• Anonym (Förtvivlad)

    Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

    Vi har ett problem vi inte vet hur vi ska lösa eller hantera.

    Jag och min särbo har varit tillsammans i drygt 2,5 år och förlovade i drygt 1 år. Jag har 3 tonårstjejer, varav en med autism, add och OCD. Han har en dotter på 21 år med add och ångest. Stora problemet just nu är hans dotters ångest, eller egentligen är det inte ångesten i sig, utan oviljan att göra något åt det.

    Det problem vi har är att under dessa dryga 2,5 åren så har vi tre inte kunnat sova samtidigt hos min särbo en enda gång, pga att hon inte klarar av att sova själv i ett rum (såvida hon inte haft en kompis el pojkvän hos sig samtidigt).

    Tyvärr har detta problemet bara blivit värre och värre. Från början kunde jag vara hos dem på kvällen, då var det bara sovandet som inte fungerade. Men nu så åker hon direkt om jag kommer när hon är där. Hon vägrar åka till honom om han inte kan garantera att de är helt själva. Problemet är tydligen, enligt henne, inte enbart riktat mot mig, utan det är mot alla. När hon är hos sin pappa så ska hon ha honom för sig själv till 100%. Tyvärr så känns det ju lika illa för mig iaf, även om hon säger att det inte är mig som person hon har nåt emot.

    I början var det mest jag som blev ledsen och åkte hem. Jag är inte den där personen som blir arg och gapar och skriker åt andra, utan vänder det inåt och blir fruktansvärt ledsen istället. Dessutom så vet jag att det inte fungerar speciellt bra på neurotypiska individer, och än mindre fungerar det på nån med add och ångest.

    Till saken hör att min särbo jobbar natt och varannan helg är han långledig och varannan helg är han bara ledig varannan fredag. Under vårt första år tillsammans så var hans dotter hos honom hela långhelgen och ibland även fredag på jobbhelgen. Varje möjlig natt som han var ledig så var hon hos honom och jag fick ta de eventuella nätter som hon inte ville vara där. Så jag förde lite statistik? minns inte de exakta siffrorna, men under ett antal månader så hade hon varit hos honom runt 55 nätter och jag 2-3 st. Detta gjorde ju mig lite irriterad? Jag kände att jag ville inte vara ivägen, å vad hade jag för rätt att ställa krav på honom osv. Han skulle ju alltid välja sin dotter i första hand. Så jag teg och led.

    Nu så har det vänt, men inte för att jag krävt det, utan för att vi gjort några försök att jag bara varit där en stund på kvällen utan att sova över, men varje gång har det slutat likadant. Antingen har jag blivit så ledsen över hennes beteende mot mig att jag åkt hem med tårarna rinnandes, eller så har hon blivit skitsur och dragit bara för att hon inte fick vara helt själv med pappa.

    Min gissning är att de bestämt att hon ska vara hos honom varje söndag för att hon ska komma undan risken att jag kommer dit samtidigt. Nu känns det som att det är mitt fel att de träffas så sällan. Men jag har aldrig krävt att få ha honom för mig själv! ? vilket hon gör? Jag tycker inte att han ska behöva välja, utan vi ska kunna vara där samtidigt.

    Eftersom jag anser att det är ohållbart att ha en sån situation så jag jag tjatat på min särbo att försöka prata med henne om problemet. Men hon flyr hela tiden undan. När hon är i affekt på kvällar/nätter så GÅR det inte att prata med henne och på dagtid så VILL hon inte prata om problemet.

    Vi fick då rådet att skriva till henne, från hennes pappas håll, vad han/vi känner och hur det påverkar oss. För att på så vis kunna nå fram till henne utan att hon behöver känna sig pressad att svara. Nu var hon hos en psykolog idag som tyckte att hon inte skulle träffa honom på ett bra tag eftersom hon tydligen ansåg att det var utpressning.

    Jag förstår inte hur det kan vara utpressning att berätta hur man känner och hur man påverkas av en persons beteende.

    Hon är ju 21 år, men i vissa avseenden inte mer än 14 (-30% pga add).

    Hennes mamma har en ny karl sen många år som dottern hatar. Men varför får hennes mamma ha ett förhållande, men inte hennes pappa? Varför kräver hon inte att han ska åka hemifrån så att hon får hans mamma för sig själv 100%? Men hennes pappa ska inte kunna ha nån hos sig? Vi har frågat många gånger om det och alltid fått samma svar. ?Det är inte samma sak??. Jag tolkar ju det som att eftersom de bor ihop så går det inte att kasta ut honom som hon kan göra med mig som inte bor där. Det känns som att hon anser att jag har ingen som helst rätt att vara där, och skulle jag råka vara där så blir hon sur och vägrar komma.

    Jag har som sagt inget problem med att hon har problem med ångest på kvällarna, utan mitt problem är att hon hela tiden flyr problemet och att det bara blivit värre och värre.

    Nån som har nåt råd om hur vi ska hantera situationen?

    Ibland tänker jag att det vore bäst för alla om vi inte träffades längre, utan att hon fick ha pappa för sig själv 100%.

    Men jag älskar ju hennes pappa, han betyder otroligt mycket för mig efter allt som jag gått igenom, och det här är det ENDA hotet mot vår relation. Jag vill inte att det ska få förstöra vårt förhållande, men hittar vi inte nån lösning så...

  • Svar på tråden Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?
  • mamaleona

    Men ts, är ju just sådär jag menar. Lev ert liv, åk dit ni ska, dansa, ut o äta, planera ERT liv. LÅT HENNE BLI SUR VARJE DAG O ÅKA IVÄG ELLER VAD 17 HON VILL. Gör inte en GREJ av det o försök inte DISKUTERA. Säg bara "ok" om hon tjurar, gå inte in i fighten. Förstår verkligen inte hur ni hyssjar så runt henne. O HÅLL UT, fortsätt dylika veckor 8 veckor till, där NI är i fokus, o ni gör det ni menat. Tror det blir tungt i längden att sura om ingen nämnvärt bryr sig. Nonchalera. Satsa på ER. Att en pappa tar ut tjänstledigt för att vara med sin 21åring är ju banalt, löjligt. Att behandla henne så ger ju henne orsak att tro hon är drottningen. Jisses.

  • Anonym (Elva)

    Känsligt kanske men har flickan fått frågan ifall hon är kär i sin egen pappa? Har du frågat din snubbe om så kan var fallet?

    För precis så låter det, att ni två slåss om hans gunst. Du lever ju i en väldigt destruktiv relation, du kunde ju lika gärna varit ihop med en man och hans svartsjuka fru.

  • Anonym (qwe)
    mamaleona skrev 2019-04-11 08:56:03 följande:

    Men ts, är ju just sådär jag menar. Lev ert liv, åk dit ni ska, dansa, ut o äta, planera ERT liv. LÅT HENNE BLI SUR VARJE DAG O ÅKA IVÄG ELLER VAD 17 HON VILL. Gör inte en GREJ av det o försök inte DISKUTERA. Säg bara "ok" om hon tjurar, gå inte in i fighten. Förstår verkligen inte hur ni hyssjar så runt henne. O HÅLL UT, fortsätt dylika veckor 8 veckor till, där NI är i fokus, o ni gör det ni menat. Tror det blir tungt i längden att sura om ingen nämnvärt bryr sig. Nonchalera. Satsa på ER. Att en pappa tar ut tjänstledigt för att vara med sin 21åring är ju banalt, löjligt. Att behandla henne så ger ju henne orsak att tro hon är drottningen. Jisses.


    Anonym (Elva) skrev 2019-04-12 08:33:46 följande:

    Känsligt kanske men har flickan fått frågan ifall hon är kär i sin egen pappa? Har du frågat din snubbe om så kan var fallet?

    För precis så låter det, att ni två slåss om hans gunst. Du lever ju i en väldigt destruktiv relation, du kunde ju lika gärna varit ihop med en man och hans svartsjuka fru.



    Glömmer ni inte att tjejen har add? Jag vet inget om npf men är det inte det som är det stora problemet här?
    Om tjejen ibland är som en fjortonåring, vad betyder det? Är förståndet som en fjortonåring? Eller borde hon förstå att låta pappa få ha en relation med en kvinna som han kanske kan spendera sin ålderdom med? Mindre barn kan ju ha svårt att förstå att pappas nya tjej inte konkurrerar om samma tid och plats men ett så pass stort barn, som själv har haft en pojkvän, borde väl kunna släppa tanken på det?
    Jag menar nu inte att jag tycker att det här är glasklart, tvärtom. Jag tror att det finns en fara här att hennes diagnos har fått styra och ställa och att alla trippar på tå omkring henne men samtidigt har hon ett specifikt problem, frågan är vad hennes specifika problem är? Och hur får man henne att vilja prata om det? Kanske har ni helt rätt, kanske är det dags att låta henne smaka på konsekvensen. Hon låter onekligen som ett bortklemat barn men som sagt, samtidigt har hon ju speciella behov i och med sin diagnos, så hur mycket krav kan man ställa på henne?
  • pyssel
    Anonym (qwe) skrev 2019-04-13 07:04:51 följande:

    Glömmer ni inte att tjejen har add? Jag vet inget om npf men är det inte det som är det stora problemet här?

    Om tjejen ibland är som en fjortonåring, vad betyder det? Är förståndet som en fjortonåring? Eller borde hon förstå att låta pappa få ha en relation med en kvinna som han kanske kan spendera sin ålderdom med? Mindre barn kan ju ha svårt att förstå att pappas nya tjej inte konkurrerar om samma tid och plats men ett så pass stort barn, som själv har haft en pojkvän, borde väl kunna släppa tanken på det?

    Jag menar nu inte att jag tycker att det här är glasklart, tvärtom. Jag tror att det finns en fara här att hennes diagnos har fått styra och ställa och att alla trippar på tå omkring henne men samtidigt har hon ett specifikt problem, frågan är vad hennes specifika problem är? Och hur får man henne att vilja prata om det? Kanske har ni helt rätt, kanske är det dags att låta henne smaka på konsekvensen. Hon låter onekligen som ett bortklemat barn men som sagt, samtidigt har hon ju speciella behov i och med sin diagnos, så hur mycket krav kan man ställa på henne?


    Inga av problemen som beskrivs här uppstår ur någons ADD.
    Alla hästar hemma
  • Anonym (/\/\/\)
    pyssel skrev 2019-04-13 07:14:39 följande:
    Inga av problemen som beskrivs här uppstår ur någons ADD.
    Flickan har ångest också
  • Anonym (qwe)
    pyssel skrev 2019-04-13 07:14:39 följande:
    Inga av problemen som beskrivs här uppstår ur någons ADD.
    Nej, jag vet ju absolut inte. Kvinnan son har startat tråden vet förmodligen mer eftersom hon har ett barn själv med särskilda behov.

    Ska jag vara ärlig så vet jag knappt vilka krav jag kan ställa på min sambos son, och han har ändå ingen diagnos och ingen anstiftan till det heller, men problemen finns där ändå. Inte på sanna sätt dag, när hen är snart vuxen, men tidigare och när jag själv kunde känna att hen missuppfattat allt kring min närvaro. Problemet kvarstår ändå kring att hen och jag ska ställas emot varandra som vore vi konkurrenter.
  • pyssel
    Anonym (/\/\/\) skrev 2019-04-13 07:50:41 följande:

    Flickan har ångest också


    Jag vet. Ville bara uppmärksamma att ADD inte yttrar sig så. Men väl en del andra diagnoser.
    Alla hästar hemma
  • Benny Retro
    pyssel skrev 2019-04-13 10:50:48 följande:
    Jag vet. Ville bara uppmärksamma att ADD inte yttrar sig så. Men väl en del andra diagnoser.
    Möjligen emotionell personlighetsstörning.
  • Anonym (Förtvivlad)

    Ja du Elva, det har jag också undrat! 
    Visst är det underbart om man kan ha en toppenrelation mellan barn och förälder, men nånstans finns det väl en gräns för när relationen blir "osund", typ när barnet vid en ålder av 21 anser att pappa ska ha massor av egentid med henne, och får hon inte 100% uppmärksamhet när hon är där så drar hon...
    Själv minns jag inte att jag någonsin krävt egentid med min egen pappa å då var jag ändå "pappas flicka".
    Jag skulle kunna förstå hennes beteende om hon vore typ 10 år...

    Håller med dig att det faktiskt känns som att jag konkurrerar med en mans svartsjuka fru istället för hans dotter. Jag tänker ju att det är olika sorts kärlek man har till sina barn och till sin partner... 

    Det som jag tycker är väldigt svårt är att veta vad som hör till diagnosen och vad som bara är rena dumheter. Det tycker jag om henne, och det tycker jag även om min egen dotter med diagnoser. Det som är en faktiskt funktionsnedsättning behöver man ta hänsyn till och hantera på ett sätt, medan bara rena dumheter kan hanteras på ett annat sätt.

    Många gånger verkar det som att viss aindivider använder diagnoser som ursäkt för att bete sig hur som helst. Det finns de som säger att de kan minsann inte sitta stilla i ett klassrum pga sin adhd och försöker inte ens. Jag tänker att ha en diagnos är en orsak till att det är mycket svårare och kanske krävs nån mer strategi för att lyckas, men det är ingen ursäkt att inte ens försöka!

    Och det är väl just den delen jag blir tokig på i hennes fall! Oviljan att ens försöka!!! 

    Att hon har sina funktionsnedsättningar är en sak, men att skylla allt beteende på dem och inte försöka hitta nån fungerande strategi är det jag tycker är värst.

    Och så länge hon enbart har add och dåligt arbetsminne på papper så anser jag att då ska hon kunna fixa de andra problemen. Gör hon inte det så är det ju troligen någon mer diagnos som inte kommit fram än. Så jag tycker ju att antingen ska hon göra en ny utredning så att vi vet om det är något mer, och hittar men ingen orsak till det övriga beteendet så är hon ju bara bortskämd.

    Det här med att man får dra bort ca 30% av åldern vid adhd, beror på att profrontala cortex i hjärnan mognar senare. Så man kan inte bara dra av 30% rakt av, utan  det är ffa i förmågan att planera och ta ansvar som de ligger efter i utveckling.

    Från Wikipedia: "Prefrontala cortex är en viktig struktur vad gäller exekutiva funktioner, planering och impulskontroll. Prefrontala cortex har också en viktig funktion vad gäller arbetsminnets funktion. Andra funktioner hos prefrontala cortex är uppmärksamhet, omdöme, styrning av beteende, tidsuppfattning, inlärning och problemlösning. Långsiktiga mål eller planer, så som studier, upprätthålls tack vare funktionerna i prefrontala cortex."

    Så inom dessa områden kan man räkna bort ca 30% av den fysiska åldern. Däremot har hon ju "rätt" ålder i övrigt. Men bara för att man har svårigheter så kan man ju inte bara skylla på det och skita i att försöka hitta fungerande strategier. Tex tidsuppfattning går att underlätta med kalender med larm, styrning av beteende kan handla om att ha en strategi att gå undan redan innan man blir så arg att man inte kan behärska sig längre. Dessutom har inte alla alla symtom... Och eftersom det är symtomdiagnoser så är det ju så svårt att veta om det är en "riktig" diagnos, eller om det beror på nåt annat.

    Nu har vi i alla fall kommit så långt så att hennes pappa ska få följa med till psykologen, det är ju i alla fall ett framsteg! Själv har jag tyvärr fortfarande inte sagt något till henne direkt, men eftersom hennes pappa nu blivit lovad att följa med till psykologen, så får jag nog vänta tills efter de varit där. Är rädd att hon ska ångra sig annars och vägra honom att följa med.

    Tänk om man bara visste! ...vad som är reella nedsättningar och vad som bara är dumheter. Och tänk om hon bara ville prata om det och verkligen försöka göra något åt det, istället för att bara stoppa huvudet i sanden om det är något som ligger längre fram i tiden, eller fly om det är nåt obekvämt här och nu.

    Tydligen hade han nämnt något om att vi planerar att gifta oss nästa år. Svaret var då ett ointresserat "Jaha". Jag tolkar det som att det var långt ifrån hennes vilja och önskemål, men då det ligger långt fram så funkar strutsmetoden och sen hoppas hon på att det kanske ändrar sig innan dess.

    Det tråkiga är ju att varenda gång det blir nåt "fel" mellan oss så handlar det alltid om hans dotters beteende! Kan inte minnas att jag varit arg, sur, ledsen osv en enda gång på honom! (Ledsen kan jag bli nån enstaka gång, men då handlar det om nåt gammalt dåligt minne hos mig själv som poppar upp för nåt han sagt eller gjort som han omöjligt kunnat veta att det skulle göra mig ledsen). Utan det är tyvärr han som får ut för det jag egentligen borde säga till henne. Visst händer det att vi kan ha olika åsikter om saker i övrigt, men vi har liksom aldrig bråkat om nåt. Det är ju det som är så sorgligt! Nåt som i övrigt är väldigt bra, ska det få förstöras av en dotters beteende? 

  • Anonym (Elva)
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-04-16 13:31:26 följande:

    Ja du Elva, det har jag också undrat! 

    Visst är det underbart om man kan ha en toppenrelation mellan barn och förälder, men nånstans finns det väl en gräns för när relationen blir "osund", typ när barnet vid en ålder av 21 anser att pappa ska ha massor av egentid med henne, och får hon inte 100% uppmärksamhet när hon är där så drar hon...

    Själv minns jag inte att jag någonsin krävt egentid med min egen pappa å då var jag ändå "pappas flicka".

    Jag skulle kunna förstå hennes beteende om hon vore typ 10 år...

    Håller med dig att det faktiskt känns som att jag konkurrerar med en mans svartsjuka fru istället för hans dotter. Jag tänker ju att det är olika sorts kärlek man har till sina barn och till sin partner... 

    Det som jag tycker är väldigt svårt är att veta vad som hör till diagnosen och vad som bara är rena dumheter. Det tycker jag om henne, och det tycker jag även om min egen dotter med diagnoser. Det som är en faktiskt funktionsnedsättning behöver man ta hänsyn till och hantera på ett sätt, medan bara rena dumheter kan hanteras på ett annat sätt.

    Många gånger verkar det som att viss aindivider använder diagnoser som ursäkt för att bete sig hur som helst. Det finns de som säger att de kan minsann inte sitta stilla i ett klassrum pga sin adhd och försöker inte ens. Jag tänker att ha en diagnos är en orsak till att det är mycket svårare och kanske krävs nån mer strategi för att lyckas, men det är ingen ursäkt att inte ens försöka!

    Och det är väl just den delen jag blir tokig på i hennes fall! Oviljan att ens försöka!!! 

    Att hon har sina funktionsnedsättningar är en sak, men att skylla allt beteende på dem och inte försöka hitta nån fungerande strategi är det jag tycker är värst.

    Och så länge hon enbart har add och dåligt arbetsminne på papper så anser jag att då ska hon kunna fixa de andra problemen. Gör hon inte det så är det ju troligen någon mer diagnos som inte kommit fram än. Så jag tycker ju att antingen ska hon göra en ny utredning så att vi vet om det är något mer, och hittar men ingen orsak till det övriga beteendet så är hon ju bara bortskämd.

    Det här med att man får dra bort ca 30% av åldern vid adhd, beror på att profrontala cortex i hjärnan mognar senare. Så man kan inte bara dra av 30% rakt av, utan  det är ffa i förmågan att planera och ta ansvar som de ligger efter i utveckling.

    Från Wikipedia: "Prefrontala cortex är en viktig struktur vad gäller exekutiva funktioner, planering och impulskontroll. Prefrontala cortex har också en viktig funktion vad gäller arbetsminnets funktion. Andra funktioner hos prefrontala cortex är uppmärksamhet, omdöme, styrning av beteende, tidsuppfattning, inlärning och problemlösning. Långsiktiga mål eller planer, så som studier, upprätthålls tack vare funktionerna i prefrontala cortex."

    Så inom dessa områden kan man räkna bort ca 30% av den fysiska åldern. Däremot har hon ju "rätt" ålder i övrigt. Men bara för att man har svårigheter så kan man ju inte bara skylla på det och skita i att försöka hitta fungerande strategier. Tex tidsuppfattning går att underlätta med kalender med larm, styrning av beteende kan handla om att ha en strategi att gå undan redan innan man blir så arg att man inte kan behärska sig längre. Dessutom har inte alla alla symtom... Och eftersom det är symtomdiagnoser så är det ju så svårt att veta om det är en "riktig" diagnos, eller om det beror på nåt annat.

    Nu har vi i alla fall kommit så långt så att hennes pappa ska få följa med till psykologen, det är ju i alla fall ett framsteg! Själv har jag tyvärr fortfarande inte sagt något till henne direkt, men eftersom hennes pappa nu blivit lovad att följa med till psykologen, så får jag nog vänta tills efter de varit där. Är rädd att hon ska ångra sig annars och vägra honom att följa med.

    Tänk om man bara visste! ...vad som är reella nedsättningar och vad som bara är dumheter. Och tänk om hon bara ville prata om det och verkligen försöka göra något åt det, istället för att bara stoppa huvudet i sanden om det är något som ligger längre fram i tiden, eller fly om det är nåt obekvämt här och nu.

    Tydligen hade han nämnt något om att vi planerar att gifta oss nästa år. Svaret var då ett ointresserat "Jaha". Jag tolkar det som att det var långt ifrån hennes vilja och önskemål, men då det ligger långt fram så funkar strutsmetoden och sen hoppas hon på att det kanske ändrar sig innan dess.

    Det tråkiga är ju att varenda gång det blir nåt "fel" mellan oss så handlar det alltid om hans dotters beteende! Kan inte minnas att jag varit arg, sur, ledsen osv en enda gång på honom! (Ledsen kan jag bli nån enstaka gång, men då handlar det om nåt gammalt dåligt minne hos mig själv som poppar upp för nåt han sagt eller gjort som han omöjligt kunnat veta att det skulle göra mig ledsen). Utan det är tyvärr han som får ut för det jag egentligen borde säga till henne. Visst händer det att vi kan ha olika åsikter om saker i övrigt, men vi har liksom aldrig bråkat om nåt. Det är ju det som är så sorgligt! Nåt som i övrigt är väldigt bra, ska det få förstöras av en dotters beteende? 


    Krasst men sant så ligger det till så. Du kunde lika gärna träffa en upptagen man där du och andra tjejen konkurrerade om hans gunst.

    Jag blir riktigt irriterad när folk här drar in ADD och andra diverse diagnoser. Det har ju ingenting att göra med flickans perversa beteende som snarare handlar om någon form av oidipuskomplex eller minifru-syndrom. Små flickor kan vara förälskade i pappa och svartsjuk på pappas kvinna men hans dotter har passerat bäst före datum för längesedan för vad som är lämpligt.

    För att få en förändring så tror jag att du ska ta din snubbe på de här sakerna, det är känsligt för honom kanske men med tanke på hur flat han är så måste du komma åt honom på ett sätt som får honom att vakna till.
Svar på tråden Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?