Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

Absolut! Håller med. Såg att mitt tidigare inlägg var rätt hårt men skitsamma.

Jag tycker personligen att det är fult att skylla ett extrembortklemat och kontrollpsychobeteende på en diagnos, har en bror som har ADD och Asperger men vi kommer båda två från samma hushåll där vi båda har fått höra ordet NEJ någon gång under uppväxten. Det färgar av sig kan jag tala om, har funnits problem under uppväxten givetvis men fanns inget utrymme för sådana där extrema utspel. Ska dottern göra en omvänd Josef Fritz (utan källare) på sin pappa hade dom tänkt och dadda bort det genom att skylla på en diagnos? Orsaken till att dottern beter sig som hon gör är för att farsan och TS tillåter det.

Pappan till dottern har fått hålla på tillräckligt länge just för att TS tillåter det. De flesta andra kvinnor hade kaskadspytt och flytt åt andra hållet för längesedan. TS måste balla ur och det nu!

Tycker att TS ska visa sin snubbe tråden.

Själv tycker jag ju att hon är en bortskämd egoist som kräver 100% uppmärksamhet.

Nej, jag är inte rädd för att vara singel nu längre. Tyvärr var jag det under tiden med mina barns pappa...annars skulle jag lämnat den karln för länge sen.

Däremot vill jag inte vara utan min särbo. Han betyder alldeles för mycket för mig. Det var han som hjälpte mig igenom en 3 år lång och vedervärdigt jobbig separation från barnens pappa, hade aldrig orkat det själv, och det var ändå innan vi blev ihop så han har inget som helst med separationen från barnens pappa att göra. Vi har väldigt roligt ihop i alla andra lägen! Det är bara hans dotters ovilja att lösa sina problem som är problemet.

 

Ja, föräldrarna har säkert båda två på var sitt håll stjälpt henne mer än hjälpt henne. Sen i somras har hon nästan bott heltid hos sin mamma för att hon inte kan sova själv på nätterna när pappan jobbat. Om jag förstår det rätt så har dotterns problem nästan krossat hennes mammas relation med sin sambo. Hon har krävt att det alltid måste vara någon hemma i huset senast kl 20, och när hennes mamma och sambo varit å hälsat på andra så har de fått ta med henne. Det låter ju helt sjukt att man ska behöva passa upp på en 21-åring så mycket, trots add och ångestproblematik. När hon ska vara hos sin pappa så har hon bara åkt dit om hon varit garanterad att de ska sitta hemma själva hela kvällen, annars har hon stannat hos sin mamma, vilket inte mamman varit överlycklig för.

 

Jag håller absolut med om att de är medberoende båda två, vilket tyvärr går ut över bådas partners. Dock är det så svårt att veta var gränsen går för vad personer med diverse diagnoser kan klara av. Bara för att en person har en diagnos man ska ta hänsyn till så innebär det ju inte att man ska curla precis varje liten sak. Som Bo Hejlskov säger: Barn gör rätt om de KAN? Men hur vet man då vad personen KAN och vad den faktiskt är oförmögen till? Krav som är högre än vad personen kan klara av leder ju till stress, men jag undrar jag om inte kraven på henne är långt under vad hon klarar av?

I sin iver att hjälpa sin dotter så har de följt med henne i sin ångest och troligen förstärkt den.

Jag har som sagt inte problem med att hon har add och ångest, det jag har problem med är hennes ovilja att ens försöka hitta en lösning! Och att jag inte kan komma dit när hon är där utan att det blir en massa skrik å gap från hennes sida.

 

Jag har en teori om varför pappan curlat bort henne totalt. Hans pappa gick bort tidigt och han vill på något sätt överkompensera henne för att han själv miste sin pappa tidigt. Hade han haft fler barn så hade han aldrig kunnat dalta så med henne, för då hade garanterat syskonet protesterat.

 

En gång flippade jag ur hos honom när hon var där, vilket tyvärr inte gjorde saken bättre. Jag skulle bara vara där en liten stund å fixa en sak på datorn. Jag satt i köket, hon är i vardagsrummet och gapar om att de skulle ju baka kladdkaka bara de två. Han börjar med kladdkakan och ber henne komma ut och hjälpa till. Men inte då, det passar ju inte damen för hon var ju inte själv med pappa som han lovat. Enligt honom så hade han aldrig lovat henne att de skulle vara själva, utan det var något hon hade antagit och sen hade det blivit en sanning för henne. Jag är ju rätt känslig och blir lätt ledsen istället för arg, men försökte så gott det gick att hålla tillbaka. Allt eftersom hon blev mer och mer arg, så kunde jag inte längre hålla tillbaka utan vräkte ur mig ett och annat. Men strax innan så tog hon bilnycklarna och skulle åka därifrån, trots att hon vet att hon inte kan köra utan medicin i kroppen, och än mindre när hon samtidigt är upprörd. Vilket slutade med att hon och hennes pappa hade ?brottningsmatch? i bilen för att hon inte skulle ge sig iväg. Jag var både arg och ledsen och frustrerad och orkade inte med situationen längre utan åkte hem. Ja, jag vet att jag lät henne vinna den gången också. Så här i efterhand kan jag ju fundera över vad som skulle ha hänt om jag bara helt lugnt gått in i huset å satt mig och väntat?

 

Ja, hade det varit nåt mer besvär mellan mig och honom så hade jag sagt tack å adjö för länge sen! Men nu är det ju inte mellan oss problemet ligger?än?utan det är dotterns ovilja till förändring. Men förr eller senare kanske hennes problem blir så stora att det blir ett problem även mellan oss.

 

Jag vet bara inte hur jag ska hantera henne för att jag inte ska hamna i samma sits som hennes mammas karl, dvs vara rejält hatad. Eller kanske jag borde skita i det?

Själv tycker jag ju att hon är en bortskämd egoist som kräver 100% uppmärksamhet.

Nej, jag är inte rädd för att vara singel nu längre. Tyvärr var jag det under tiden med mina barns pappa...annars skulle jag lämnat den karln för länge sen.

Däremot vill jag inte vara utan min särbo. Han betyder alldeles för mycket för mig. Det var han som hjälpte mig igenom en 3 år lång och vedervärdigt jobbig separation från barnens pappa, hade aldrig orkat det själv, och det var ändå innan vi blev ihop så han har inget som helst med separationen från barnens pappa att göra. Vi har väldigt roligt ihop i alla andra lägen! Det är bara hans dotters ovilja att lösa sina problem som är problemet.

 

Ja, föräldrarna har säkert båda två på var sitt håll stjälpt henne mer än hjälpt henne. Sen i somras har hon nästan bott heltid hos sin mamma för att hon inte kan sova själv på nätterna när pappan jobbat. Om jag förstår det rätt så har dotterns problem nästan krossat hennes mammas relation med sin sambo. Hon har krävt att det alltid måste vara någon hemma i huset senast kl 20, och när hennes mamma och sambo varit å hälsat på andra så har de fått ta med henne. Det låter ju helt sjukt att man ska behöva passa upp på en 21-åring så mycket, trots add och ångestproblematik. När hon ska vara hos sin pappa så har hon bara åkt dit om hon varit garanterad att de ska sitta hemma själva hela kvällen, annars har hon stannat hos sin mamma, vilket inte mamman varit överlycklig för.

 

Jag håller absolut med om att de är medberoende båda två, vilket tyvärr går ut över bådas partners. Dock är det så svårt att veta var gränsen går för vad personer med diverse diagnoser kan klara av. Bara för att en person har en diagnos man ska ta hänsyn till så innebär det ju inte att man ska curla precis varje liten sak. Som Bo Hejlskov säger: Barn gör rätt om de KAN? Men hur vet man då vad personen KAN och vad den faktiskt är oförmögen till? Krav som är högre än vad personen kan klara av leder ju till stress, men jag undrar jag om inte kraven på henne är långt under vad hon klarar av?

I sin iver att hjälpa sin dotter så har de följt med henne i sin ångest och troligen förstärkt den.

Jag har som sagt inte problem med att hon har add och ångest, det jag har problem med är hennes ovilja att ens försöka hitta en lösning! Och att jag inte kan komma dit när hon är där utan att det blir en massa skrik å gap från hennes sida.

 

Jag har en teori om varför pappan curlat bort henne totalt. Hans pappa gick bort tidigt och han vill på något sätt överkompensera henne för att han själv miste sin pappa tidigt. Hade han haft fler barn så hade han aldrig kunnat dalta så med henne, för då hade garanterat syskonet protesterat.

 

En gång flippade jag ur hos honom när hon var där, vilket tyvärr inte gjorde saken bättre. Jag skulle bara vara där en liten stund å fixa en sak på datorn. Jag satt i köket, hon är i vardagsrummet och gapar om att de skulle ju baka kladdkaka bara de två. Han börjar med kladdkakan och ber henne komma ut och hjälpa till. Men inte då, det passar ju inte damen för hon var ju inte själv med pappa som han lovat. Enligt honom så hade han aldrig lovat henne att de skulle vara själva, utan det var något hon hade antagit och sen hade det blivit en sanning för henne. Jag är ju rätt känslig och blir lätt ledsen istället för arg, men försökte så gott det gick att hålla tillbaka. Allt eftersom hon blev mer och mer arg, så kunde jag inte längre hålla tillbaka utan vräkte ur mig ett och annat. Men strax innan så tog hon bilnycklarna och skulle åka därifrån, trots att hon vet att hon inte kan köra utan medicin i kroppen, och än mindre när hon samtidigt är upprörd. Vilket slutade med att hon och hennes pappa hade ?brottningsmatch? i bilen för att hon inte skulle ge sig iväg. Jag var både arg och ledsen och frustrerad och orkade inte med situationen längre utan åkte hem. Ja, jag vet att jag lät henne vinna den gången också. Så här i efterhand kan jag ju fundera över vad som skulle ha hänt om jag bara helt lugnt gått in i huset å satt mig och väntat?

 

Ja, hade det varit nåt mer besvär mellan mig och honom så hade jag sagt tack å adjö för länge sen! Men nu är det ju inte mellan oss problemet ligger?än?utan det är dotterns ovilja till förändring. Men förr eller senare kanske hennes problem blir så stora att det blir ett problem även mellan oss.

 

Jag vet bara inte hur jag ska hantera henne för att jag inte ska hamna i samma sits som hennes mammas karl, dvs vara rejält hatad. Eller kanske jag borde skita i det?

Jag är själv ung och har ingen erfarenhet av detta så egentligen vet jag inte riktigt vad jag pratar om men kände mig tvungen att skriva ändå. Jag hade blivit tokig. Jag hade försökt med att göra som många andra i tråden skriver. Försök att bara låtsas som det regnar när hon får sina utbrott. Fortsätt med det du håller på med, försök låta allt bara rinna av dig. Vad har det egentligen för betydelse om hon gillar dig eller inte? Man kan inte vara omtyckt av alla och inte på bekostnad av sig själv. Låt henne hata dig om det är vad hon känner. Försök framstå som det inte rör dig ryggen. Tänker att du borde försöka framstå att vad hon än säger eller gör så spelar det ingen roll, du kommer att vara där ändå och pyssla med det du just då gör. Ta inte någon diskussion, för det finns inget att diskutera. Och för att hon inte ska åka iväg när hon inte bör köra bil kanske bilnycklarna bör förvaras i något låst skåp under den tiden som hon inte är kapabel att köra? Så minimerar ni risken att hon skadar sig eller andra.

Låt henne vara arg, sura, skrika och gråta. Hon behöver inse att du är oberörd och att du inte går att rubba. Tänk på något annat och lyssna inte på det hon säger om du har lätt att bli ledsen och upprörd. Stoppa in ett par hörlurar med musik eller nåt i öronen för att stänga ute eventuella verbala angrepp så du inte behöver höra allt. Försök skapa ett tätt skydd runt sig själv där alla ord och anklagelser bara rinner av dig.

Som sagt ingen erfarenhet av diagnoser och är inte heller förälder. Men detta är vad jag skulle testat med.

Ja, förlåt, jag vill inte vara elak, men jag känner mer och mer sympati med pappan, din särbo.

Han har inte mindre än två besvärliga kvinnor han ska hantera.

Jag är bara så less på att det ALLTID är jag som förväntas anpassa mig till omgivningen!

Här hemma hade jag den 16- åring med add, autism å ocd. Hela tiden var det som att gå omkring på ett minfält. Nu är hon på ett korttidsboende, å nu har dessutom lillasystern suttit hemma från skolan 4 månader

Hos honom är det hans dotter som inte tål att dela pappa med mig, å accepterar inte att jag är där samtidigt som henne.

Ingenstans får man vara lite "normal". Å eftersom jag själv har dotter med diagnoser så FÅR ju inte jag bli tokig och skälla ut henne ed, "för jag borde ju veta bättre".

Men istället för att få ut väg jag tycker å tänker på det individ det gäller så vänder jag det in mot mig själv. Kanske jag skulle må lite bättre av att avreagera mig lite ibland, dock skulle välj resultatet kanske inte bli så bra... men jag skulle ju åtminstone slippa gå och känna mig som en tryckkokare.

Exakt vad jag framhållit själv flera gånger.

TS- jag hoppas du tar in vad flertalet skrivit i den här tråden? Får känslan av att du inte är mottaglig för råd om förändringar som kräver en insats från dig och pappan. Råder dig att ta professionell hjälp för att komma vidare.

Håller med. Ta fokuserar bara på alla andra när hon borde fokusera på sig själv.

Det stämmer ts. Inge illa ment. Men vi är flera här som anser ni sätter för stort fokus på denna unga kvinna som bestämmer allas vals o tango. Vem som skall vara var o när. Ni funderar er slut på hur o vad NI ska göra för att HON ska må bra. Ni säger ni testat att köra ert race o LÅTA HENNE ÅKA, ROPA, TJURA. Men hur länge ni höll ut säger du inte. Två dagar??? Misstänker starkt det. Håll ut ett par månader, fördriv er tid var NI vill vara, håll bilnycklarna gömda o LÅT HENNE BÖLA, SVÄRA, FARA UT, -whatever. Jag är säker hon inte orkar i oändlighet. Bara för man har en diagnos har man inte rätt att bete sig som ett ashål.