Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

Det är klart att du ska backa TS. Du måste ju förstå att han måste sätta sin lilla flicka främst och det är heeeeelt normalt att små flickor vill gifta sig med sin pappa. Nej nu var jag ironisk!

Diagnos eller inte, det är ingen ursäkt överhuvudtaget. Hon utövar känslomässig utpressning mot er båda och din kille sväljer betet med hull och hår, antingen gör hon det omedvetet pga sin diagnos men kan lika gärna vara fullt medvetet. Det funkar ju tydligen? Det här är ingen dotter TS utan hon utmanar dig och har utmanövrerat dig som om hon är hans flickvän, sen kan andra i den här tråden linda in det hur fint dom vill. Det här stinker oidipuskomplex lång väg.

Varför går du med på det här? Vill du ha det så här?

Visst kan du ställa ultimatum till din snubbe men han har misslyckats kapitalt i sin roll som förälder och partner. Har svårt att se hur en sådan mes helt plötsligt ska ta sig i kragen och börja göra saker och ting helt rätt. Vad är hans ursäkt?

Vad är det för dumheter du skriver. Klart det går att få vård men hur f?n ska psykiatrin kunna ge henne vård om hon säger att allt är bra. Psykiatrin har resurser med psykologer så man behöver inte betala 1000kr timmen, men då måste dottern öppna munnen säga att det inte står rätt till, hon har själv ett ansvar, det kan du inte lägga på vården!

Men när är det ni har umgåtts under den här tiden, du och din särbo?

Det låter som att någon form av anpassat stödboende skulle vara något för henne. Där hon blir tvungen stt börja frigöra dig från dina föräldrar och kunde få utveckla sin självständighet men ändå ha möjlighet till stöd.

SÅÅÅ EXAKT vad jag tänkte. Gör ni era planer o sk.t i hennes reaktion. Vad gör det om hon blir sur? Livet är så. En 21åring får lov att ta tag i sina saker själv. Hur länge hade ni tänkt passa upp på henne o följa hennes regler o surhetsnivåer? 25, 30? Tycker spontant att lev ni ert liv, duger det inte åt prinsessan, så får hon väl hitta en lösning på det.

Eftersom han jobbar ständig natt så har vi träffats innan jobbet. Gått nån danskurs osv. Väldigt sällan vi varit helt själva.

I början var det inte så mycket mer än så, förutom de få tillfällen hon själv valde att inte vara hos sin pappa.

Nu så har det blivit att han varit väldigt mycket mer hos mig, men inte för att jag tjatat om det utan för att hans dotters problem med kvällar å nätter blivit värre och det är hon själv som hellre varit hos sin mamma. Tyvärr så är jag så korkad så jag får skuldkänslor för att jag nu fått så mycket tid åker honom å att han bara träffar sin dotter varannan söndag.

Men JAG har aldrig krävt att vi ska vara själva, men det gör ju dottern. Kan han inte garantera att de är själva då kommer hon inte. Hon vill inte utsätta sig för risken att någon annan är där samtidigt. Detta gör ju också att vi aldrig får möjligheten att ens försöka vara i samma hus. Jag önskar bara att han inte skulle behöva välja, utan kunna vara med oss båda samtidigt.

Från början hade jag inget som helst emot henne som person, men tyvärr har jag blivit mer och mer irriterad på henne även dagtid pga det här. Har liksom nästan blivit allergisk mot att höra något om henne öht.

Jag tror också att ett stödboende vore rätt för henne, men jag är tveksam till om han skulle kunna klippa navelsträngen utan enorma skuldkänslor.

Läkarbesök kan man få typ en gång vartannat år.

Nu har hon stått i kö för samtalskontakt i över ett år! Och eftersom hon själv inte tjatar på dem så hamnar hon ju rätt långt ner på prioriteringslistan, å eftersom hon räknas som vuxen så kan hennes föräldrar inte göra speciellt mycket, möjligen ringa till vup och tjata om att det inte funkar hemma och kanske då att hon skulle hamna högre upp...

Att jag "går med" på det är väl för att jag känner att bara för att jag har gått föräldrautbildning i både autism, adhd och lågaffektivt bemötande, så borde jag ju veta att det inte funkar att bli arg, att man ofta ska backa osv. Men man kan ju inte backa för precis allt! Men det jag tycker är svårast både med hans och min dotter är att veta NÄR det handlar om funktionsnedsättning som man ska ta hänsyn till, och när det "bara" är vanliga dumheter som man kan ställa krav och sätta gränser för. Alltså osäkerheten i vad man gör rätt och vad som kan göra problemen värre.

Tex hennes korta arbetsminne kan man ta hänsyn till och anpassa genom kortare instruktioner, inte be henne hämta 10 olika saker, utan kanske bara en eller två åt gången. Hennes ångest på kvällarna kan man hantera genom att själv vara lugn. Men det dåliga beteendet och kravet att alltid vara själv med pappa kan man knappast skylla på nån diagnos.

Nån ursäkt hade han inte, han är bara för snäll mot allt och alla, och han erkänner det också.

Du säger att han bara är för snäll. Nej, han är inte snäll, han tar bara den lättaste utvägen när han bemöter en konflikt. Då är man en mes inte snäll. Han verkar inte vilja sin dotters bästa, om han gjorde det skulle han sätta gränser.

Låter som föräldrarna inte hjälpt sin dotter alls med att våga sig ur sin bubbla. Ångest försvinner inte för att man gör precis det sim känns säkrast i åratal utan genom att försiktigt utsätta sig själv för de situationer som är ångestskapande och sedan stegvis trappa upp uthålligheten. Hur väl pappan än vill sin dotter så har det nog gått snett någonstans. Han ser nog inte att hon kan komma ur detta utan accepterar bara vardagen som den är och anpassar sig. Men det blir ju helt snett.

Att psykologen sagt att hon inte ska vara hos pappa låter ärligt talat som ett bra råd. Kanske har de en dynamik där hon får honom att anpassa sig efter hennes tvångstankar och det är inte sunt för någon. Kanske är det inte likadant hos mamman och därför står hon ut med mammans nya man på ett annat sätt? Men det verkar som att både du och pappan tar illa upp av detta? Varför? Att man inte har sin 21-åriga dotter boende hos sig är trots allt något helt normalt. Är det pappans känsla av att bli bortvald till förmån för mamman det ha delar om? Den behöver van isf jobba med. Något säger mg att han själv har en del att ta itu med.

Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!