• Anonym (Förtv­ivlad)
    Äldre 13 Feb 23:03
    3371 visningar
    123 svar
    123
    3371

    Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

    Vi har ett problem vi inte vet hur vi ska lösa eller hantera.

    Jag och min särbo har varit tillsammans i drygt 2,5 år och förlovade i drygt 1 år. Jag har 3 tonårstjejer, varav en med autism, add och OCD. Han har en dotter på 21 år med add och ångest. Stora problemet just nu är hans dotters ångest, eller egentligen är det inte ångesten i sig, utan oviljan att göra något åt det.

    Det problem vi har är att under dessa dryga 2,5 åren så har vi tre inte kunnat sova samtidigt hos min särbo en enda gång, pga att hon inte klarar av att sova själv i ett rum (såvida hon inte haft en kompis el pojkvän hos sig samtidigt).

    Tyvärr har detta problemet bara blivit värre och värre. Från början kunde jag vara hos dem på kvällen, då var det bara sovandet som inte fungerade. Men nu så åker hon direkt om jag kommer när hon är där. Hon vägrar åka till honom om han inte kan garantera att de är helt själva. Problemet är tydligen, enligt henne, inte enbart riktat mot mig, utan det är mot alla. När hon är hos sin pappa så ska hon ha honom för sig själv till 100%. Tyvärr så känns det ju lika illa för mig iaf, även om hon säger att det inte är mig som person hon har nåt emot.

    I början var det mest jag som blev ledsen och åkte hem. Jag är inte den där personen som blir arg och gapar och skriker åt andra, utan vänder det inåt och blir fruktansvärt ledsen istället. Dessutom så vet jag att det inte fungerar speciellt bra på neurotypiska individer, och än mindre fungerar det på nån med add och ångest.

    Till saken hör att min särbo jobbar natt och varannan helg är han långledig och varannan helg är han bara ledig varannan fredag. Under vårt första år tillsammans så var hans dotter hos honom hela långhelgen och ibland även fredag på jobbhelgen. Varje möjlig natt som han var ledig så var hon hos honom och jag fick ta de eventuella nätter som hon inte ville vara där. Så jag förde lite statistik? minns inte de exakta siffrorna, men under ett antal månader så hade hon varit hos honom runt 55 nätter och jag 2-3 st. Detta gjorde ju mig lite irriterad? Jag kände att jag ville inte vara ivägen, å vad hade jag för rätt att ställa krav på honom osv. Han skulle ju alltid välja sin dotter i första hand. Så jag teg och led.

    Nu så har det vänt, men inte för att jag krävt det, utan för att vi gjort några försök att jag bara varit där en stund på kvällen utan att sova över, men varje gång har det slutat likadant. Antingen har jag blivit så ledsen över hennes beteende mot mig att jag åkt hem med tårarna rinnandes, eller så har hon blivit skitsur och dragit bara för att hon inte fick vara helt själv med pappa.

    Min gissning är att de bestämt att hon ska vara hos honom varje söndag för att hon ska komma undan risken att jag kommer dit samtidigt. Nu känns det som att det är mitt fel att de träffas så sällan. Men jag har aldrig krävt att få ha honom för mig själv! ? vilket hon gör? Jag tycker inte att han ska behöva välja, utan vi ska kunna vara där samtidigt.

    Eftersom jag anser att det är ohållbart att ha en sån situation så jag jag tjatat på min särbo att försöka prata med henne om problemet. Men hon flyr hela tiden undan. När hon är i affekt på kvällar/nätter så GÅR det inte att prata med henne och på dagtid så VILL hon inte prata om problemet.

    Vi fick då rådet att skriva till henne, från hennes pappas håll, vad han/vi känner och hur det påverkar oss. För att på så vis kunna nå fram till henne utan att hon behöver känna sig pressad att svara. Nu var hon hos en psykolog idag som tyckte att hon inte skulle träffa honom på ett bra tag eftersom hon tydligen ansåg att det var utpressning.

    Jag förstår inte hur det kan vara utpressning att berätta hur man känner och hur man påverkas av en persons beteende.

    Hon är ju 21 år, men i vissa avseenden inte mer än 14 (-30% pga add).

    Hennes mamma har en ny karl sen många år som dottern hatar. Men varför får hennes mamma ha ett förhållande, men inte hennes pappa? Varför kräver hon inte att han ska åka hemifrån så att hon får hans mamma för sig själv 100%? Men hennes pappa ska inte kunna ha nån hos sig? Vi har frågat många gånger om det och alltid fått samma svar. ?Det är inte samma sak??. Jag tolkar ju det som att eftersom de bor ihop så går det inte att kasta ut honom som hon kan göra med mig som inte bor där. Det känns som att hon anser att jag har ingen som helst rätt att vara där, och skulle jag råka vara där så blir hon sur och vägrar komma.

    Jag har som sagt inget problem med att hon har problem med ångest på kvällarna, utan mitt problem är att hon hela tiden flyr problemet och att det bara blivit värre och värre.

    Nån som har nåt råd om hur vi ska hantera situationen?

    Ibland tänker jag att det vore bäst för alla om vi inte träffades längre, utan att hon fick ha pappa för sig själv 100%.

    Men jag älskar ju hennes pappa, han betyder otroligt mycket för mig efter allt som jag gått igenom, och det här är det ENDA hotet mot vår relation. Jag vill inte att det ska få förstöra vårt förhållande, men hittar vi inte nån lösning så...

  • Svar på tråden Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?
  • Anonym (Förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 14 Mar 21:47
    #21

    Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

    Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

    Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

    Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

  • Anonym (Förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 14 Mar 21:47
    #22

    Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

    Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

    Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

    Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

  • Anonym (åh)
    Äldre 14 Mar 22:18
    #23
    +1
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-02-13 23:03:33 följande:

    Vi har ett problem vi inte vet hur vi ska lösa eller hantera.

    Jag och min särbo har varit tillsammans i drygt 2,5 år och förlovade i drygt 1 år. Jag har 3 tonårstjejer, varav en med autism, add och OCD. Han har en dotter på 21 år med add och ångest. Stora problemet just nu är hans dotters ångest, eller egentligen är det inte ångesten i sig, utan oviljan att göra något åt det.

    Det problem vi har är att under dessa dryga 2,5 åren så har vi tre inte kunnat sova samtidigt hos min särbo en enda gång, pga att hon inte klarar av att sova själv i ett rum (såvida hon inte haft en kompis el pojkvän hos sig samtidigt).

    Tyvärr har detta problemet bara blivit värre och värre. Från början kunde jag vara hos dem på kvällen, då var det bara sovandet som inte fungerade. Men nu så åker hon direkt om jag kommer när hon är där. Hon vägrar åka till honom om han inte kan garantera att de är helt själva. Problemet är tydligen, enligt henne, inte enbart riktat mot mig, utan det är mot alla. När hon är hos sin pappa så ska hon ha honom för sig själv till 100%. Tyvärr så känns det ju lika illa för mig iaf, även om hon säger att det inte är mig som person hon har nåt emot.

    I början var det mest jag som blev ledsen och åkte hem. Jag är inte den där personen som blir arg och gapar och skriker åt andra, utan vänder det inåt och blir fruktansvärt ledsen istället. Dessutom så vet jag att det inte fungerar speciellt bra på neurotypiska individer, och än mindre fungerar det på nån med add och ångest.

    Till saken hör att min särbo jobbar natt och varannan helg är han långledig och varannan helg är han bara ledig varannan fredag. Under vårt första år tillsammans så var hans dotter hos honom hela långhelgen och ibland även fredag på jobbhelgen. Varje möjlig natt som han var ledig så var hon hos honom och jag fick ta de eventuella nätter som hon inte ville vara där. Så jag förde lite statistik? minns inte de exakta siffrorna, men under ett antal månader så hade hon varit hos honom runt 55 nätter och jag 2-3 st. Detta gjorde ju mig lite irriterad? Jag kände att jag ville inte vara ivägen, å vad hade jag för rätt att ställa krav på honom osv. Han skulle ju alltid välja sin dotter i första hand. Så jag teg och led.

    Nu så har det vänt, men inte för att jag krävt det, utan för att vi gjort några försök att jag bara varit där en stund på kvällen utan att sova över, men varje gång har det slutat likadant. Antingen har jag blivit så ledsen över hennes beteende mot mig att jag åkt hem med tårarna rinnandes, eller så har hon blivit skitsur och dragit bara för att hon inte fick vara helt själv med pappa.

    Min gissning är att de bestämt att hon ska vara hos honom varje söndag för att hon ska komma undan risken att jag kommer dit samtidigt. Nu känns det som att det är mitt fel att de träffas så sällan. Men jag har aldrig krävt att få ha honom för mig själv! ? vilket hon gör? Jag tycker inte att han ska behöva välja, utan vi ska kunna vara där samtidigt.

    Eftersom jag anser att det är ohållbart att ha en sån situation så jag jag tjatat på min särbo att försöka prata med henne om problemet. Men hon flyr hela tiden undan. När hon är i affekt på kvällar/nätter så GÅR det inte att prata med henne och på dagtid så VILL hon inte prata om problemet.

    Vi fick då rådet att skriva till henne, från hennes pappas håll, vad han/vi känner och hur det påverkar oss. För att på så vis kunna nå fram till henne utan att hon behöver känna sig pressad att svara. Nu var hon hos en psykolog idag som tyckte att hon inte skulle träffa honom på ett bra tag eftersom hon tydligen ansåg att det var utpressning.

    Jag förstår inte hur det kan vara utpressning att berätta hur man känner och hur man påverkas av en persons beteende.

    Hon är ju 21 år, men i vissa avseenden inte mer än 14 (-30% pga add).

    Hennes mamma har en ny karl sen många år som dottern hatar. Men varför får hennes mamma ha ett förhållande, men inte hennes pappa? Varför kräver hon inte att han ska åka hemifrån så att hon får hans mamma för sig själv 100%? Men hennes pappa ska inte kunna ha nån hos sig? Vi har frågat många gånger om det och alltid fått samma svar. ?Det är inte samma sak??. Jag tolkar ju det som att eftersom de bor ihop så går det inte att kasta ut honom som hon kan göra med mig som inte bor där. Det känns som att hon anser att jag har ingen som helst rätt att vara där, och skulle jag råka vara där så blir hon sur och vägrar komma.

    Jag har som sagt inget problem med att hon har problem med ångest på kvällarna, utan mitt problem är att hon hela tiden flyr problemet och att det bara blivit värre och värre.

    Nån som har nåt råd om hur vi ska hantera situationen?

    Ibland tänker jag att det vore bäst för alla om vi inte träffades längre, utan att hon fick ha pappa för sig själv 100%.

    Men jag älskar ju hennes pappa, han betyder otroligt mycket för mig efter allt som jag gått igenom, och det här är det ENDA hotet mot vår relation. Jag vill inte att det ska få förstöra vårt förhållande, men hittar vi inte nån lösning så...


    Låter fullständigt dysfunktionellt alltihop.

    Kanske du skulle kunna vara behjälpt av en egen psykologkontakt.
  • Anonym (Stina­)
    Äldre 14 Mar 22:53
    #24
    +2
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-03-14 21:47:40 följande:

    Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

    Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

    Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

    Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!


    Du kan ju inte tvinga pappan att göra på ett ammat sätt. Du har, antar jag, försökt prata med honom om hur han kunde hantera situationen och han vill inte det. Han är en vuxen man och han väljer att göra som han gör. Det är det du måste acceptera. Så det du ska fundera på är vad er relation ger dig och vad du får ut av det ni har nu. Det är det enda du ska fundera på. Du varken kan eller ska blanda dig i dotterns liv mer. Hon är nämligen också vuxen och hon vill inte veta av dig.

    Du måste se att detta är vad du kan få av denne man. Hur kan du förhålla dig till det? Kan det funka? Kan ni hitta sätt att få er relation att fungera? Det är frågor du kan ta reda på och prata om med mannen. Allt det andra är helt fel fokus. Försök att fokusera på er relation istället för en relation du inte kan påverka.
  • Anonym (Elva)
    Äldre 15 Mar 12:02
    #25
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-03-14 21:47:40 följande:

    Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

    Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

    Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

    Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!


    Det här låter rent ut sagt helt sjukt. Hon utnyttjar honom fullt ut för att han tillåter det, han kommer antagligen gå in i väggen närsomhelst. Men det där är ingenting som du egentligen kan påverka, hur kommer det sig att du tillåter dig själv att behandlas på det här sättet? Jag tippar på extremt dålig självkänsla för kan inte komma på någon annan orsak till att du låter dig behandlas som en statist i filmen om ditt eget liv. Ingen med bra självkänsla låter sig bli behandlad på det här viset.

    Jag tycker att du ska lämna, men lämna inte obemärkt. Säg åt honom att söka psykologhjälp genast och att han ska ta fram bollarna. Be dottern att söka hjälp via lss och flytta in på en gruppbostad, finns för sjutton människor med riktiga funktionshinder som är mer självgående än henne och det kan hon gott få höra.

    Nej dra från skitcirkusen och det genast, du blir utnyttjad till fullo.
  • Anonym (sluta­)
    Äldre 15 Mar 12:14
    #26
    +1
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2019-03-14 21:47:38 följande:

    Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

    Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

    Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

    Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till!


    Finns inget att diskutera med henne, enbart mellan dig och din kille. Hon har inget att säga till om gällande när du får vara där. Hennes ångestproblematik hjälps inte på något sätt av att ni anpassar er sådär efter henne, jag vet inte hur eller utav vem ni fått den tanken av. Så sluta tänk att anpassa sig är att vara snäll och motsatsen är att vara elak. Det som är elakt är att välja den enkla vägen med minst motstånd för att hålla henne lugn men som inte alls hjälper henne i långa loppet. 

    Du sätter dig ned med din kille och diskuterar ordentligt. Du förklarar hur han enbart stjälper henne och att om han bryr sig om henne måste han förändra sig. Du förklarar även att han måste sätta tydliga regler och göra det kristallklart för sin dotter att du kommer sova där. Hon får antingen acceptera det eller hitta annat boende. Vägrar han detta lämnar du honom, oavsett hur mycket du älskar honom kan du inte slösa bort livet sådär. 
  • Äldre 15 Mar 16:43
    #27
    Anonym (sluta) skrev 2019-03-15 12:14:40 följande:

    Finns inget att diskutera med henne, enbart mellan dig och din kille. Hon har inget att säga till om gällande när du får vara där. Hennes ångestproblematik hjälps inte på något sätt av att ni anpassar er sådär efter henne, jag vet inte hur eller utav vem ni fått den tanken av. Så sluta tänk att anpassa sig är att vara snäll och motsatsen är att vara elak. Det som är elakt är att välja den enkla vägen med minst motstånd för att hålla henne lugn men som inte alls hjälper henne i långa loppet. 

    Du sätter dig ned med din kille och diskuterar ordentligt. Du förklarar hur han enbart stjälper henne och att om han bryr sig om henne måste han förändra sig. Du förklarar även att han måste sätta tydliga regler och göra det kristallklart för sin dotter att du kommer sova där. Hon får antingen acceptera det eller hitta annat boende. Vägrar han detta lämnar du honom, oavsett hur mycket du älskar honom kan du inte slösa bort livet sådär. 


    Exakt
  • Anonym (///)
    Äldre 15 Mar 18:44
    #28

    TS.
    Hur behandlar du din egen dotter med diagnos?
    På samma sätt som du vill att din pojkvän ska behandla sin dotter?

  • Anonym (Förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 16 Mar 04:11
    #29

    Min egen dotter är just nu på ett korttidsboende inom LSS i väntan på ett "riktigt" boende. Det funkar inte att ha henne hemma????, varken för henne, mig eller hennes syskon...å då är hon bara 16 år...

  • Anonym (Förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 16 Mar 04:37
    #30

    Klart att det är jobbigt att inse att man inte klarar av sitt barn! Men just nu mår vi bäst allihop av att min egen dotter inte bor hemma.

    Alla föräldrar vill väl hjälpa sina barn, men ibland kanske det är mer stjälp än hjälp att låta dem styra familjen?

    Är det meningen att en 21-åring ska bo kvar hemma när det i ena hemmet är ständigt kaos och mamma och hennes karls relation håller på att trasas trasas sönder pga konflikter? Och är hon hos sin pappa så kräver hon att de är själva.

    Eftersom jag själv har barn med autism, add å ocd så känner jag att jag måste vara så mycket duktigare på att hantera problemen än andra. Jag kan tex inte säga "skärp till dig", för jag vet att det är inte alltid så enkelt. Personen i fråga kanske faktiskt gör så gott den kan.

    Mitt sätt att hantera det har blivit att jag hållt käft inför och emot henne (förutom en gång då det brast totalt för mig). Jag har aldrig konfronterat henne med vad jag tycker och känner. Istället är det hennes pappa som får ta emot allt????! Ibland är jag "bara" irriterad och ibland bryter jag ihop fullständigt och drabbas av panikångest och sitter bara och hyperventilerar. Verkar som att jag blivit "allergisk" mot allt som har med henne att göra.

    När det är som värst känns det som att enklaste sättet att komma ifrån problemet vore att göra slut så hon får ha sin pappa 100% igen. Men jag vill absolut inte förlora honom, då han samtidigt är det bästa som hänt mig.

    Går ofta och grunnar på hur jag ska förhålla mig till henne.

    Ska jag hålla tyst å må skit själv?

    Eller ska jag framföra mina åsikter direkt till henne?

    Nu när hennes pappa ska vara tjänstledig några månader, bla för hennes skull för att hon ska kunna bo hos honom dett tiden, så oroar jag mig för att jag inte kommer få träffa honom alls eller möjligen när hon inte vill vara hos honom. Han måste ju sitta hemma med henne på kvällarna och hon kommer bli vansinnig oöm jag kommer till honom. Hjälp, vad ska jag göra?

Svar på tråden Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?