det går åt FEL håll! Hade vi nyss träffats så hade jag nog sett problemet på ett helt annat sätt.

I måndags tex så skulle jag och hennes pappa på en kurs på kvällen. Tidigare hade de bestämt att hon skulle följa med eftersom hon inte kan vara själv hemma. Men på väg hem från jobbet ringer hon pappan och är helt förstörd, hon bestämmer sig för att åka till mamman istället, å även där fortsätter hennes problem om jag fattat det hela rätt.
Dagen därpå när mamman pratar med henne så tyckte hon inte alls att det var nåt problem dan innan. Hon hade ju bara varit lite trött...
De här svängningarna hänger inte jag med i! Urflippad ena dan å nästa är det som om inget hänt. Kanske hon förtränger allt dåligt när hon mår hyfsat? Tyvärr fixar inte jag de svängningarna! ...att få ett utbrott riktat mot sig ena stunden, att inte få vara hos hennes pappa samtidigt, och sen låtsas som att allt är bra dan därpå.

Tre barn...16 och 16 och 14 år... tvillingar på 16 år alltså å en 14-åring

Tror snarare att det var den som jag blev förälskad i som gjorde att jag insåg vad jag saknade och hur det kunde vara. Nuvarande hade jag ju lärt känna nåt år tidigare då vi jobbade ihop några veckor. Det var ett sånt där tillfälle då personkemin stämmer direkt å det känns som om man alltid kännt varandra. När jag sen fick problem hemma så kontaktade jag honom för att ha nån att prata med. Vid den tiden hade han en annan flickvän som gjorde slut med honom våren 14. När han hämtat sig från den chocken började vi umgås mer å mer. Men nåt mer förhållande skulle han inte ha. Kvinnor lämnade ju honom ändå bara...(troligen för att de var pedanter allihop, vilket inte han är.) Men vi upptäckte att vi trivdes väldigt bra ihop, väldigt lika på många sätt, och att det är samma "fel" på oss. Till slut trodde omgivningen att vi var ihop, så då var det väl lika bra att vi var det då. Tack vare honom så orkade jag igenom separationen från barnens pappa som tog 3 år...å problemen var ju inte slut där... då barnens pappa är omöjlig att kommunicera med. Men nu struntar jag i honom! Det är upp till honom vilken kontakt han vill ha med sina barn.
Min särbo och framtida man (vi har liksom bröllopsplaner trots alla problem), betyder så mycket mer för mig än en tillfällig förälskelse. Vi har redan delat så mycket elände som de flesta andra skulle fly från. Hade mina barn bara varit några år äldre, eller velat flytta ut på landet, så skulle vi redan bott ihop. Å då hade hon bara fått köpa läget. Kanske hon aldrig skulle åka dit då? Eller kanske hon skulle vara tvungen att acceptera att jag var där? Vi har en teori om att hon kör iväg mig bara för att hon kan. Vi har frågat henne varför hon inte kör iväg mammans sambo, men hon kör iväg mig. Svaret vi får är att det är en annan sak där. Hos sin mamma bor de ju ihop och äger huset ihop, då GÅR det ju inte att köra iväg honom! Hos sin pappa har hon alltid varit själv! Hans två förhållanden mellan hennes mamma och mig, bodde ju aldrig där, utan var bara där då och då på helgerna. Men dem accepterade hon ju även på nätterna! Och iom att det aldrig var tal om att de skulle flytta ihop eller gifta sig så kanske de inte var nåt större hot mot hennes ensamrätt på sin pappa. Tydligen har hon svängt väldigt mycket i sitt mående, å nu är det värre än någonsin.

Han kommer iaf hit ikväll och vi har även morgdagen ihop. Kanske får skriva ner nåt tillsammans som jag kan skicka till hans dotter? Min del i lösningen är väl antagligen att jag måste tala om för henne direkt hur jag känner och mår, det räcker inte med att prata med alla andra om det...

Ja, det är klart att hon gör det för att hon kan. Men det kan ju också, eller samtidigt, vara så att hon känner att hennes sista frizon dras åt. Hon står ut hos mamman så länge hon har sin frizon hos sin pappa.
Men jag förstår dig. Jag klarar inte heller av de där svängningarna, även om jag inte har det i den utsträckning du beskriver. På den nivån jag har det kan man hantera det så länge man får andrum mellan vistelserna. Det där finns nog mer eller mindre i många bonuskonstellationer. Det där med att prata med mamman känner jag också igen. I mitt fall tror jag att det beror på att mamman gärna tar del av våra problem och vill "hjälpa" sitt barn.
Jag har varit hjälpt av att dra upp nya gränser för mig själv. Ena stunden duger man (för att jag kan ordna mat), nästa stund straffas jag med passiv aggressivitet. Jag har kunnat dra mig ur det där spelet genom att överlåta helt till pappan att ordna maten. Det här är små problem jämfört med dina, det inser jag, så inga jämförelser i övrigt. 
Nej, jag tycker inte det är acceptabelt att hon kan diskutera sina problem hos er med sin mamma och vägrar att diskutera era problem med er. Vill hon inte diskutera med er så ska hon inte diskutera det med sin mamma heller. Men det är så klart inte lätt att styra över. Hur bra kan ni resonera med mamman om det här? Om mamman inte vill hjälpa er på ett sätt som hjälper er, snarare än stjälper, så får hon stå sitt kast och låta dottern bo hos sig på heltid och inte beklaga sig över det längre. 

Jag hoppas ni får en bra kväll och en bra morgondag. Att ni kan komma fram till något. Vad säger ni om mamaleones förslag om att ni låter henne åka iväg då om det inte passar? Vad är det värsta som kan hända? Om du bortser ifrån dina egna känslor kring detta.

Kanske lite uppdatering ts?!

Här kommer uppdatering...

Förra helgen så kom ju min särbo hit både fredag kväll och lördag. Som vanligt har vi aldrig några problem när inte hans dotter är inblandad. Minns inte riktigt vad vi gjorde då. Kommer inte ihåg sen om hans dotter kom till honom på söndagen eller inte.

Måndag 1/4 dansade vi folkdans, hon sur för att pappa inte satt hemma med henne, han hade erbjudit henne att följa med så att hon ändå kunde sova hos honom sen. Hon vägrade och åkte till mamma.

Tisdag hade hon pappa för sig själv, dock ringde jag väl och pratade en stund och då hörde jag i bakgrunden hur hon blev sur...

Onsdag hjälpte jag till med en personalfest, dvs hon hade pappa för sig själv

Torsdag var jag själv på personalfest, dvs hon hade pappa för sig själv

Fredag hade han sagt till henne att han skulle träffa mig en stund på dan, och vara hemma på kvällen. Problemet då var bara att jag kunde inte under dagen samt att till mig hade han tidigare i veckan lovat att vi skulle på en pubkväll i hembygdsgården där även hon hade kunnat följa med
Så snart han började prata med henne om att jag skulle komma på kvällen istället så bröt helvetet lös, fast jag inte ens var i närheten. Efter mycket tjafs så tog hon hans bil och drog, dock inte så långt första gången. Kom tillbaka efter en stund, men när han inte var klar med att byta däck på hennes bil så drog hon till mamma med hans bil.
Hur i hela världen ska hon kunna jobba med sina problem när hon hela tiden flyr tidigare och tidigare?
Verkar som att ju mer han sätter sina gränser och ställer krav på henne, ju värre blir situationen. Men kanske det måste bli värre(från hennes håll) innan det blir bättre?
Jag var ju rätt ledsen redan när jag kom ut till honom på kvällen, blev dock något bättre under pubkvällen...ända tills hon kom på tal...då kom tårarna igen.

Eftersom det blev rätt sent och hon hade flytt så stannade jag kvar till lördagen. Hon ville komma ut på fm, men när hon fick veta att jag var där så förslog hon att de skulle ses i stan på en fika istället. Men till slut kom hon ut en liten stund på lördag em, antagligen bara för att hämta sin bil... Själv försökte jag bara låtsas som att hon inte var där. 

Lördag natt och söndag kväll jobbade han, så då var ingen av oss där.

Den här veckan är hon jättesur på honom för att han är bokad varje dag. Dock är det bara imorgon torsdag som hon inte kan följa med. Han har tagit tjänstledigt från sitt nattarbete bla för att hon ska kunna sova hos honom, men vad jag vet så har han inte tagit tjänstledigt för att sitta hemma själv med henne varenda kväll.

Måndag folkdans, dit kan hon följa med men valde att vara kvar hos mamma
Tisdag buggkurs, dit kan hon följa med, men valde att vara kvar hos mamma
Onsdag har han ett möte, dit kan hon följa med, men valde att vara kvar hos mamma
Torsdag ska vi på en föreläsning som jag bokade långt innan jag visste att han skulle jobba dagtid.
Fredag ska han först träffa några kompisar, sen tänkte vi åka och dansa, dit kan hon följa med, men väljer att vara kvar hos mamma
Lördag har vi bjudit hem några bekanta till honom, där kan hon också vara med, men gissar på att hon kommer stanna hos mamma pga att jag är med och troligen kommer sova där, kanske att hon skulle komma om jag skulle garantera att jag åker hem...

Så den här veckan är det bara torsdagen hon inte kan följa med, ändå väljer hon ju själv att inte vara hos honom.

Nästa vecka är det bara folkdans på måndagen, sen är det inget annat bokat förrän påskafton. Dock tänkte jag väl komma ut nångång innan dess, men kanske inte ska säga nåt innan då...

Även om hon har sina problem och hennes mamma behöver avlastning, så är det väl ändå inte rimligt av henne att kräva att hennes pappa ska ställa in allt han gör och sitta hemma själv med henne varenda kväll som hon vill vara där? 
Jag kan ju tycka att en 21-åring borde antingen klara sig själv hemma åtminstone under kvällen, eller så mår hon så dåligt att hon behöver ett annat boende och ordentlig vård. Tyvärr kan man ju inte göra så mycket åt vårddeln när hon är över 18... Slänga ut henne om hon inte accepterar situationen tror jag inte att han kommer göra, men kanske det är det som skulle behövas för att hon ska inse hur illa det är.

Tydligen har hon fått veta att jag och hennes mamma skrivit lite till varandra...å det var ju inte bra! Då ringde hon sin pappa och ifrågasatte varför jag och hennes mamma hade kontakt! Han försökte lugnt förklara för henne att vi måste ju prata med varandra om vi ska kunna hjälpas åt att lösa hennes problem. Det gick ju inte hem hos henne...hon fick ju inte medhåll...å då slänger man på luren! Alltid denna strutsmetod...

Undrar hur hon hade gjort om jag haft möjligheten att flytta till honom på stört? Hade hon aldrig kommit ut då? Eller hade hon krävt att jag skulle åka hemifrån på kvällar och nätter för att hon skulle få han pappa för sig själv? Eller skulle hon varit så illa tvungen att acceptera mig då?

Nu när hon insåg att han hade något bokat varenda kväll den här veckan, så var hon ju sur för att hon inte får nån egentid med honom. Hon hade ju tre hela kvällar egentid med honom förra veckan... Hon tror inte på att han tog tjänstledigt för att jobba dagtid för hennes skull eftersom han inte sitter ensam hemma med henne varje kväll. För min del spelar det ingen större roll om han jobbar natt eller dag, kvällarna är han ju ledig ändå. 
Hur många 21-åringar vill ha egentid med sin pappa flera kvällar i veckan, helst varje dag?
Jag och han har ytterst sällan egentid! När han är här så är i princip alltid minst ett av mina barn hemma. När vi är å dansar, så är vi knappast själva... de gånger vi är helt själva utan andra yttre "krav" är ytterst sällan.
Det känns inte som att jag konkurrerar med hans dotter, utan hon beter sig mot mig som att jag är en konkurrerande flickvän!

Ser fram emot fredagen den 26/4 då vi ska till familjerådgivningen. Vet dock inte vilken hjälp vi kan få från dem. Det de sa att de kan vara behjälpliga med i såna här fall är hur vi ska kunna förebygga att hon förstör vårt förhållande när vi inte har nåt annat problem mellan oss.

Här kommer uppdatering...

Förra helgen så kom ju min särbo hit både fredag kväll och lördag. Som vanligt har vi aldrig några problem när inte hans dotter är inblandad. Minns inte riktigt vad vi gjorde då. Kommer inte ihåg sen om hans dotter kom till honom på söndagen eller inte.

Måndag 1/4 dansade vi folkdans, hon sur för att pappa inte satt hemma med henne, han hade erbjudit henne att följa med så att hon ändå kunde sova hos honom sen. Hon vägrade och åkte till mamma.

Tisdag hade hon pappa för sig själv, dock ringde jag väl och pratade en stund och då hörde jag i bakgrunden hur hon blev sur...

Onsdag hjälpte jag till med en personalfest, dvs hon hade pappa för sig själv

Torsdag var jag själv på personalfest, dvs hon hade pappa för sig själv

Fredag hade han sagt till henne att han skulle träffa mig en stund på dan, och vara hemma på kvällen. Problemet då var bara att jag kunde inte under dagen samt att till mig hade han tidigare i veckan lovat att vi skulle på en pubkväll i hembygdsgården där även hon hade kunnat följa med
Så snart han började prata med henne om att jag skulle komma på kvällen istället så bröt helvetet lös, fast jag inte ens var i närheten. Efter mycket tjafs så tog hon hans bil och drog, dock inte så långt första gången. Kom tillbaka efter en stund, men när han inte var klar med att byta däck på hennes bil så drog hon till mamma med hans bil.
Hur i hela världen ska hon kunna jobba med sina problem när hon hela tiden flyr tidigare och tidigare?
Verkar som att ju mer han sätter sina gränser och ställer krav på henne, ju värre blir situationen. Men kanske det måste bli värre(från hennes håll) innan det blir bättre?
Jag var ju rätt ledsen redan när jag kom ut till honom på kvällen, blev dock något bättre under pubkvällen...ända tills hon kom på tal...då kom tårarna igen.

Eftersom det blev rätt sent och hon hade flytt så stannade jag kvar till lördagen. Hon ville komma ut på fm, men när hon fick veta att jag var där så förslog hon att de skulle ses i stan på en fika istället. Men till slut kom hon ut en liten stund på lördag em, antagligen bara för att hämta sin bil... Själv försökte jag bara låtsas som att hon inte var där. 

Lördag natt och söndag kväll jobbade han, så då var ingen av oss där.

Den här veckan är hon jättesur på honom för att han är bokad varje dag. Dock är det bara imorgon torsdag som hon inte kan följa med. Han har tagit tjänstledigt från sitt nattarbete bla för att hon ska kunna sova hos honom, men vad jag vet så har han inte tagit tjänstledigt för att sitta hemma själv med henne varenda kväll.

Måndag folkdans, dit kan hon följa med men valde att vara kvar hos mamma
Tisdag buggkurs, dit kan hon följa med, men valde att vara kvar hos mamma
Onsdag har han ett möte, dit kan hon följa med, men valde att vara kvar hos mamma
Torsdag ska vi på en föreläsning som jag bokade långt innan jag visste att han skulle jobba dagtid.
Fredag ska han först träffa några kompisar, sen tänkte vi åka och dansa, dit kan hon följa med, men väljer att vara kvar hos mamma
Lördag har vi bjudit hem några bekanta till honom, där kan hon också vara med, men gissar på att hon kommer stanna hos mamma pga att jag är med och troligen kommer sova där, kanske att hon skulle komma om jag skulle garantera att jag åker hem...

Så den här veckan är det bara torsdagen hon inte kan följa med, ändå väljer hon ju själv att inte vara hos honom.

Nästa vecka är det bara folkdans på måndagen, sen är det inget annat bokat förrän påskafton. Dock tänkte jag väl komma ut nångång innan dess, men kanske inte ska säga nåt innan då...

Även om hon har sina problem och hennes mamma behöver avlastning, så är det väl ändå inte rimligt av henne att kräva att hennes pappa ska ställa in allt han gör och sitta hemma själv med henne varenda kväll som hon vill vara där? 
Jag kan ju tycka att en 21-åring borde antingen klara sig själv hemma åtminstone under kvällen, eller så mår hon så dåligt att hon behöver ett annat boende och ordentlig vård. Tyvärr kan man ju inte göra så mycket åt vårddeln när hon är över 18... Slänga ut henne om hon inte accepterar situationen tror jag inte att han kommer göra, men kanske det är det som skulle behövas för att hon ska inse hur illa det är.

Tydligen har hon fått veta att jag och hennes mamma skrivit lite till varandra...å det var ju inte bra! Då ringde hon sin pappa och ifrågasatte varför jag och hennes mamma hade kontakt! Han försökte lugnt förklara för henne att vi måste ju prata med varandra om vi ska kunna hjälpas åt att lösa hennes problem. Det gick ju inte hem hos henne...hon fick ju inte medhåll...å då slänger man på luren! Alltid denna strutsmetod...

Undrar hur hon hade gjort om jag haft möjligheten att flytta till honom på stört? Hade hon aldrig kommit ut då? Eller hade hon krävt att jag skulle åka hemifrån på kvällar och nätter för att hon skulle få han pappa för sig själv? Eller skulle hon varit så illa tvungen att acceptera mig då?

Nu när hon insåg att han hade något bokat varenda kväll den här veckan, så var hon ju sur för att hon inte får nån egentid med honom. Hon hade ju tre hela kvällar egentid med honom förra veckan... Hon tror inte på att han tog tjänstledigt för att jobba dagtid för hennes skull eftersom han inte sitter ensam hemma med henne varje kväll. För min del spelar det ingen större roll om han jobbar natt eller dag, kvällarna är han ju ledig ändå. 
Hur många 21-åringar vill ha egentid med sin pappa flera kvällar i veckan, helst varje dag?
Jag och han har ytterst sällan egentid! När han är här så är i princip alltid minst ett av mina barn hemma. När vi är å dansar, så är vi knappast själva... de gånger vi är helt själva utan andra yttre "krav" är ytterst sällan.
Det känns inte som att jag konkurrerar med hans dotter, utan hon beter sig mot mig som att jag är en konkurrerande flickvän!

Ser fram emot fredagen den 26/4 då vi ska till familjerådgivningen. Vet dock inte vilken hjälp vi kan få från dem. Det de sa att de kan vara behjälpliga med i såna här fall är hur vi ska kunna förebygga att hon förstör vårt förhållande när vi inte har nåt annat problem mellan oss.